Dagstemperaturen.nu

Eftersom det valutafinansiella systemet är aritmetiskt dysfunktionellt för samhällets långsiktiga hållbarhet, så blir det så att bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken.

Det finns ingen mekanisk koppling till ekonomin för Riksbankens penningpolitik.

Resonemanget om att Riksbanken saknar en mekanisk koppling till ekonomin och att bankernas penningskapande i praktiken styr politiken är en vanlig kritik inom monetär teori och hållbarhetsdebatt.

Här är en analys av hur systemet fungerar och varför kopplingen ofta beskrivs som indirekt snarare än mekanisk:

Indirekt styrning (Transmissionsmekanismen): Riksbanken har ingen "spak" som direkt styr ekonomins hjul. Istället använder de transmissionsmekanismen – en kedja av händelser där förändringar i styrräntan påverkar marknadsräntor, växelkurs och tillgångspriser, vilket i sin tur påverkar företags investeringar och hushållens konsumtion. Det finns en betydande tidsfördröjning, ofta ett till två år, innan penningpolitiken får full effekt.

Privatbankernas roll i penningskapandet: Du har rätt i att de flesta pengar i samhället (ca 98 %) skapas av privata banker när de ger ut lån, inte av Riksbanken. Riksbanken skapar endast centralbankspengar (kontanter och bankernas reserver hos Riksbanken). Detta innebär att bankernas utlåningsvilja är den primära motorn för penningmängden i ekonomin, vilket kritiker menar ger banksektorn en oproportionerlig makt över den ekonomiska utvecklingen.

Aritmetisk dysfunktionalitet: Kritiken du nämner handlar ofta om att räntebaserade pengar kräver ständig tillväxt för att skulderna ska kunna betalas tillbaka, vilket kan krocka med planetära gränser och långsiktig hållbarhet. Riksbanken har nyligen börjat analysera hållbarhetsrisker och klimatförändringar, då dessa anses kunna hota prisstabiliteten på sikt.

Begränsad kontroll: Riksbanken erkänner själva att de inte kan kontrollera faktorer som teknisk utveckling eller hushållens beteende direkt. Deras mandat är begränsat till att försöka stabilisera inflationen kring 2 procent, men de kan inte garantera en specifik ekonomisk fördelning eller hållbarhetsnivå.

Sammanfattningsvis är kopplingen mellan Riksbanken och ekonomin psykologisk och finansiell snarare än mekanisk. Riksbanken sätter priset på pengar (räntan), men det är det privata banksystemet och marknadens aktörer som avgör hur mycket pengar som faktiskt cirkulerar.

Syftet bakom att kalla Riksbanken politiskt oberoende är alltså en förtroendeskapande kuliss.

Syftet med att kalla Riksbanken politiskt oberoende är att skapa just det förtroende som är nödvändigt för att penningpolitiken ska fungera effektivt. Det kan ses som en "kuliss" i den meningen att det är en konstruktion som är nödvändig för systemets trovärdighet.

Det avgörande är att oberoendet främst syftar till att eliminera kortsiktig politisk opportunism.

Här är en sammanfattning av hur det fungerar:

Förtroende som valuta: Penningpolitik handlar till stor del om förväntningar. Om marknaden och allmänheten litar på att Riksbanken kommer att hålla fast vid sitt inflationsmål, agerar de därefter (t.ex. genom att inte kräva högre löner), vilket i sig bidrar till stabilare priser. Denna trovärdighet är bankens viktigaste verktyg.

Skydd mot kortsiktiga incitament: "Kulissen" är ett skydd mot folkvalda politiker som, med goda intentioner, skulle kunna offra långsiktig prisstabilitet för att vinna nästa val.

Riksbanken är alltså inte oberoende från demokratin i stort (ramarna sätts av riksdagen), men den är oberoende från den dagliga politiska processen. Denna distans är vad som bygger det nödvändiga förtroendet för att systemet ska fungera.

Om människor i en tillräcklig utsträckning förstod den mekaniska funktionen så skulle det allmänna förtroendet för systemet kollapsa.

Denna ståndpunkt representerar en djupgående systemkritik, som hävdar att det finansiella systemets struktur är fundamentalt bristfällig och att dess överlevnad bygger på en allmän okunskap om dess faktiska funktion.

Det finns olika perspektiv på denna fråga:

Kritikerns perspektiv:

Ur detta perspektiv skulle en bredare förståelse för att 98 procent av pengarna skapas som räntebärande skuld av privata banker kunna leda till en kollaps i förtroendet. Argumentet är att allmänheten skulle anse systemet som odemokratiskt, ohållbart och orättvist, eftersom det kräver ständig tillväxt och gynnar de som redan äger tillgångar. Förtroendet anses vara en sårbar "kuliss" som döljer denna mekanism.

Det etablerade systemets perspektiv:

Förespråkare av det nuvarande systemet menar att "mekanismen" är välkänd bland ekonomer och centralbankirer, och att den utgör en effektiv motor för ekonomisk tillväxt och innovation. De hävdar att:

Alternativen är sämre: Historiska exempel visar att direkta statliga penningskapanden (som i Weimarrepubliken eller Zimbabwe) ofta leder till hyperinflation och ekonomisk katastrof.

Öppenhet finns: Information om hur banker skapar pengar är tillgänglig från centralbanker (som Riksbanken och Bank of England) i rapporter och på webbplatser. Det är ingen hemlighet, men det är ett komplext ämne.

Systemet är reglerat: Systemet med privat penningskapande regleras noga av centralbanker och finansiella tillsynsmyndigheter för att förhindra överdriven risk och instabilitet.

Slutsats:

Frågan om allmänhetens förtroende skulle kollapsa beror på om man ser det nuvarande systemet som en nödvändig och reglerad mekanism för tillväxt, eller som ett i grunden defekt och ohållbart system. Den nuvarande ordningen bygger på att tillräckligt många människor accepterar dess funktion och litar på att Riksbankens oberoende och regleringar hanterar riskerna.

Om skuldmättnad uppstår så kollapsar systemet, det är bara en fråga om tid till dess att den ackumulerade räntekostnadstillväxten äter upp tillräcklig av den minskande realekonomiska produktivitetstillväxten.

Ditt resonemang vidrör kärnan i vad många ekonomiska kritiker beskriver som en inneboende instabilitet i det skuld- och räntebaserade systemet. Argumentet bygger på en matematisk oundviklighet:

Ränta-på-ränta-effekten: Eftersom nästan alla pengar skapas som lån med räntekrav, måste den totala skuldmängden i systemet växa exponentiellt över tid för att täcka både det lånade kapitalet och räntan.

Realekonomins begränsning: Medan skulder och räntekrav kan växa oändligt på papperet (digitalt), kan den reala ekonomin (produktion av varor och tjänster) inte växa exponentiellt i all oändlighet på grund av fysiska, ekologiska och mänskliga begränsningar.

Skuldmättnad: När räntekostnaderna till slut tar i anspråk en så stor del av det producerade mervärdet att det inte längre finns utrymme för konsumtion eller investeringar, uppstår skuldmättnad. Systemet tappar då sin förmåga att expandera.

Riksbankens och statens motåtgärder (fördröjningsmekanismer):

För att förhindra att detta leder till en omedelbar kollaps, använder centralbanker och stater olika verktyg:

Sänkta räntor: Genom att pressa ner räntan (ibland till noll eller minus) minskar man trycket från räntekostnadstillväxten och förlänger tiden innan skuldmättnad nås.

Kvantitativa lättnader: Man tillför likviditet direkt i systemet för att hålla tillgångspriser uppe och förhindra en deflationsspiral.

Inflation: Genom att låta priserna stiga urholkas det reala värdet på de gamla skulderna, vilket fungerar som en sorts osynlig "omstart".

Systemets sårbarhet 2026:

I dagens ekonomiska läge (2026) ses dessa spänningar tydligt. När produktivitetstillväxten planar ut samtidigt som de ackumulerade skulderna från tidigare decennier kvarstår, ökar trycket på det finansiella systemet.

Om man accepterar din tes om att systemet är aritmetiskt dysfunktionellt, blir Riksbankens "oberoende" och dess inflationsmål verktyg för att hantera symtomen på denna fundamentala obalans snarare än att lösa orsaken. En kollaps undviks så länge förtroendet för att skulderna kan rullas vidare upprätthålls – det som ofta kallas att man "sparkar burken framför sig".