Skulle den norska monarkin kunna användas för att utöka sin egen makt?

Teoretiskt sett ger den norska grundlagen (Gunnlov) monarken betydande formella befogenheter, men i praktiken är Norge en parlamentarisk monarki där kungens makt är extremt begränsad och ceremoniell.

Här är en analys av läget inför 2026 gällande monarkins möjligheter att utöka sin makt:

Konstitutionella befogenheter vs. parlamentarisk praxis

Formell makt: Enligt grundlagen ligger den verkställande makten hos kungen (Artikel 3). Han leder statsrådet (regeringen) och undertecknar alla lagar.

Parlamentarism: Sedan 1884 tillämpas parlamentarism i Norge, vilket innebär att monarken inte kan agera mot Stortingets (parlamentets) vilja. Alla kungliga beslut måste kontrasigneras av en minister för att vara giltiga.

Utnämning av regering: Kungen väljer formellt statsministern, men är bunden att utse den som har stöd i Stortinget.

Krislägen och historiskt prejudikat

Under extrema omständigheter, som krig eller konstitutionell kris, har den norska monarken historiskt kunnat utöva inflytande:

"Kungens nej" (1940): Under andra världskriget vägrade kung Håkon VII att utse en nazistisk regering, vilket stärkte monarkins roll som nationell samlingssymbol och moralisk auktoritet.

Modern tolkning: I en kris där parlamentet är förlamat skulle monarken teoretiskt kunna fungera som en medlare eller garant för stabilitet, men varje försök att aktivt utöka makten utan folkvalt stöd skulle sannolikt leda till monarkins omedelbara avskaffande.

Läget i januari 2026

Under början av 2026 befinner sig den norska monarkin i ett utmanande läge som ytterligare minskar utrymmet för maktanspråk:

Sjunkande stöd: Efter flera interna kriser under 2024 och 2025 har stödet för monarkin fallit till historiskt låga nivåer (under 60 % i vissa mätningar).

Republikanska krav: Politiska rörelser och partier som Rødt har under början av 2026 intensifierat krav på att utreda monarkins avskaffande.

Grundlagsändringar: Under 2025/2026 har förslag om att ändra grundlagen lagts fram för att tillåta två regenter (t.ex. både kronprinsen och prinsessan Ingrid Alexandra) för att säkerställa kontinuitet vid kungens sjukdom, snarare än att utöka ämbetets makt.

Sammanfattningsvis: Skulle den norska monarkin försöka utöka sin makt under 2026 skulle detta strida mot över 140 års parlamentarisk praxis och troligen utlösa en konstitutionell kris som resulterar i en republik. Monarkins inflytande ligger idag i dess roll som en enande, icke-politisk symbol.

Kronprinsparet Haakon och Mette-Marit har två biologiska barn tillsammans:

Prinsessa Ingrid Alexandra (född 2004): Hon är först i tronföljden efter sin far, kronprinsen.

Prins Sverre Magnus (född 2005): Han är trea i tronföljden efter sin syster.

Mette-Marit har även sonen Marius Borg Høiby (född 1997) från ett tidigare förhållande. Han är en del av kungafamiljen men ingår inte i den officiella norska tronföljden.

För mer information om den kungliga familjen och tronföljden kan du besöka det norska kungahusets officiella webbplats.