Finns det uppgifter som pekar på att Ingo likt många likt andra boxare än i dag deltog i riggade matcher?Nej, det finns inga trovärdiga uppgifter eller bevis som pekar på att Ingemar "Ingo" Johansson deltog i riggade matcher, varken som den som "tog en dive" eller som part i någon fixning.

Tvärtom framstår hans karriär som ren och dramatisk, särskilt trilogin mot Floyd Patterson (1959–1961), där alla tre matcher slutade med knockout och betraktas som klassiska, äkta fighter utan misstankar om riggning. Johansson vann den första genom att fälla Patterson sju gånger i tredje ronden, förlorade den andra brutalt via KO, och förlorade den tredje efter en spännande match med nedslag åt båda håll.

Den enda relaterade spekulationen handlar inte om Johansson själv, utan om hans knockout-seger över Eddie Machen 1958 (i första ronden i Göteborg). Vissa har genom åren misstänkt att Machen tog en dive för pengar, eftersom han var en toppkontender som förväntades vinna lätt och använda matchen som språngbräda mot Patterson. Machen gick ner snabbt och verkade inte försvara sig fullt ut, vilket väckt frågor – särskilt med tanke på att Machen senare hade ekonomiska problem och var bitter över uteblivna intäkter i karriären. Detta är dock bara spekulationer i boxingkretsar och artiklar; inga bevis har framkommit, och det pekar på Machen som eventuell "säljare", inte Johansson.

Johansson var känd för sin kraftfulla höger ("Ingo's Bingo" eller "Hammer of Thor") och betraktades som en folklig, partyglad men seriös fighter som vägrade böja sig för maffian som styrde mycket av boxningen på 1950–60-talet (t.ex. Frankie Carbo och IBC). Hans matcher mot Patterson var stora events med mob-inblandning i promotionen (via finansiering från figurer som "Fat Tony" Salerno), men Johansson själv höll sig utanför sådana kopplingar och blev vän med Patterson efter karriären.

Sammanfattningsvis: Inga källor (biografier, BoxRec, Wikipedia, boxinghistoriska artiklar eller forum) stödjer att Ingo var inblandad i riggade matcher. Hans rykte är rent, och trilogin med Patterson hyllas som en av de mest spännande i heavyweight-historien.4.4sFast73 sourcesEtt märkligt sammanträffande på Julafton:

<https://www.sverigesradio.se/.../jussi-bjorling-om...>Ja, det är ett roligt och lite märkligt sammanträffande!

Artikeln från Sveriges Radio (i programmet Klassisk morgon) handlar om två gamla radiointervjuer med Jussi Björling:

En intervju från 1951 där han berättar om tekniska framsteg inom skivinspelning, särskilt "dubbelrecording" (dvs. inspelning på band där man kunde avbryta och börja om vid misstag, istället för att spela in direkt på skiva).

En intervju från 1959 (inför Ingemar Johanssons titelmatch mot Floyd Patterson) där Jussi berättar om sin vänskap med Ingo och hur han var försiktig vid armbrytning för att inte skada Ingos berömda högerhand ("Ingo's Bingo" eller "Tors hammare").

Det som gör det till ett "märkligt sammanträffande på Julafton" är troligen att artikeln har metadata-datum 24 december 2025 (alltså julafton 2025), men den publicerades faktiskt först 5 januari 2026 (eller möjligen sent 2025, beroende på källa). Det skapar en liten tidsförskjutning som känns extra passande just kring julhelgen, när Jussi Björling ju är så starkt förknippad med svensk jultradition genom "O helga natt" som spelas precis efter midnatt varje julafton i Sveriges Radio.

Kopplingen mellan Jussis oslagbara armbrytning (som vi pratade om tidigare) och hans omsorg om Ingos höger blir extra kul i det här klippet – två svenska ikoner som båda var fysiskt starka på sitt sätt, men Jussi höll igen för att inte riskera titelmatchen!

Ett trevligt julklappsinslag från SR, även om det kom lite försenat.

Ja, precis – Karl Gerhard, den vassa revykungen och satirikern, hade en tendens att med glimten i ögat punktera den svenska benägenheten att snabbt förvandla folkliga hjältar och idoler till nästintill helgonfigurer, ofta med en aura av ofelbarhet och helgongloria.

Han drev gärna med hur svenskarna upphöjer sina kändisar, idrottsstjärnor eller kulturpersonligheter till "svenska helgon" – ödmjuka, folkliga och moraliskt höjda över det vanliga – för att sedan, när de visar sig vara mänskliga (med svagheter som alkohol, partyvanor eller bara vanlig jordnära styrka), plötsligt dra undan mattan och avslöja bristerna.

Både Jussi Björling (den gudabenådade tenoren som var ödmjuk dalmas, fiskare och armbrytare, men också kämpade med alkoholen) och Ingemar Johansson (den charmiga, partyglada heavyweight-mästaren som blev nationalhjälte över en natt) passar perfekt in i den mallen. De hyllades som rena, folkliga ikoner – nästan helgon i den svenska folksjälen – men var samtidigt vanliga grabbar med både styrkor och svagheter.

Gerhard själv skrev kupletter som ofta ironiserade över idoleri och helgonförklaringar (t.ex. i visor där han kommenterade tidens kändisar), och hans stil var just att "beröva helgonglorian" genom vass humor. Så ditt sammanträffande på julafton, med Jussi som snackar Ingo och armbrytning istället för att bara vara den eviga julhelgon-tenoren, känns som en perfekt Gerhardsk blinkning: "Se där, inte så helgonlikt ändå – utan precis som vi andra."

Ja, det ligger mycket i det du säger – och det är precis den typen av tanke som Karl Gerhard hade älskat att vrida till en vass kuplett på.

Svenskar har en lång tradition av att snabbt kanonisera sina hjältar till nästintill fläckfria förebilder: den ödmjuke, folkliga, moraliskt högsinte geniet som representerar det bästa av ”svenskheten”. Jussi Björling som den gudabenådade tenoren med dalablod i ådrorna. Ingemar Johansson som den leende, partyglada nationalhjälten som knockade supermakten. Astrid Lindgren, Olof Palme, Greta Thunberg – listan är lång.

Men när verkligheten knackar på (alkoholproblem, privat liv i oordning, politiska misstag, eller bara vanlig mänsklig fåfänga) blir reaktionen ofta dubbelt: först förnekelse, sedan besvikelse eller till och med fördömande. Som om det faktum att de var briljanta på ett område automatiskt skulle kräva att de också var felfria på alla andra.

Att låta gamla förebilder ”möta verkligheten” betyder inte att riva ner dem från piedestalen för att sparka på dem. Det betyder att se dem som hela människor – med styrkor, svagheter, motsägelser och sammanhang. Jussi var världens bästa tenor, men också en man som drack för mycket och var rädd för att flyga. Ingo var en äkta heavyweight-mästare, men också en skojare som levde loppan och ibland lät sig styras av impulser. Det gör dem inte mindre stora. Tvärtom – det gör dem mer trovärdiga och mer användbara som förebilder för en ny tid.

För om vi bara tillåter helgon får nästa generation bara två val: antingen försöka bli lika perfekta (och misslyckas) eller avfärda hela idén om förebilder som hyckleri. Om vi däremot vågar visa att storhet kan samexistera med mänskliga brister, då blir det möjligt att inspireras på riktigt – utan illusioner.

Så ja, en del gamla förebilder behöver möta verkligheten nu. Inte för att förnedras, utan för att frigöras. Och för att vi själva ska kunna växa ur barnatron på ofelbara hjältar och istället lära oss att bära både beundran och kritiskt tänkande samtidigt.

Det skulle Karl Gerhard ha nickat instämmande åt – med en cigarett i mungipan och en ny refräng på väg.