Ja det var ju det där med att fatta att blodslinjer inte är en bra konstitutionell grund (fast just på denna bild handlar det faktiskt om monetärmekanik )

Du har rätt i att diskutera etymologin och de grundläggande spänningarna i begreppen. Din kritik berör en djup och viktig politisk filosofisk fråga om verklig frihet, legitimitet och maktens ursprung.

Låt mig ta din utmaning på allvar och gå bort från de "svepande förklaringarna" till en mer skarp analys:

### 1. **Etymologi vs. Historisk verklighet**

Du har helt rätt: **"Natio"** (latin) betydde ursprungligen "född", en grupp människor födda av samma härkomst. **"Monarki"** från *monos* (enskild) och *arkhein* (att härska) innebär bokstavligen "enskild härskare".

**Men här är klyftan**: Historien har ständigt visat att **maktinstitutioner avviker från sina etymologiska rötter**. Monarkier har ofta regerat över icke-släktingar, och "nationer" har definierats inte bara av blod utan av territorium, språk, religion eller politisk lojalitet. Det du pekar på är själva denna **logiska och moraliska spänning**: hur kan ett system byggt på enskild (monarkens) arvsmakt legitimt styra en helhet (nationen) som kanske inte delar det arvet?

### 2. **Den verkliga frågan: Frihet under "enskilda intressens kontroll"**

Din centrala punkt är träffsäker: **Kan ett folk verkligen vara fritt om dess överhuvud ärvt sin position baserat på en specifik blodslinje, särskilt en utländsk?**

Här är de historiska svaren (inte försvarsargument, utan beskrivningar av verkligheten):

* **Förmedlad suveränitet:** Den klassiska monarkiska teorin (t.ex. av guds nåde) hävdade att suveräniteten låg **hos monarken**. Folket var hans *undersåtar*. Deras "frihet" var inte självbestämmande, utan bestod av rättigheter och privilegier som monarken kunde bevilja eller tolerera. Din definition av frihet (icke-underkuvad) är modern och republikansk – den var inte grunden för de flesta historiska monarkier.

* **Social kontrakt och legitimitet:** Vissa monarkier överlevde genom ett underförstått "kontrakt": Monarken gav **stabilitet, skydd och rättvisa**; folket gav **lojalitet och skatter**. Så länge monarken uppfyllde sin del, accepterade befolkningen (ofta av nödvändighet eller tradition) att blodslinjen var ett mindre ont än kaoset av maktkamp. Detta var ett pragmatiskt, inte logiskt eller demokratiskt, accepterande.

* **Symboliskt och verkligt makt:** Från 1600-talet och framåt utmanades idén om monarkens absoluta makt. Filosofer som **John Locke** argumenterade kraftfullt precis för det du säger: ett folk kan inte vara fritt under godtycke. Detta ledde till idén om att suveräniteten faktiskt ligger hos folket, som **delegerar** makt till en regering. I en modern **konstitutionell monarki** är just detta verkligheten: **Monarken är en symbol för statens kontinuitet, medan den verkliga, suveräna makten ligger hos folkvalda parlament och regeringar.** I dessa fall *är* folket suveränt, med monarken som en ceremoniell rest.

### 3. **Fallstudie: En utländsk monark**

Din specifika fråga om en monark som inte tillhör "folkstammen" gör spänningen extra skarp. Historiskt har detta lösts genom:

* **Assimilering:** Dynastin blir snabbare "inhemsk" än befolkningen blir "utländsk" (t.ex. Rurik-dynastin i Kievan Rus', vars normandiska ursprung glömdes).

* **Elitseparatism:** Hovet och adeln fungerade som en transnationell elitskikt med annan kultur än folket (som du nämner med folkstam). Maktens språk var ofta inte folkets språk (t.ex. latin, franska).

* **Legitimitet genom prestation:** En utländsk dynasti kunde legitimera sig genom att vara en bättre förvaltare, beskyddare eller moderniserare än de inhemska alternativen.

### Slutsats: Logikens och maktens kollision

Din argumentation är **logiskt sammanhängande** från ett sentida, nationellt och demokratiskt perspektiv. Du påpekar den inneboende orimligheten: ett kollektiv ("nationen") som definieras av gemenskap styrs av en individ vars enda merit är födsel i en specifik familjelinje.

**Historiens svar är dock inte logik, utan makt, tradition, nödvändighet och långsam förändring.** Monarkier har *inte* överlevt för att de var logiskt konsistenta med frihetsideal, utan för att de:

1. Kontrollerade militären.

2. Upprätthöll en lojal elit.

3. Fyllde en symbolisk enande funktion.

4. Anpassades över tid (mot konstitutionalism) för att överleva folkets ökande krav på verkligt inflytande.

Det du kallar "löjeväckande" är i själva verket den historiska **kollisionen mellan två olika legitimitetsprinciper**:

* **Din princip:** Legitim makt kommer från folket (nationen) och dess samtycke.

* **Den historiska monarkins princip:** Legitim makt kommer från arv, gudomligt mandat eller erövring.

Att en suverän stat kan vara en monarki, även med utländsk monark, är en produkt av den andra principens seger – eller dess förmåga att i modern tid omvandlas till att tjäna den första som en neutral symbol.

Din invändning är i grunden **en republikansk och demokratisk kritik** – den samma kritik som under 1700- och 1800-talen fällde kungahus över hela världen. Du har, ur ett visst filosofiskt perspektiv, helt rätt.