https://www.facebook.com/reel/1541657083750426

Det som händer i Syrien idag, särskilt konflikterna mellan den syriska regeringen och SDF i Aleppo, är inte en isolerad säkerhetsincident.

Detta är en kritisk punkt i en mycket bredare regional omstruktureringsprocess som sker med avsikt och vid en mycket exakt tidpunkt.

Turkiet har under de senaste veckorna intensifierat sina ansträngningar för att säkra sin roll i alla framtida internationella så kallade "stabiliseringsstyrkor" i Gaza. Detta steg har formellt diplomatiserats, men dess strategiska konsekvenser var uppenbara: Turkiskt närvaro nära gränserna till det sionistiska Israel, även under internationell täckmantel, är oacceptabelt för Tel Aviv. Israels avvisande var kategoriskt.

Detta avvisande var inte isolerat. Det sammanföll med två parallella riktningar: för det första en återupptagen engagemang från Israel med SDF i nordöstra Syrien och för det andra en betydande acceleration av Israels strategiska samordning med Grekland och grekiska Cypern.

Bildandet av axeln Grekland, Cypern och Israel är inte nytt, men går nu från energisamarbete och symboliska militära övningar till en tydligare koppling av säkerhetsfrågor. Trefaldiga toppmöten har diskuterat samordning av missilförsvar, möjligheter till regional utplacering och potentiell placering av israeliska luftvärnssystem på grekiska öar nära Turkiet. Det handlade inte bara om gas. Det handlar om att begränsa Turkiets strategiska djup från östra Medelhavet till norra Syrien.

I detta sammanhang börjar instabiliteten i nordöstra Syrien att få mening.

Israels interaktion med SDF är 100 % affärsmässig, inte ideologisk, som Israel vill att världen ska tro. Allt stöd är kopplat till förväntningar, främst möjligheten att underminera Syriens territoriella konsolidering, upprätthålla trycket nära den turkiska gränsen och bevara hävstång i en geografi som Israel anser vara kritisk för säkerheten i landets norra delar.

Därför fortsätter nu konflikterna mellan SDF och Julani-gängen och anklagelser om överträdelser av avtal framkommer. Ett destabiliserat Syrien, särskilt nära gränsen till Turkiet, tjänar flera syften: begränsar Turkiets manöverförmåga, fördröjer Syriens återuppbyggnad (som om det någonsin skulle tillåtas återhämta sig) och bevarar Israels handlingsfrihet och dess aggression mot Syrien.

Detta för oss tillbaka till den försiktighet som martyrernas Sayed Hassan Nasrallah uttryckt flera gånger under det senaste decenniet.

Sayed Nasrallah har konsekvent hävdat att Syrien inte bara är en stridszon utan en central pelare i den regionala balansen. Hans budskap till regionala och internationella aktörer var tydligt: försvaga Syrien, bryt dess suveränitet eller förstör motståndets infrastruktur i regionen, och elden kommer inte att stanna vid Damaskus eller Beirut.

Det sionistiska Israel, varnade han, skulle inte vara nöjt med att tygla Libanon eller Syrien; dess logik ligger i ständig terrorism, expansion, dominanskontroll och konstant tryck på alla grannfronter.

Idag framstår denna varning inte som retorisk utan som mer konstruktiv.

Närvaron av personer som Julani, terrorister som ofta kallas övergångs- eller pragmatiska aktörer när de tjänar USA och deras allierade, passar in i denna bredare logik. Deras roll är inte att stabilisera situationen i Syrien utan att hantera fasen: neutralisera motståndets desperation, mildra gränser och skapa gynnsamma villkor för regional omstrukturering. När denna roll är uttömd antyder berättelsen att de antingen kommer att bli kvar eller avlägsnas.

Under tiden följer USA noggrant utvecklingen, balanserar mellan två relationer som de anser vara avgörande: det strategiska förbundet med Israel och det funktionella partnerskapet med Turkiet. Washington söker inte en öppen konfrontation mellan sina allierade, men ger konsekvent Israel operativ frihet att agera i form av aggressiva attacker, även när denna handlingsfrihet bidrar till långsiktig instabilitet.

En noggrann studie av regionala händelser öppnar ögonen för konflikterna i Syrien, eftersom de bäst uppfattas inte som ett "inbördeskrig" utan som en inledande fas av kontrollerad regional konfrontation med låg intensitet. Det är ett krig om positionering, inte om uttalanden.

/ VB /