Men så var det ju det där med att båten fick ett litet hål när den hade sjunkit och BTW så var det väl just den där sista lastbilen som orsakade förseningen...

Så den egentliga frågan är mycket enkel, vad för slags entitet och teknologisk resurs krävs det för att göra ett hål på 5x25 meter och att från ungefär 25 meters djup lyfta hela eller delar av lasten, det handlar alltså minst om många tiotals ton med avseende på hålets storlek.

https://www.st.nu/2025-12-26/deras-pappa-omkom-i-katastrofen/

"Bo Karlsson från Kovland var ett av 55 dödsoffer när färjan Jan Heweliusz gick under.

Nu berättar två av hans döttrar för första gången om det 33 år långa traumat efter katastrofen.

– Man känner fortfarande en stor sorg, säger Catarina Karlsson och Christina Rosenqvist.

Systrarna Catarina Karlsson och Christina Rosenqvist förlorade sin pappa i katastrofen.

Klockan 23.30 den 13 januari 1993 lämnade den polska lastbils- och tågfärjan Jan Heweliusz hamnstaden Świnoujście i Polen. Destinationen var Ystad, dit färjan skulle anlända tidigt på morgonen.

Ute på Östersjön var det storm och flera meter höga vågor. Vid tretiden på morgonen hade skeppet fått slagsida. Lasten bestod av 29 lastbilar och 10 järnvägsvagnar, och när den försköts av slagsidan kapsejsade hela färjan.

Klockan 05.27 sände besättningen ett sista mayday och några minuter senare lade sig fartyget upp och ner, med kölen uppåt. De 64 ombord kämpade för sina liv. De som hamnade i det nästan nollgradiga vattnet blev kraftigt nedkylda inom loppet av några minuter och drunknade.

Nio besättningsmän hann ned i en av livbåtarna. De hade på sig överlevnadsdräkter mot kylan och klarade sig. Men 20 av de 29 besättningsmännen och samtliga 35 passagerare omkom.

Hemma i köket i huset på Alnö sitter Catarina Karlsson och hennes syster Christina Rosenqvist och bläddrar i gamla tidningsklipp om katastrofen. Deras pappa Bo Karlsson var en av de svenska lastbilschaufförerna som omkom i färjeolyckan.

Döttrarna har sparat många tidningsurklipp om förlisningen.

Nu har historien om Jan Heweliusz undergång blivit aktuell igen i och med att den har blivit tv; en polsk serie i fem delar som just nu visas på Netflix. Det är en verklighetsbaserad dramatisering av katastrofen och dess långtgående efterverkningar för alla inblandade. Scenerna från förlisningen är brutala, med drunknande människor och kroppar som sjunker till havsbotten.

– Vi har inte velat titta på den, säger Catarina Karlsson och Christina Rosenqvist.

Sju svenska lastbilschaufförer dog i katastrofen och under en tid blev Bo Karlssons änka Laila Karlsson något av en talesperson för de svenska anhöriga i medierna, men döttrarna har fram till nu undvikit det mesta av publiciteten.

De upplevde det som att ingen ändå ville lyssna, och de kände sig övergivna av myndigheterna.

– Det här är första gången vi berättar om våra upplevelser, säger Catarina Karlsson.

Bo Karlsson var 50 år när han dog.

Bo Karlsson hade hunnit fylla 50 år när han dog. Barnen, han har sex döttrar, beskriver honom som ärlig, nyfiken och orädd, en person som inte tvekade att prova nya saker och som aldrig tvekade att hjälpa andra vad det än gällde.

– Han hade humor och skrattade ofta, med ett skratt som smittade, säger Catarina Karlsson.

Bo Karlsson var ofta ute på långa resor i Europa med sin lastbil, en nyligen inköpt Mercedes. I januari 1993 hade han varit i krigets Jugoslavien med humanitärt bistånd, och var på väg hem genom Polen.

Han hade bokat en plats på färjan till Ystad den 14 januari men kom fram till hamnen i Świnoujście tidigare än planerat. Ett ödes nyck gjorde att han precis hann fram till färjans avgång sent på kvällen den 13 januari istället.

– Hans lastbil var den sista som anlände. Den fick plats på färjan i sista stund, säger Catarina Karlsson.

Hemma i Kovland vaknade Bo Karlssons fru Laila med ett ryck, omkring klockan fyra på natten mot den 14 januari. Hon hade drömt att Bo hade kommit hem, att han var där hos henne. Men sovrummet var tomt.

Jag trodde att de skulle åka ut och rädda honom bara det slutade blåsa.

På morgonen kom hon inspringande till Catarina och väckte henne. De tittade tillsammans på bilderna på nyhetssändningarna på tv:n, på färjan som flöt upp och ner i Östersjön.

– Den där bilden visades på tv i flera dagar. Laila visste direkt att han hade varit med där. Hon kände det på sig, trots att han inte fanns med på den officiella passagerarlistan eftersom han egentligen skulle ha åkt dagen efter.

Bilder på den upp och nedvända färjan visades på tv innan den sjönk till havsbotten.

Hoppet fanns till en början att några kunde ha överlevt inne i färjan, i någon luftficka i det upp- och nedvända skrovet.

– Jag trodde att de skulle åka ut och rädda honom bara det slutade blåsa. Men de åkte aldrig, och det fortsatte blåsa hela den våren, säger Catarina Karlsson.

I många år efteråt kämpade Laila Karlsson för att försöka få myndigheterna att bärga färjan och ta hem de saknade kropparna, men förgäves. Ingen agerade, trots att färjan låg på grunt vatten och lätt kunde nås av dykare.

Platsen är inte heller officiellt markerad som en gravplats och har istället blivit ett populärt mål för sportdykare.

– Det borde ju vara gravfrid och dykförbud där, men vi såg en bild där en av sportdykarna visade upp ett upphittat Mercedes-märke, samma märke som på pappas lastbil, säger Christina Rosenqvist.

Länge förväntade jag mig att han bara skulle komma hem någon dag.

Laila Karlsson engagerade sig på flera olika sätt, förutom försöken att få till en bärgning. Bland annat reste hon, Catarina och Christina till sjöförklaringen och rättegången om förlisningen i Polen.

Laila bjöd också hem en elvaårig polsk flicka till familjens hästgård i Kovland i ett par månader. Flickan hade förlorat båda sin föräldrar och ett syskon i katastrofen.

Christina Rosenqvist och Catarina Karlsson hemma hos Catarina på Alnö.

Laila Karlsson drabbades också hårt ekonomiskt av olyckan under ett par år. Hon måste fortsätta betala av på makens nya lastbil, trots att den låg på havets botten, och familjen fick inte ut någonting på försäkringen.

– Pappas kropp hade inte hittats och därför kunde han inte heller dödförklaras, säger Christina Rosenqvist.

Andra anhöriga kämpade samtidigt för att besättningen skulle få upprättelse. Till en början fick kaptenen och besättningen skulden för förlisningen, och deras anhöriga fick därför inte heller ut någon ersättning.

I tv-serien på Netflix om olyckan skildras de anhörigas kamp, och att det egentligen var rederiet som hade ansvaret för katastrofen. Färjan var något av en flytande likkista, en gammal skorv som inte klarade det hårda vädret ute på Östersjön.

Jan Heweliusz var i riktigt dåligt skick. Redan flera år innan katastrofen fick färjan kraftig slagsida när den låg inne i hamnen i Ystad.

När ansvaret efter många års utredande sedan flyttades över från besättningen till rederiet kunde också de anhöriga få skadestånd av rederiet och försäkringsbolagen, och någon slags upprättelse.

Laila Karlsson fick till slut också ut ersättningen från sitt försäkringsbolag, men inte förrän efter Estonia-katastrofen. När även den färjan gick under ändrades regelverket för dödförklaring av försvunna personer. Det ledde till att även Bo Karlsson kunde dödförklaras.

Den 14 januari har det gått exakt 33 år sedan olyckan, men tragedin påverkar fortfarande många anhörigas liv, i Sverige och i Polen. Bo Karlssons änka och Catarinas och Christinas styvmor Laila Karlsson dog 2023, och hon kunde aldrig riktigt förlika sig med att maken var borta.

Efter drygt tre decennier finns saknaden fortfarande kvar

Tragedin har blivit ett livslångt trauma även för döttrarna. En bidragande orsak är att Bo Karlssons kropp inte har återfunnits och att han aldrig fick en riktig begravning. Det såret har fortfarande inte läkt. Efter drygt tre decennier finns saknaden fortfarande kvar.

– Jag trodde någonstans inte riktigt på att han var död. Länge förväntade jag mig att han bara skulle komma hem någon dag. Det var först för några år sedan som jag insåg att det inte kommer att ske, säger Catarina Karlsson."