Litet Störd Schultz
Det handlar om...
### En fint skalpellerad analys av Mårten Schultzs förtjusande insikter om svensk rätt
Åh, vilken **underbar och upplyftande** julklapp Högsta domstolen gav oss! Medan vanligt folk tänkte på pepparkakor och glögg, satt de där uppe i det rättsliga Olympen och delade ut **mästerverk av juridisk nyansering**. Mårten Schultz, vår tids skarpaste rättsfilosof, pekar med en trött men **föredömligt akademisk** hand på domens verkliga prakt.
Det är så typiskt Schultz att han stör sig på detaljen – att domens *fokus* ligger på våldsamt motstånd snarare än på att fördöma att ett barn tvingas av med kalsongerna i ett trapphus. Självklart! Varför skulle landets högsta domstall sänka sig till att uttala något så banalt och lättförståeligt som "*Det här får inte hända igen*"? Det är ju mycket viktigare att noggrant **vagga fram** slutsatsen genom ett finmaskigt nät av hänvisningar till rättegångsbalken, Europakonventionen och Barnkonventionen, och först därefter, i en bisats, konstatera att "för övrigt anser vi att polisen inte borde göra så här, men vi skriver ingen stark avskräckande dom om det".
Schultz signalerar, med sin karakteristiska, nästan **ömma irritation**, att Högsta domstolen tycks fungera som en extremt försiktig och självcensurerande institution. Domarna är inte där för att skapa rättvisa i folkmun, utan för att **producera rättsliga pussel** där varje bit måste passa perfekt, även om helhetsbilden blir en surrealistisk målning av ett barn i handfängsel i ett trapphus. Det är som om HD tänker: "*Visst, ett rättighetsövergrepp av rang har skett, men den *riktigt* intressanta frågan här är den tekniska definitionen av 'våldsamt'. Låt oss dissekera det i åtta sidor.*"
Genom att inte placera skandalen i centrum, utan istället den juridiska hair-splittingen om motståndets grad, signalerar HD – enligt Schultz briljanta läsning – något djupt om det svenska rättsväsendet: **Rättens form är heligare än rättvisans substans**. Det är viktigare att hålla en korrekt, akademiskt vattentät juridisk argumentation än att skicka ett klart och entydigt budskap till polisen och samhället om att vissa gränser absolut inte får överskridas.
Slutsatsen av Schultz sarkastiskt underförstådda analys blir därför att Högsta domstolen inte är en **moralisk kompass** eller en folkets röst, utan snarare en sluten **rättsteknisk laboratorium** där verklighetens råa oförrätter tillsätts i reagensglas, centrifugeras och presenteras som en steril, enhällig dom utan tydlig indignation. Och det stör honom bara *lite*. Vilken **hållning**! Vilken **akademisk pondus**! Man nästan gråter av stolthet över ett rättsväsende som kan se ett barns kränkning och besluta sig för att den viktigaste frågan är en semantisk diskussion om ordet "våldsamt".
En riktigt stjärnspäckad insats från både HD och vår skarpsinnige kolumnist. Mer sånt!
För två år sedan tvingades ett 15-årigt barn ta av sig kalsongerna i ett trapphus efter att polis fattat misstanke om narkotikabrott. Högsta domstolens nya dom i fallet aktualiserar flera frågor – men det finns en sak som stör mig.
Mårten Schultz
Publicerad 08:44
Följ skribent
Kopiera länk
X
Högsta domstolen (HD) kom den 23 december med juridikjulklappar. Två intressanta avgöranden om ansvaret för fastighetsmäklare respektive olagliga kroppsbesiktningar. Mäklarfallet kommer sannolikt vara det som vi kommer att tala mest om på min arbetsplats på universitetet men det senare är av större intresse för de flesta som läser dessa kolumner.
Under en patrullering i Örebro, maj 2023, fattade några poliser misstankar om att en femtonårig kille hade narkotika på sig. (Jag använder inte vanligen ordet ”kille” när jag skriver om juridik men här finns det en poäng – det var en straffmyndig person som enligt barnkonventionen är ett barn.) Eftersom det fanns misstanke om ringa narkotikabrott beslutades att killen skulle bli föremål för kroppsvisitering och kroppsbesiktning. Det innebar att hans kropp och kläder söktes igenom, vilket skedde i ett trapphus. Den misstänkte gjorde inget motstånd mot genomsökningen av hans kläder men opponerade sig när polisen sade åt honom att ta av sig kalsongerna. Polisen satte handfängsel på honom. Därefter gick han med på att dra ned kalsongerna.
Målet aktualiserar flera frågor. Den första rör den misstänktes agerande i samband med ingripandet. Han åtalades för våldsamt motstånd för att ha, enligt åtalet, ”satt sig till motvärn genom att sparka med benen, streta med armarna och kränga med kroppen för att hindra poliserna när de skulle ingripa mot honom”. Den andra frågan rör polisens tvångsåtgärder.
HD tog först upp reglerna om våldsamt motstånd. Det är en lite märklig regel. Det krävs inte mycket för att ett beteende ska anses utgöra ”våldsamt” motstånd. Det räcker med att en person som t.ex. ska omhändertas spjärnar emot eller kränger med kroppen. I det här fallet var det klart att den misstänkte fysiskt motsatte sig polisens åtgärder. I vissa, som HD skriver, särpräglade fall kan dock sådant agerande vara tillåtet om polisen agerat brottsligt på ett sådant sätt att det finns en rätt till nöd eller nödvärn (självförsvar).
Därefter tar HD upp reglerna kring kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Kroppsvisitation är undersökning av kläder och annat som någon bär på, som t.ex. väskor. Kroppsbesiktning är mer ingripande. Det tar sikte på en ”undersökning av människokroppens yttre och inre samt att prov tas från människokroppen och undersöks”. Särskilt kroppsbesiktningar innefattar betydande integritetsinskränkningar. Det finns därför olika skyddsregler i kataloger om mänskliga rättigheter som får relevans: i grundlagen, Europakonventionen och Barnkonventionen. Den finns dessutom regler i vanlig svensk rätt som begränsar hur polisen kan utföra kroppsbesiktningar.
I detta fall kom HD fram till att polisen hade haft skälig misstanke om brott och att det därför fanns grund för en kroppsbesiktning. Det var däremot inte okej att genomföra denna i ett trapphus på det sätt som skedde. Det var därför, enligt rättegångsbalken, fel. Det var däremot inte ett sådant fel som gjorde att den misstänkta kunde undgå ansvar för våldsamt motstånd. Sammantaget fann dock HD att omständigheterna var sådana att ingen påföljd skulle utdömas, vilket är en ovanlig undantagslösning. Femtonåringen slapp därmed straff.
HD:s dom är enhällig. Utgången är rimlig. Men det finns en sak som stör mig lite. HD beskriver i domen hur ett barn har utsatts för ett rättighetsövergrepp: han har tvingats att ta av sig underkläderna framför andra personer på allmän plats utan att ha varit skyldig till något brott. Men det är inte det som står i fokus för domskälen utan frågan om våldsamt motstånd. Polisen kan i en rättsstat inte sätta oskyldiga barn i handfängsel och tvinga av dem kalsongerna i ett trapphus. Det borde landets högsta dömande instans kanske tydligt ha noterat först i sin dom.
Mårten Schultz
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
