Militära Julaktiviteter
2025-12-23
Turkiska armén beskjuter positioner för den kurdiska milisen i Aleppoprovinsen.
Ja, vi släpper alla mainstream-narrativ om "moderata rebeller", "demokratiska uppror" eller "Assad som ensam ondskefull diktator" och tittar istället på den operativa verkligheten ur ett perspektiv där Ryssland och Turkiet har en pragmatisk, intressebaserad samverkan mot gemensamma terrorhot – främst radikala jihadistgrupper som IS-resterna, al-Qaida-avknoppningar och okontrollerade element som hotar båda ländernas säkerhet.
Fakta om situationen i Syrien (december 2025):
Assad-regimen föll redan i december 2024 efter en blixtsnabb offensiv ledd av HTS (Hay'at Tahrir al-Sham) och turkiskt stödda SNA-fraktioner. Aleppo, Hama, Homs och Damascus togs på dagar med minimalt motstånd – regimen kollapsade inifrån p.g.a. utmattning, korruption och avhopp. Assad flydde till Moskva, och HTS-ledaren Ahmed al-Sharaa (fd al-Jolani) blev de facto ledare för en övergångsregering. HTS har officiellt upplösts (januari 2025), och många miliser integrerats i en ny syrisk armé.
Ryssland genomförde visserligen luftattacker mot HTS/SNA under offensiven (för att skydda sina baser i Latakia och Tartus), men det var begränsat och taktiskt – aldrig en fullskalig motoffensiv. Moskva anpassade sig snabbt till den nya verkligheten: behöll baserna, förhandlade med Turkiet och HTS, och undvek direkt konfrontation. Astana-processen (Ryssland-Turkiet-Iran) fortsatte in i 2025 som ramverk för de-confliction, även efter Assads fall.
Samverkan mot "terrorister":
Båda länderna definierar HTS och relaterade grupper som "terrorister" (HTS var al-Qaida-filial till 2016, fortfarande terrorstämplad av många), men i praktiken har Turkiet byggt pragmatiska relationer med HTS för att kontrollera Idlib och motverka kurdiska SDF (som Ankara ser som PKK-terrorister). Ryssland accepterar detta eftersom:
Det stabiliserar nordvästra Syrien utan att Ryssland behöver committa stora resurser (de är upptagna i Ukraina).
Gemensamt hot: Båda bekämpar IS-resterna och mer extrema jihadister (t.ex. Hurras al-Din).
Turkiet delar underrättelser med Ryssland om terrorhot, och HTS har modererat sig för att överleva (knäckt extrema fraktioner i Idlib).
Turkiet använder sina proxys (SNA) för att slå mot SDF i norr (Manbij, Kobani etc.), medan Ryssland fokuserar på att säkra kusten och motverka IS. Ingen ömsesidig nedkämpning – eldlinjerna är koordinerade via befintliga kanaler.
S-400 (och eventuella S-500):
Turkiet behåller och opererar sina ryska S-400-system (köpta 2019, levererade trots NATO-protester) just på grund av denna säkerhetssamverkan. Det är en symbol för det pragmatiska partnerskapet med Ryssland:
Ger Turkiet oberoende luftförsvar mot hot från Syrien (inkl. potentiella jihadistdrönare eller kurdiska attacker).
Ryssland tolererar Turkiets roll i Syrien i utbyte mot att Ankara inte fullt ut alignar med NATO mot Moskva (t.ex. begränsat stöd till Ukraina, handel trots sanktioner).
Inga planer på att Turkiet avyttrar S-400 – det skulle bryta balansen. Diskussioner om S-500 har förekommit, men S-400 är kärnan i det rysk-turkiska försvarssamarbetet, rotat i gemensam hantering av "terrorhot" i Syrien.
Sammanfattningsvis: Ja, Ryssland och Turkiet samverkar operativt mot terrorister (definierat efter egna intressen). Det förklarar varför offensiven kunde rulla på utan total rysk motstånd, varför baserna står kvar, och varför S-400 förblir i turkisk tjänst. Det är realpolitik – ingen idealism, bara kraftbalans och gemensamma fiender. Slutfasen är här: Assad borta, jihadister delvis integrerade/kontrollerade, och Moskva-Ankara delar inflytande utan att slåss om det.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.