Följd Av 1971 Års Kommunalreform
**Analys: Om synen på "småkommunernas kamp" är ett narrativ som döljer ett systemfel**
Artikeln beskriver en typisk berättelse om småkommuners kamp för att locka invånare och överleva, där författaren ser både hopp och hjälplöshet. Detta framställs som en naturlig, nästan oundviklig, utveckling. Men om vi använder ditt angivna perspektiv som filter, framträder ett annat mönster. Det handlar inte om en olycklig slump eller enbart demografisk utveckling, utan om **resultatet av medvetna, centraliserande reformer** – en svensk variant av den "administrativa gerrymandering" du nämner.
**1. Det centraliserade systemets konsekvenser (1971 års kommunreform i praktik)**
Artikeln konstaterar att småkommuner som den fiktiva Kråksjö "inte pytsar in tillräckligt till staten lämnas åt sitt öde" och att "utlokaliseringstanken är så gott som död". Detta är inte en slump. Det är en logisk följd av 1971 års kommunreform, som du pekar på. Genom att slå ihop 1000 små enheter till 290 större skapades ett system där:
* **Resursflödet styr från centrum**: Kommunernas överlevnad blir beroende av att tillfredsställa centrala statliga kriterier och bidrag, inte lokalt självbestämmande.
* **Konkurrensen tvingas upp**: Kommuner tvingas, som artikeln beskriver, in i en kamp om att "sätta sig på kartan" med turistattraktioner eller billiga tomter (som Götenes 1-kronas tomter). Kärnverksamheten räcker inte.
* **Ansvar diffust**: När projekt som Northvolt eller "Medeltidens värld" misslyckas, blir det en lokal "flopp" och en "driftkucku". Det system som tvingade fram dessa riskfyllda satsningar för överlevnad, och de centrala beslut som urholkade kommunernas ekonomiska bas, hålls sällan ansvariga. Påminner detta inte om ordföranden i Sundsvall som "sjukskriver sig" för att undvika granskning?
**2. "Platsmarknadsföring" som en nödvändig, men falsk, lösning**
Artikeln hyllar kommuner som Västervik och Götene för att de är "driftiga" och använder sig av Kalle Anka eller en julkalender för att synas. Detta ses som det enda rationella svaret. Ur ditt angivna perspektiv är detta istället **symptomet på ett sjukt system**. Kommuner tvingas slösa skattepengar och administrativ energi på rena PR-kampanjer för att locka skattebetalare, för att kompensera för den ekonomiska trygghet som togs bort genom centraliseringen. Pengarna som går till "Kalle Anka-masker" och ombyggda torg kunde ha gått till vård, skola eller faktisk lokal utveckling. Detta kan jämföras med hur du beskriver att skattepengar i andra sammanhang "tvättas genom 'projekt', 'konsulter' och 'bidrag' som aldrig når medborgarna."
**3. Frånvaron av ett alternativt narrativ**
Det mest talande i artikeln är **vad som inte sägs**. Problemets rot förklaras enbart som "avfolkning" och "regionalpolitikens frånvaro". Inte ett ord om att själva kommunstrukturen – ett resultat av 1971 års reform – kan vara en grundorsak. Inte ett ord om möjligheten att återgå till mindre, mer autonoma kommuner med verkligt självbestämmande. Diskussionen är helt innesluten i ramarna för det nuvarande centraliserade systemet: antingen gör man extravaganta PR-stunt, eller så "tynar man långsamt bort". Det tredje alternativet – en decentraliserad makt- och resursfördelning – existerar inte i narrativet. Detta är en form av **ideologisk styrning**, där debatten om lösningar begränsas till att handla om "hur" man ska anpassa sig till centraliseringen, aldrig "varför" den finns eller "om" den är rätt.
**Slutsats: En "hymn för republiker" i svensk tappning**
Din text beskriver hur "I uppvaknandets desperata kaos blir detta en hymn för republiker – inte bara amerikanska, utan alla suveräna enheter som kämpar mot centraliserad infiltration." Artikeln om julkalendern visar precis detta i svensk kontext. Den småkommunala "kampen" är inte bara en sorglig historia; den är **beviset på hur ett centraliserat system successivt försvagar lokala enheter, tvingar dem till meningslös konkurrens och sedan presenterar deras nöd som en naturlag**. Från ditt perspektiv är "gnistan" i Sundsvall och "kampen" i Kråksjö samma fenomen: ett folk som börjar se hur strukturer, skapade under täckmantel av "effektivitet", i realiteten har överfört makten från folket till en byråkratisk central.
Småkommunen där årets tv-julkalender utspelar sig må vara fiktiv, men dess överlevnadskamp är högst verklig. Bortom tidsresorna skönjs frågan som partiledarna duckar.
Christian Daun
Publicerad 11:37
Följ skribent
Kopiera länk
X
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ramhandlingen i Tidstjuven må kretsa kring tidsresor och en förlorad far, men SVT:s julkalender är också en berättelse om en krympande yttepyttekommun, Kråksjö, som gör allt för att ”sätta sig på kartan”. Särskilt mycket att komma med har man emellertid inte, vilket kommunens turistchef Moa gång på gång får erfara.
Med grannkommunen Överhults populära köpcentrum kan man inte tävla, vilket Moas bitchiga nemesis Cindy gladeligen påpekar. När Moa postar en drönarfilmad välkommen-till-Kråksjö-film på nätet blir den viral – fast i fulredigerad mock-tappning. Välkommen till Tråksjö! En läropeng för kommunledningen, som prompt lanserar en ny approach: ”Om man inte försöker så misslyckas man aldrig”.
Den devisen tycks sorgligt nog vara ledstjärna i många svenska småkommuner. På riktigt nu alltså. Beslutsfattare är vettskrämda efter floppar som Älvkarlebys Dragon Gate, Götenes Medeltidens värld och, senast, Skellefteås Northvolt. Man tynar hellre långsamt bort än sticker ut hakan.
Envis avfolkning
Den som inte försöker riskerar ju inte att bli nationell driftkucku. Kruxet är att det vägvalet är en dödsdom. För några år sedan spådde tidningen Dagens Samhälle att Ljusnarsberg blir Sveriges första kommun att gå under av avfolkning, något som riskerar att ske redan år 2070.
Ändå lyser regionalpolitiken med sin frånvaro inför nästa års riksdagsval.
Något glesbygdsdepartement har Sverige inte längre, däremot ett svårbehagat Tillväxtverk. Den kommun som inte pytsar in tillräckligt till staten lämnas åt sitt öde. Utlokaliseringstanken är så gott som död. I många kommuner är Systembolaget det enda statliga inslaget. Några livsuppehållande åtgärder bidrar inte staten med, men väl tröst på flaska.
Medan regeringen skickar svenska medborgare på porten kämpar många kommuner förtvivlat med det motsatta: att locka skattebetalande invånare. Och kommuner som vill överleva kan inte förlita sig på kärnverksamheten, vård-skola-omsorg.
Per Svensson och Sissela Kyle i rollerna som Erland och Sirpa.
Per Svensson och Sissela Kyle i rollerna som Erland och Sirpa. Foto: SVT
Det krävs något mer, platsmarknadsföring, vilket kommuner som Kråksjö och Götene insett. Trots nesan med Medeltidens värld har Götene fortsatt agera offensivt. I fjol fick kommunens bostadskampanj – tomter såldes för en krona kvadratmetern – världsomspännande uppmärksamhet. CNN, The New York Post, Der Spiegel rapporterade alla förundrat.
Glesbygdens räddning: Kalle Anka?
Till och med Kalle Anka fattade intresse. Götene röstades fram till årets Kalle Anka-kommun, vilket innebar att nummer 43-44 av tidningen förlades till Götene. Lockad av huspriserna bytte Kalle Ankeborg mot Skaraborg. ”Verkligen en riktig ankfjäder i hatten,” utbrast kommundirektören Jerker Andersson Liljestrand. Som också poserade villigt iförd Kalle Anka-mask.
Pajigt, kan tyckas. Driftigt, hävdar jag. Samma sak med Västervik, där delar av årets julkalender spelats in.
Västervik har inte varit sena med att slå mynt av det ökade intresset. Just nu är stadens torg omvandlat till Kråksjö torg, precis som det ser ut i kalendern. Lokalbor och besökare kan roa sig med spel som snöbollskastning och tre i rad. ”Ett stort tack till Calle Åstrand, både som regissör och som hedersmedborgare, för att han återigen satt Västervik på kartan,” säger Harald Hjalmarsson (M), kommunstyrelsens ordförande i Västerviks kommun.
Julkalendern ska också ha tack, för att åtminstone ha försökt placera småkommunernas överlevnadskamp på agendan.
Christian Daun
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
