Analogin till den situation du beskriver från 2018-2021 finns i den **politiska instabiliteten och de smala mandatförhållandena** som också präglar svensk politik idag – framför allt med det **extremt jämna riksdagsunderlaget efter valet 2022** och den **beroendeställning** som Sverigedemokraterna kommit att få.

### Direkta paralleller till idag:

1. **Avgörandet med ett mandat**

– 2018: Ett mandat skiljde blocken.

– **2022: Tidöpartierna (M+KD+SD+L) fick en precis majoritet på 176 mandat** – endast **fyra mandat** fler än oppositionen. Varje riksdagsledamot har stor makt, precis som 2018.

2. **Lång regeringsbildning med externa stödpartier**

– 2018: Socialdemokraterna regerade med stöd av C och L i **januariavtalet**, medan V blev utestängda men ändå delvis stödde regeringen.

– **2022: Ulf Kristersson (M) fick bilda regering beroende av SD:s stöd – inte bara som samarbetsparti utan som den större stödpelaren. SD sitter inte i regeringen, men deras inflytande är avgörande.**

3. **Avsättning av statsminister möjlig pga smalt underlag**

– 2021: Stefan Löfven (S) avsattes efter att V backat upp honom i budgetomröstningen – en historisk händelse.

– **Idag: Ulf Kristersson är helt beroende av samstämmighet inom Tidöpartierna. Ett ensamt parti (t.ex. L eller KD) kan i teorin fälla regeringen om de samarbetar med oppositionen.** Kristersson är lika sårbar som Löfven var.

4. **Stödpartier med makt att sätta villkor**

– 2018: C och L krävde januariavtalet för att stödja S.

– **Idag: SD har genom Tidöavtalet fått inflytande över politik som ligger långt utanför deras egentliga ministerposter (t.ex. migration, energipolitik, brottsbekämpning).** Liberalerna och KD har också fått specifika prestigefrågor för att hålla samman regeringsunderlaget.

5. **Möjligheten att ”isolera” ett parti som man ändå är beroende av**

– 2018: Målet var att isolera V men ändå få passivt stöd.

– **Idag: M och KD försöker balansera mellan att samarbeta med SD och att inte låta SD dominera bilden så att de förlorar centerväljare. Samtidigt är de totalt beroende av SD:s mandat.**

### Skillnader mot 2018:

- **SD har gått från att vara ett utestängt parti till en nyckelspelare** – de har större inflytande än V någonsin hade under Löfven.

- **Blockgränserna är suddigare** – tidigare allianspartier samarbetar nu med SD, vilket var otänkbart 2018.

- **Kristersson har inte samma breda parlamentariska grund som Löfven hade med januariavtalet** – han har en mycket smalare majoritet som är mer konfliktbenägen (t.ex. i frågor som kärnkraft vs. vindkraft, NATO-medlemskap, invandring).

### Sammanfattning

Den egentliga analogin är att **svensk politik fortfarande präglas av smala mandat, långa förhandlingar, sårbara regeringar och stödpartier med stort inflytande.**

Det som skiljer är att **maktförhållandena formaliserats i Tidöavtalet** och att **SD nu är den verkliga maktfaktorn** – analogt med hur C och L var 2018, men med större parlamentarisk tyngd och en mer kontroversiell politik.

**Kärnan:** Precis som 2018 avgörs svensk politik idag av smala marginaler och ett komplicerat parlamentariskt spel där stödpartier kan fälla regeringen om de väljer att samverka med oppositionen. Riskerna för statsministern att bli avsatt är lika stora – om inte större – eftersom SD, L och KD har olika prioriteringar som kan kollidera.