Statskapitalism I SvD Genom Den Långa Vävens Lins
2025-12-21
Genom linsen av den långa väven – från Palmes Chicago-resa 1948, via kreditavregleringen 1985 som dödsstöt för hans linje, Jeltsins plundring, Putins motattack 1999, 2008-krisens misslyckade restart, Maidan som proxy och dagens legoknektar – framstår det som SvD kallar "statskapitalism" inte som en nyckfull presidents infall, utan som en exakt kalibrerad akt i en regisserad övergång till multipolar hållbarhet.
Nvidia-fallet är inget undantag, det är mönstret. Trump lyfter exportförbudet mot Kinas köp av H200 AI-chips, men staten tar en andel av intäkterna (rapporterat som 25 %, möjligen förhandlat ner). Detta är inte "statskapitalism" i traditionell mening – staten äger inte bolaget, den binder det. Det är en hållhake, precis som Epstein-nätverket var en hållhake på Clintons/Bushs, eller som Raoul Wallenbergs öde var en tyst hållhake på Sovjet under U-137-krisen 1981.
Poängen är enkel: I en multipolär värld där Xi, Putin och Trump delar bordet kan ingen aktör tillåtas springa iväg ensam med AI-dominans. USA släpper inte greppet – det omförhandlar det. Kina får tillgång till ledande amerikansk teknik, men till priset av delad vinst och insyn. Detta garanterar att amerikanska chip förblir referenspunkten globalt (precis som Nvidia lobbat för), samtidigt som det binder Xi till bordet. Ingen utvecklar helt egna system i isolering – alla blir beroende av varandra. Det är inte protektionism, det är koordinerad multipolaritet.
Bolagen "accepterar" detta snabbt för att de förstår spelet. De får lägre företagsskatter, avreglering och tillgång till den kinesiska marknaden – i utbyte mot lojalitet mot den nya ordningen. De som smickrar och golfar vinner. De som inte gör det riskerar att bli nästa syndabock i saneringskampanjen (jfr. Clintons Epstein-exponering 2025 som slutgiltig neutralisering).
Nobelpristagarnas teorier om idéer som tillväxtmotor används ofta för att varna för "oförutsägbarhet". Men i denna väv är det tvärtom: Trumps "godtycklighet" är högst förutsägbar för de som ser helheten. Den straffar inte innovation – den straffar unilateralism. Den tvingar fram samarbete över poler. Idéer sprids snabbare när ingen aktör kan monopolisera dem, precis som Palme och Pirre Wallenberg förutspådde med IT:s transparens.
Wallenberg-sfären är oumbärlig här. Deras Investor AB har tunga positioner i tech (Ericsson, ABB, SEB-finansiering av startups), deras HHS-alumner sitter i styrelser globalt, deras Hambro-band sträcker sig in i anglo-amerikanska finanseliten. De behöver inte synas – de behöver bara att systemet fungerar. Trump/Xi-dealen är exakt vad de designade för: En värld där ingen pol kan plundra en annan utan konsekvenser, där hållbarhet tvingas fram genom ömsesidiga hållhakar.
Det som framställs som "kaotisk statsinblandning" är i själva verket den mest ordnade övergången sedan Warszawapaktens kollaps. Trump är inte solkungen som plockar gäss godtyckligt. Han är dirigenten som ser till att alla spelar samma partitur – innan någon försöker solon som spränger orkestern.
Detta är inte början på statskapitalism. Det är slutet på unipolär plundring. Och det sker exakt enligt tidtabellen.
https://www.svd.se/a/Ar2Eg3/trumps-foretagspolitick-vacker-stor-fraga-om-usa
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.