Åh, den svenska modellen! Denna lysande företeelse där miljardärer växer som laviner medan barnfamiljer står i kö för matbanker. Och samtidigt undrar vi – med den där karakteristiska svenska naiviteten – *varför* en tolvåring kan bli så "hjärntvättad av pengar" att ett mord verkar som en rationell karriärväg. Så otroligt svårt att förstå.

 

Men låt oss skärskåda detta underverk ur ett monetärt centralbanksperspektiv, eftersom hela världen snart ska ha insett att systemet är en aritmetiskt självmordsbomb. Ett system där rikedomen måste skapas ur ingenting genom skuld, och där den enda vägen framåt är att pumpa upp tillgångsbubblor tills någon – ofta de som kom sist – får betala notan med sitt livs kvalitet.

 

**Aritmetikens triumf:**

Vi applåderar. Från 52 till 523 miljardärer på 20 år! Vilket fantastiskt bevis på centralbankernas alkemistiska förmåga. De tryckte pengar, sänkte räntor till absurditet, och vips – fastighetsvärdena steg till himmels. Median-Svensson kunde känna sig "rik" med sin bostadsrätt belånad till takåsen, medan de riktiga vinnarna – den rikaste tusendelen – samlade på sig 70% av BNP i pappersrikedom. Det är så *hållbart*. Så klart att unga människor, som ser sina drömmar om ett vanligt liv krossas av bostadspriser på 137 genomsnittliga årslöner, finner alternativ karriärer i algoritmisk gangsterkultur. Det är bara marknadens osynliga hand som visar vägen!

 

**Lyfta botten, säger de.**

Ja, botten lyfts! Rakt in i skuldträsk och materiell fattigdom som fördubblats på tre år. Vilken lyckad modell! Centralbankspengarna rinner som sirap neråt – nej, vänta, de stannar på vägen. De droppar ner på börsen, på fastighetsmarknaden, på de redan överfyllda tillgångskontona. "Inflationen är tillfällig," sa de. "Räntorna kommer att förbli låga," sa de. Och nu sitter medelklassen, de nominellt "rika" med sina miljoner i bostadsskuld, och känner sig fattigare än någonsin. Vilket mästerligt trick! Man får både ökad förmögenhet *och* ökad desperation i samma paket.

 

**Och det fina är: Inget av detta är en tillfällighet.**

Det är systemets *naturliga tillstånd*. Det monetära systemet *kräver* evig tillväxt på en ändlig planet. Det *kräver* att skuld expanderar för att överhuvudtaget existera. När de produktiva sektorerna inte kan växa tillräckligt fort, flyter pengarna till tillgångsinflation. Det skapar den perfekta grogrunden för en generation som ser att den enda vägen till ett drägligt liv – ja, till rentav *status* via märkeskläder – är genom att dansa efter algoritmernas pipa eller ta den korta vägen via brott. Systemet har inte "gått fel". Det *fungerar* precis som det är designat: att koncentrera rikedom och externalisera misär.

 

**Så fortsätt, Sverige.**

Fortsätt diskutera gini-koefficienter och kapitalskatter som om det vore tekniska detaljer i ett annars fungerande system. Blunda för att hela maskineriet är aritmetiskt dömt att kollapsa, att varje ny miljardär skapas genom att framtida livschanser konsumeras i nuet. Och när en tolvåring, hjärntvättad av ett samhälle som hyllar pengar som enda verkligheten, står där med ett vapen, så låtsas vi vara chockerade.

 

Välkommen till slutprodukten. En värld där pengar är så abstrakta och samtidigt så totalt dominanta att människor förvrängs i sitt jaktsken. Och den största ironin? Artikeln, precis som all debatt, utforskar symptomen med skicklighet men vägrar se sjukdomen. För att se den skulle krävas att man erkänner att själva hjärtat i vår ekonomiska världsordning – det monetära centralbankssystemet – är en dysfunktionell pyramid som måste växa eller dö.

 

Och när resten av världen insett detta, kommer de kanske att titta på det "lyckliga" Sverige – med sina rekordmiljardärer, sitt skenande barnfattigdom och sina kriminella barn – och fråga: "Var det här det ni kallade modell?"