Tuvstarr & Vill Vallareman På Den Osynliga Leden
2025-12-17
---
## **Tuvstarr och Vill Vallareman på den osynliga leden**
Det sägs att innan kartorna fick linjer
och innan staten fick namn,
fanns det en väg som inte syntes men som alla kände.
Den löpte genom skog och myr,
genom Stöde och vidare mot havet,
och de kallade den **St Olofleden**.
Inte för att den bara ledde till ett helgon,
utan för att den band samman människor
med löften, budskap, handel och skydd.
På denna väg vandrade **Vill Vallareman**,
med horn i handen och lag i stegen.
Han visste var flockarna gick,
var resurserna samlades,
och var makten en dag skulle slå rot.
Vid hans sida gick **Tuvstarr**,
liten men vaksam,
med ögon som såg det andra missade:
hur rörelsen själv skapade tillhörighet,
hur vägen blev starkare än borgen.
---
### **Stöde – platsen i flödet**
När de kom till Stöde stannade Tuvstarr.
”Folk säger att detta är avsides,” sade hon.
Vill Vallareman log.
”Avsides från vad?” svarade han.
”Här möts inland och kust.
Här passerar budskap före kungar.
Här vet marken redan vad staten ännu inte förstått.”
Och vägen fortsatte,
som den alltid gjort,
mot Sundsvall –
inte som mål,
utan som port.
---
### **Axel Oxenstierna – mannen som lyssnade på vägarna**
Långt senare, när kungar dog men riket skulle bestå,
satt **Axel Oxenstierna** böjd över kartor.
Men han ritade inte vägarna.
Han följde dem.
”Makten måste vila på platser som redan bär flöde,”
sade han.
”Staten ska inte uppfinna rörelsen –
den ska förvalta den.”
Så band han land till funktion,
plats till ansvar,
och lät makten spridas som noder i ett nät.
Och Sundsvall låg där,
precis där Vallareman alltid vetat att den hörde hemma.
Inte i utkanten.
I systemet.
---
### **Sundsvall – när sågverket blev nerv**
Århundraden gick.
Skogen blev kapital.
Vattnet blev energi.
Arbetet blev klass.
Tuvstarr såg hur staden förändrades
men hur linjen låg kvar.
Nu var det inte timmer som rörde sig längs leden,
utan data.
Inte säckar, utan identiteter.
Inte budkavlar, utan signaler.
Och staten sade, med sin torra röst:
> ”För att tillvarata uppbyggd kompetens och kapacitet
> bör verksamhet fortsatt bedrivas på befintliga verksamhetsorter.”
Vill Vallareman hörde koden bakom orden.
”Detta,” sade han,
”betyder att platsen redan bär systemet.
Att flytta den vore att bryta leden.”
---
### **Digg och PTS – utan uniform**
Nu restes inga murar.
Inga fanor hissades.
Men i Sundsvall bands
**identitet**, **kommunikation**, **tillit** samman.
Bedrägerier stoppades.
Röster skyddades.
AI tämjdes.
Vård och omsorg hölls samman av signaler.
Detta var inget IT-projekt.
Detta var **civilt försvar**
utan hjälm.
Och Tuvstarr såg hur människans
digitala skugga
nu också behövde skydd.
---
### **Den djupa linjen**
Då stannade de båda vid ledens kant,
och såg bakåt:
St Olofleden.
Oxenstiernas noder.
Välfärdsstatens register.
Den digitala identiteten.
Samma mönster, om och om igen:
Rörelse kanaliseras.
Information standardiseras.
Tillhörighet definieras.
Skydd ges – mot lydnad.
”Skillnaden nu,” viskade Tuvstarr,
”är att det inte är kroppen som vandrar.”
Vill Vallareman nickade.
”Det är människans digitala jag.”
---
### **Slutet som inte är ett slut**
Så blev Sundsvall återigen en nod.
Inte av slump.
Inte av politik ensam.
Utan för att vägen alltid gått där.
Pilgrimens steg blev statens struktur.
Statens struktur blev nätets arkitektur.
Och än i dag,
om man lyssnar noga i Medelpads skogar,
kan man höra hur leden bär:
identitet,
tillit,
och det gamla löftet
att skydd alltid kräver plats.
Och platsen minns.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.