Replikskifte Om Ryska Ambitioner I SvD
2025-12-16
https://www.svd.se/a/wrEqgM/robert-dalsjo-kommenterar-lena-andersson-svarar
"Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Lena Andersson är alltid läsvärd, ofta klok och nästan alltid konträr. I sin krönika ”Det ologiska bär också på en logik” (7/12) hamnar hon emellertid i en tankefälla och landar i fel slutsats.
Det finns faktiskt fall där den enes försvar kan uppfattas som ett hot av motparten (detta kallas säkerhetsdilemmat av statsvetarna) och föranleda en aktion-reaktionsspiral som kan sluta illa. Typexemplet är förspelet till första världskriget. Då kan det vara bra att försöka hitta en kompromiss som ingen gillar men alla kan leva med. Vilket kunde ha varit bättre 1914 än att kasta ut Europa i ett kollektivt självmord. Men alla fall är inte så beskaffade.
Det recept man borde använt 1914 kom senare att användas 1938/39 och fick då i stället ett katastrofalt resultat – eftergifterna bara gödde Hitler och ökade Tysklands aptit på nya erövringar. Varför var det recept som kunde varit rätt 1914 så fel 1938/39?
Statsvetare av den realistiska skolan skiljer på status quo-makter och revisionistiska makter. Status quo-gänget vill bevara det de har, revisionisterna vill välta bordet över ända och rita om kartan till egen fördel. I princip alla makter (utom kanske Serbien) var 1914 status quo-makter. Men på 30-talet hade Hitlertyskland blivit en revisionistisk makt, och för sådana är en kompromiss bara en vinst som ska inkasseras innan man ökar trycket igen. Då hjälpte det inte med eftergifter, då hjälper bara att sätta hårt mot hårt.
Kruxet är alltså att korrekt bedöma om man har att göra med en motpart som huvudsakligen vill bevara det han har, eller en motpart som vill riva upp den internationella ordningen och själv etablera sig som högsta hönset.
Jag har studerat säkerhet och krigföring i 40 år, men den enda regel jag funnit som alltid gäller är vikten av att rätt bedöma motståndarens motiv och karaktär (något som Sun Tzu skrivit om). Det är här Lena Andersson hamnar fel. Hon utgår från att Ryssland är i grunden defensivt och bortser från att det under Putin har blivit en öppet revisionistisk makt som vill riva upp den europeiska säkerhetsordningen och vill återupprätta det ryska imperiet. Detta har han sagt öppet upprepade gånger sedan 2007 och sedan dess också med oönskad tydlighet bekräftat i handling.
Robert Dalsjö, säkerhetsanalytiker, till vardags verksam på FOI
Lena Andersson svarar: Först och främst vill jag tacka Robert Dalsjö för den hövlighet och erkänsla med vilken han framför sina distinkta argument. I motsats till honom besitter jag ingen expertis i frågor som rör krig, fred och säkerhetspolitik. Jag yttrar mig som medborgare. Då det offentliga samtalet har varit exempellöst ensidigt, finns det skäl att öppna fältet även för de oinitierades frågor, påpekanden och oro.
Till exempel undrar jag, och det är ingen retorisk fråga, över den bergfasta säkerhet med vilken sakkunskapen fastslår Rysslands vidlyftiga imperieambitioner. Exakt vad bygger man sina inblickar i den ryska statsledningens hjärnor på? Har man alls begrundat andra bedömningar utifrån givna fakta?
Att drömma och önska är inte detsamma som att vilja sätta i verket, och definitivt inte detsamma som att tro sig om att kunna sätta i verket. Att som Putin säga att Sovjetunionens sammanbrott var en geopolitisk katastrof är inte liktydigt med att vilja återupprätta Sovjetunionen. Det kan vara ett historiskt-analytiskt påpekande – känslomässigt, nostalgiskt, beklagande. Här föreligger ett potentiellt glapp av stor betydelse.
Vidare, eftersom Ryssland säger sig uppfatta relationen till Ukraina som särskild och unik, talar inte det emot föreställningen om vidare geografisk expansion? I så fall borde fredligast möjliga kompromisser och avtal mellan de två länderna vara det viktigaste att verka för, snarare än att ständigt utslunga abstrakta varningar om hur vi alla på något vagt vis hotas av ryssen.
Som jag ser det skulle vårt offentliga samtal behöva grubbla över följande frågor:
Vilken är vår yttersta strävan? Att undvika, minimera och dämpa konflikter mellan länder, eller att sprida liberala ideal överallt till priset av kraftigt höjd konfliktnivå och risken att vara ideologiska imperialister?
I västerlandets moderna metafysik hålls det enskilda livet väldigt högt. Följaktligen hålls uppoffring för staten, folket och gruppen väldigt lågt. Detta försätter oss i överläge i fredstid. Vårt system utgör en lockelse. Men inför utsikten om väpnad kamp försätter det oss i underläge. Inneboende i den liberala metafysiken ligger således att diplomati och kompromisser, i värsta fall undfallenhet och eftergifter, är vårt främsta alternativ så fort liv står på spel. Endast de levande kan verka för sin frihet.
Denna tanke bygger på att jag, i motsats till Dalsjö och andra experter, utgår från att Hitler och nationalsocialismens idé och praktik var ett specialfall av abnormt exceptionell magnitud, och därför icke fruktbart som matris och jämförelse.
I den ohyggliga kamp som vi nu lever med finns ingen slutstrid. Ryssland och den metafysik som där råder lär finnas kvar (den överlevde till och med Sovjetunionens kollaps). Så vad vi än gör får vi leva med konsekvenserna. Ett Ryssland i revanschistiska spillror är knappast något att glädjas över heller. Det gör att vi måste fråga oss vad en verklig seger utgörs av.
Vårt dilemma är det, att när man dyrkar livet består uppoffring i att göra det som krävs för livets bevarande. När man dyrkar nationens storhet består uppoffring i att dö för fosterlandet. Möjligen innebär konceptet ”hårt mot hårt” att man glömmer denna bistra insikt.
Lena Andersson"
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.