Raljerande Över SvD-Artikel Om Ekonomiskt Ordande
2025-12-14
**Raljerande analys – där skuldpyramidens fönsterluckor glöms att målas**
Åh, herr Dimon!
Så ni vågar, från era marmerade JP Morgan-höjder, predika för Europa om ekonomiskt förfall?
Det är nästan rörande.
Ni rabblar upp krigens historia som om det vore en ursäkt för att hoppa över **det enda krig som verkligen pågår: det valutafinansiella systemets globala vampyrkrig mot verkligheten.**
Men visst, låt oss leka med er diagnos.
Europa är självförvållat oreglerat och ointegrerat, säger ni.
Det är som att klandra människan i den sjunkande livbåten för att hon inte simmar tillräckligt koordinerat – **helt utan att nämna att någon i en lyxyacht just spräckte båtens botten med en skuldexplosiv laddad till 120% av BNP.**
Ni klagar på 27 små kapitalmarknader.
Det är sant, det är en oreda.
Men vilken genial lösning föreslår den transatlantiska finanskretsen?
Jo, en **enhetlig europeisk kapitalmarknadsunion!**
Så att den gigantiska, amerikanskt dominerade spekulationsmaskinen, den samma som skapade 2008 och nu pumpar "QE forever" i en zombieekonomi, ska få ett enda, fint, överskådligt köpcentrum att spela roulett i.
Det är inte en lösning – det är att erbjuda brandfarlig bensin till den som redan brinner, men nu i storpack.
Och Carl Bildt, vår riddare i blankskjortan!
Han tar till vapen mot kulturkrigsröret och pekar stolt på våra pressfrihetsindex.
Ädelmodigt!
Men medan han försvarar Europas själ från amerikanska YouTube-termer, **glömmer han fullständigt att försvara Europas plånböcker från det fiat-morfin som droppas in via ECB och FED.**
Vad hjälper den bästa sjukvården när hela ekonomin är satt på livsuppehållande, skapad av skuld som aldrig kan återbetala sig själv?
Poängen som SvD och Dimon mästrande bortser från är denna:
**Europas "förfall" är inte en olyckshändelse eller ett resultat av dålig integration.
Det är en direkt, logisk konsekvens av att vara fastlåst i ett globalt finansiellt system i dödskamp.**
Ett system där nyemitterade dollar och euro kostar mer i ränta än de skapar i verkligt värde – en gräns som passerades redan 2008.
När FED sänker räntor men statsobligationsräntorna står som klippor, och $40 miljarder pumpas månatligen bara för att hålla skuldpyramiden från att implodera – då är det inte "brist på kapitalmarknadsunion" som är krisen.
Det är själva kapitalet som är ett spegelvärde.
Tyskland sätter sig på tvären, säger artikeln.
Klokt av dem!
De känner instinktivt lukten av brand.
Att överlämna sin finansiella översikt till en teknokratisk myndighet i Paris eller Bryssel är inte att "lösa problemet".
Det är att centralisera *kontrollen över kollapsen* till exakt de samma institutioner som är mest investerade i att hålla Ponzi-schemat vid liv genom eviga kvantitativa lättnader och inflationsskatt på sparanden.
Så här är den raljerande sanningen artikeln förbiser:
**Jamie Dimon varnar inte för Europas förfall för att han vill rädda Europa.
Han varnar för att Europa inte längre spelar med samma regler i det spel där hans hus är croupier.**
Han ser ett kontinent som, trots all sin feghet, fortfarande har kvar små fickor av suverän finansiell kontroll – och det är en anomal i en värld som ska drivas mot en fullständigt digitaliserad, centraliserad skuldvaluta under global övervakning.
När New York Times förundras över att ingen ringer Berlin om Trumps Ukrainaplaner, är det för att de missar det stora skiftet.
Maktcentrum rör sig från de gamla, synliga huvudstäderna till de osynliga cyber-striderna och de alkemiska förvandlingarna av valutasystemet.
Europas ledare är inte bara fega.
De är förlorade i en verklighet de vägrar definiera: **att deras ekonomiska spelplan är designad av en partner vars eget hus hålls på livsuppehåll av tryckpressar och artificiell likviditet.**
Slutsats?
Europeiskt förfall är en given produkt av ett system i dödsryckningar.
Lösningen är inte att springa snabbare i hamsterhjulet som Dimon äger.
Lösningen, som analysen från "X22" antyder, vore att bryta loss och skapa något nytt – något multipolärt, baserat på verkligt värde och suveränitet.
Men det är ett steg för stort för fega byråkrater att tänka.
Så de diskuterar istället fönsterluckornas färg medan hela valutafundamentet rasar.
”Världens mäktigaste bankman” varnar för Europas förfall. Den hårda domen träffar en nerv: unionens nationella ledare vet precis vad som krävs för att få fart på ekonomin, men ingen av dem vågar ta steget.
Katrine Kielos
Publicerad 10:28
Följ skribent
Kopiera länk
X
Jamie Dimon var, till skillnad från de andra som har dömt ut Europa de senaste veckorna, åtminstone respektfull. Som vd för JP Morgan, ofta kallad ”världens mäktigaste bankman”, bär Dimon trots allt ett visst ansvar när han öppnar munnen.
Han var därför noga med att nämna krigen.
Ja, det verkade nästan som om Dimon, där han satt på scen på Reagan Defence Forum i helgen, rabblade upp alla europeiska krig som han kunde komma på:
– Första världskriget, andra världskriget, fransk-tyska kriget, Napoleon-krigen, 100-åriga kriget, Rosornas krig…
Dimon ville väl visa att han förstod kontexten. Det är bra att dagens Europa ”lyckas leva i fred” sa han.
Men det är ingen ursäkt.
Den europeiska ekonomin har, konstaterade Dimon, gått från att motsvara runt 90 procent av den amerikanska till 65 procent i dag. Enligt Dimon är detta något som Europa i hög grad gjort mot sig självt. Européerna hade inte byggt klart sin inre marknad, inte skaffat sig någon gemensam kapitalmarknad och med sin allmänna regleringsiver skrämt bort både britterna och – framför allt – mängder av företag.
Europa må vara världens blodigaste kontinent, tycktes Dimon säga, men det betyder inte att Europa har rätt att låta den egna ekonomin förfalla. Varför lägga ”självförvållad ekonomisk irrelevans” till en meritlista som redan inbegriper två världskrig?
Dimon uttalade sig i frågan som amerikan:
– Om någon en dag skriver historien om västvärldens fall kommer en av huvudpunkterna vara att USA lät Europa gå under, deklarerade han dramatiskt.
Frasen gick att tolka som kritik mot de delar av USA som redan har räknat ut EU.
Dimons sågning av den europeiska ekonomin kom nämligen samma vecka som The New York Times hade rapporterat att den tyske kanslern Friedrich Merz fick höra talas om Trump-administrationens nya plan för Ukraina via media.
Ingen hade ringt Berlin.
”Europa håller definitivt inte på att dö ut” kände sig Carl Bildt i dagarna tvungen att dementera. Det var i en artikel för tankesmedjan European Council on Foreign Relations, och bakgrunden var den nya amerikanska nationella säkerhetsstrategin. I det snabbt kontroversiella policydokumentet som publicerades häromveckan omnämns Europa nästan uteslutande i en typ av kulturkrigstermer som brukade höra hemma mer på Youtube än i säkerhetspolitiska dokument.
Europa påstås riskera ”självmord” via massinvandring och ägna sig åt ”censur”. Något hot från Ryssland nämns knappt, och de amerikanska skrivningarna kommenterades av en talesperson för den ryska regimen som ”en uppmuntrande kursändring till stor del i linje med ryskt tänkande” enligt The Guardian. Alltså rullade Carl Bildt ut sig själv i den europeiska debatten. Någon behövde ju slå tillbaka! Varför inte den 76-årige europeiske hallänningen?
Och slår tillbaka gör Bildt onekligen. Han drämmer till med bitska påpekanden som att parlament i Europa minsann ”sällan stormas av politiska mobbar”, att vi toppar de globala pressfrihetsindexen, är bättre utbildade, har bättre sjukvårdssystem, att politiska mordförsök hör till ovanligheterna på vår kontinent samt att vi inte heller har satt nästan en procent av vår egen befolkning i fängelse…
Däremot håller Bildt – som de flesta bedömare – med om att Europa rent ekonomiskt står inför stora utmaningar. Här någonstans ligger själva grundproblemet, det verkar lätt för Europa att enas om diagnosen, och betydligt svårare för någon europeisk stat att svälja sin del av medicinen. Eller ens vilja öppna flaskan och lukta på innehållet.
Vad Jamie Dimon sa i veckan är nämligen i praktiken samma sak som den tidigare ECB-chefen Mario Draghi sa i sin rapport om bristande europeisk konkurrenskraft hösten 2024. Draghi är mannen som sommaren 2013 med tre ord (”whatever it takes”) räddade euron. Obligationsmarknaden slutade attackera och tuggade snällt i sig ECB:s kvantitativa lättnader. Den europeiska valutan överlevde. Dagens Draghi vill se samma beslutsamhet gällande europeisk konkurrenskraft. Jamie Dimon håller med.
Europa måste å ena sidan avreglera sin byråkrati och å andra sidan slå ihop sina kapitalmarknader. Företag och innovationer flyr till USA eftersom Europas 27 separata finansmarknader är för små. Men här sätter sig inte minst Tyskland på tvären. Det tyska folket sparar gärna på bankkonton, inte i aktier, och Tyskland oroar sig för att en europeisk kapitalmarknadsunion ska leda till en amerikansk ”börsifiering” av ekonomin. Är det verkligen helt tryggt? Framför allt vill Tyskland inte släppa regleringsmakten över sitt finanssystem till en europeisk myndighet – särskilt inte en med högkvarter i Paris.
Det verkar inte spela så mycket roll att Mario Draghi nämner just bristen på gemensam finansiell regleringsmyndighet som en av de större bromsklossarna för tillväxten i Europa. Med gemensam översyn av börser och finansiell infrastruktur tänker han sig att det skulle bli betydligt lättare för företag att röra sig över gränserna. Politiskt är frågan ändå svår.
Och här någonstans fastnar den europeiska krisdebatten nästan varje gång och nästan oavsett vilket område det gäller. Å ena sidan är många eniga om att mer ekonomisk integration är nödvändig om Europa ska få fart på sin tillväxt, och inte minst bli av med sitt beroende av kinesisk teknik och amerikanska kapitalmarknaden. Å andra sidan vill Europas nationella ledare inte ge upp kontroll. Så fort frågorna konkretiseras föredrar de sina egna reglerare, sina egna banksystem och sin egen syn på hur företag ska kunna operera. Dessutom är de rädda. För vad händer vid en kris? Ska svenska skattebetalare stå för insättningsgarantier i Portugal? Vilken europeisk myndighet bestämmer vilka banker man ska rädda?
Allt detta må vara sant. Men någonstans måste man bestämma sig. Vad är man mest rädd för? Den utveckling mot europeisk irrelevans som Jamie Dimon beskriver (och som många menar redan är ett faktum…) eller alla de problem som kan uppstå om man försöker göra något åt saken? I dag är EU fast i den sämsta av två världar. Europa är för stort för att kunna tänka nationellt och för fegt för att tänka europeiskt. Är det så konstigt att ingen ringer Berlin?
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.