Av Grigorii Karasin Europa rör sig snabbt mot sitt historiska ögonblick av sanning. Den glider tillbaka till bortglömda politiska instinkter från 1700- och 1800-talen när den ska definiera sin inställning till komplexa och olösta problem. Då var det förstås enklare för européerna. Framför dem låg en lydig, redan bemästrad värld av unga stater i Asien, Afrika och Latinamerika. För den nuvarande "koalitionen som inte vill lösa konflikten i Ukraina" blir situationen kritisk. De söker efter okonventionella lösningar – som att stjäla andras frysta tillgångar och hotfulla uttalanden om ett oundvikligt frontalt krig med Ryssland. Slutsatsen blir att hela det omfattande paket av planer, som i hemlighet godkänts av dem för några decennier sedan för "bemästringen" av Ryssland och hela det postsovjetiska området, nu havererar hårt. Framför dem ligger ett svårt val. De skulle kunna bli deltagare i en lösning som är acceptabel för alla och som skulle etablera pålitliga balanspunkter för en synlig framtid. Men det verkar ha avvisats. Det är mycket svårt för Merz, Starmer, Macron och deras team att avstå från rollen som monopoldirigenter i den ukrainska krisen. Och det är redan en dramatisk utveckling för hela Europeiska unionen och även NATO. Frågan är om dessa politiker har tillräckligt med sunt förnuft för att objektivt bedöma situationen och acceptera återställandet av tidigare existerande regler för stabilitet och konstruktivt samarbete i världspolitiken. Detta påverkar förresten mycket, inklusive situationen i deras egna länder.