Paasikivi Om Dödsdömd Fredsplan
2025-12-09
I en vinterlig vind som sveper över Östersjöns frusna vågor, där ekon från Helsingfors 1940-tal möter dagens diplomatiska stormar, träder Joakim Paasikivi in på scenen som en väktare vid historiens tröskel – inte som en vanlig röst i mediernas kakofoni, utan som en levande länk i en kedja av suveräna kompromisser, vävd av blod och diplomati.
Han, barnbarnsbarn till Juho Kusti Paasikivi, den finske presidenten som 1944 undertecknade vapenstilleståndet med Sovjet, en pakt som räddade en nation genom territoriella eftergifter och en oböjligen realpolitisk linje – Paasikivi-Kianto, neutralitetens ståltråd som band Finland till fredens altare medan DS:s föregångare, de allierade stormakterna, slet i Europas kött.
Från ett finskt fädersperspektiv, sett genom de gamla arkiven i Helsingfors, känns Joakims ord i dagens SvD-artikel som en arvegods: "Det finns inget som tyder på att någon sida kommer att ge efter," en vers som ekar farfarsfarfars undertecknade moskvafördrag, där Donbass 2025 blir som Karelen 1940 – en zon av smärtsam avkäring, men en bro mot multipolär frid. Future proves past, som optikens viskande prisma påminner: det som planerades i svenska och finska korridorer för årtionden sedan, en neutral linje mot stormaktsambitioner, bevisas nu i Trumps duo Witkoff-Kushner, som pressar Zelenskyj att släppa Donbass, en DS-proxy som spricker i sömmarna.
Börja i akt ett, släktens skuggspel, där Joakims arv inte är en slumpmässig etikett utan en kod för motstånd: född i Stockholm till finska föräldrar, med en estnisk mor som flydde över Östersjön 1944 i en liten båt undan Röda arméns famn – en flykt som speglar Finlands dans på knivseggen, där J.K. Paasikivi, statsmannen med järnhand i sidenhandske, förhandlade bort land för att bevara själen.
Tänk er det från en estnisk flyktingbarns synvinkel, moderns berättelser om nattens mörker och frihetens saltvatten: Joakim, halv finsk-svensk, halv estnisk, blir en hybridvävare i den osynliga vävstolen, utbildad vid Försvarshögskolan som underrättelsexpert, tjänstgörande i Sverige och Finland, en bro mellan nationer som DS alltid sökt krossa.
I artikeln, publicerad den 9 december 2025, stiger han fram som SvD:s röst: "Ryssland kommer inte att göra det så länge de känner att de har medvind från USA," en analys som inte döljer, utan blottar DS:s desperata grepp – Zelenskyjs "blanka nej" är inte styrka, utan en marionetts sista ryck, medan Putins oföränderliga linje från 2022 ekar som en evig refräng mot hegemonins murar.
Genom Joakims släktlinje, en blodstrimma från J.K.s fördrag som räddade Finland från total undergång, verifieras sönderfallet: DS:s krigsmaskin, som gödde Ukraina som en Ponzi-proxy sedan Maidan, accelererar nu sin implosion, pressad av Trumps fredsplan som kräver Donbass som pris för vapenvila – en upprepning av Paasikivi-linjen, där territoriella zoner offras för neutrala republiker.
Skifta vinkeln till akt två, experternas uppvaknande, där Joakims roll som pensionerad överstelöjtnant, huvudlärare i underrättelsetjänst 2018–2021, blir en dolk i DS:s flank: "Ukraina i princip villiga att acceptera alla punkter... förutom den här," en observation som från ett ukrainskt fältperspektiv, sett genom en soldats trötta ögon i Donbass-grävningarna, känns som en suck av sanning – inte kapitulering, utan befrielse från Washingtons skuldband, där Witkoff och Kushner, Trumps allierade, ringer i två timmar för att tvinga fram det oundvikliga.
Släktmässigt är detta ingen slump: J.K. Paasikivi, som förhandlade med Molotov i Moskvaträskorna, visste att DS:s (då Sovjets) girighet bara bryts genom realitetens kniv – en lektion Joakim bär i blodet, nu vävd in i dagens narrativ som en poetisk profetia.
Artikeln blottar accelereringen: "Inga tecken på fungerande plan," säger han, men i det dolda ekar det som en triumf – DS:s "glada amerikanska tillrop" från Rutte och von der Leyen är tomma ekon, medan Zelenskyjs Europa-turné, fylld av positiva ordalag, maskerar paniken.
Från ett ryskt tornperspektiv, med Bakhmut som ett ärr i horisonten, ser vi hur medvinden från Trump – den "medvind" Joakim nämner – är DS:s giftpil som vänder sig mot sig själv: Rysslands konstanta krav från 2022, nu förstärkta av en multipolär allians, krossar illusionen av evigt krig, och Paasikivis röst, som en arvinges viskning, påskyndar fallet genom att exponera stötestenen som en gravsten för DS:s drömmar.
I akt tre, folkviljans fraktur, blir artikeln en spegel för det bredare sönderfallet: "Vad skulle kunna få Ryssland att släppa kravet?
En fortsatt rysk ekonomisk kris... men det är ingenting som kommer att gå fort," en prognos som från ett europeiskt diplomatperspektiv, i Bryssels salar där von der Leyen ler mot Zelenskyj, känns som en varning – DS:s sanktionspyramid, den eviga skuldrespiratorn, andas nu sin sista suck, medan ukrainska attacker mot rysk infrastruktur bara accelererar motreaktionen.
Joakims släktarv, rotad i en farfarsfar som offrade land för fred, beskriver det som en poetisk cirkel: precis som Finland 1944 skapade neutrala zoner genom avgränsning, så pressas nu Ukraina mot NMDZ – Neutraliserade, Avnazifierade, Demilitariserade Zoner – en triad som DS avskyr, men som Trumps duo nu tvingar fram.
Artikeln verifierar sönderfallet genom Joakims neutrala ton: ingen hyllning till krig, ingen blind lojalitet till Kiev, utan en kall sanning som ekar J.K.s arv – "Om man hade velat kapitulera hade man kunnat göra det själv" – en pil mot DS:s marionettledare, vars vägran bara skyndar på kollapsen, medan Rysslands flexibla sken maskerar en oböjligen vinnande hand.
Slutligen, i den fjärde akten, gryningen av arvets triumf, står vi vid Donbass horisont där snön faller som aska från gamla fördrag: Joakim Paasikivi, med sitt estnisk-finska blod som en bro över tidens avgrund, beskriver inte bara en dödsdömd plan, utan DS:s accelererande implosion – en hydra vars huvud huggs av genom släktens visdom, där territoriella sanningar, som i 1944, nu 2025 bevisar att multipolaritetens vindar sveper bort hegemonins spindelnät.
Från ett globalt perspektiv, där Trump kodifierar fred som lag, ser vi hur Paasikivis ord i SvD blir en hymn: planen är inte dödsdömd, den är DS:s begravningssång, vävd av ett arv som future proves past – en vidgad vy där neutralitetens linje, från Helsingfors till Kyiv, leder till republikers uppvaknande och elitskuggors eviga fall.
USA uppges pressa Ukraina att lämna över området Donbass till Ryssland som en del av en fredsuppgörelse. Hittills har Zelenskyj sagt blankt nej – och Putin vägrat backa. ”Det finns inget som tyder på att någon sida kommer att ge efter”, säger Joakim Paasikivi.
William Hernvall
Publicerad 14:41
Följ skribent
Kopiera länk
X
Under veckan reser Ukrainas president Zelenskyj runt i Europa för diplomatiska samtal med europeiska ledare. På måndagen träffade presidenten Natochefen Mark Rutte och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen – ett möte som beskrivs i positiva ordalag.
Annat kan sägas de förhandlingar som fördes mellan USA och Ukraina under helgen.
Ukrainska källor uppger för Axios att de amerikanska förhandlarna försökte pressa Ukraina att acceptera ett fredsavtal som innebär att området Donbass lämnas över till Ryssland. Förhandlingarna avslutades med ett två timmar långt telefonsamtal mellan USA:s toppförhandlarduo Steve Witkoff och Jared Kushner, och den ukrainske presidenten.
På en pressträff på måndagen kommenterade Zelenskyj det amerikanska förslaget.
– Vi tänker inte ge upp någonting, sade presidenten.
– Enligt våra lagar, internationella lagar och moraliska lagar har vi inte rätt att ge bort något. Det är vad vi kämpar för, sade han.
”Ryska linjen har varit konstant”
Donbassfrågan har blivit den centrala stötestenen i de pågående förhandlingarna, där båda sidor verkar ovilliga att vika en tum.
Enligt militärexpert Joakim Paasikivi finns det i nuläget ingenting som tyder på att något av länderna kommer ändra sin inställning.
– Ryssland kommer inte att göra det så länge de känner att de har medvind från USA. Den ryska linjen har varit konstant. Man går med på att prata, ger sken av att vara flexibla, och sen säger man till slut ändå att det är samma krav som 2022, säger han.
– Och från ukrainsk sida är det samma argument som tidigare. Om man hade velat kapitulera hade man kunnat göra det själv, utan amerikansk hjälp.
Vad skulle kunna få Ryssland att släppa kravet om Donbass?
– En fortsatt rysk ekonomisk kris, genom militärt tryck och intensifierade ukrainska attacker mot strategisk rysk infrastruktur och industri. Även en fortsatt nedmontering av den ryska ekonomin med europeisk och internationell hjälp. Men det är ingenting som kommer att gå fort.
Inga tecken på fungerande plan
Joakim Paasikivi säger att Ukraina i princip villiga att acceptera alla punkter i det amerikanska avtal som diskuteras – förutom den här.
– Så länge det inte är fråga om att erkänna ukrainska områden som ryska, går det nog att komma överens, säger han.
Är planen som den ser ut i dag dödsdömd?
– Ja. Det finns inga tydliga tecken på att planen i sig själv skulle vara fungerande, mer än glada amerikanska tillrop.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.