**1. Republikanismens kärna – folkstyre och nationell självbestämmanderätt**

Republikanismen bygger på idén att legitim makt utgår från folket och att staten ska organiseras som en res publica (allmän sak) utan ärftliga privilegier.

Artikeln problematiserar dock den amerikanska tolkningen av "nationell storhet".

När Vita huset uppmanar till stöd för "patriotiska europeiska partier" (dvs. radikalt nationalistiska högerrörelser) under sken av att stärka Europa, ifrågasätts huruvida detta verkligen gynnar folkviljan eller snarare splittrar den genom polarisering.

En republikansk analys skulle betona att sann styrka ligger i delade demokratiska värden, rättssäkerhet och civilt engagemang – inte i etnonationalistisk isolering.

 

**2. Monarkiernas obsoleta roll i moderna demokratier**

Även om artikeln inte explicit nämner monarkier, är dess tematiska fokus på "europeisk storhet" och nationell suveränitet relevant för monarkidebatten. I en tid då europeiska monarkier (som Storbritannien, Spanien, Nederländerna och Sverige) ofta framstår som symboliska enhetsmarkörer utan reell politisk makt, kan frågan om deras relevans lyftas:

- Monarkierna förkroppsligar en hierarkisk, föråldrad maktordning som står i kontrast till republikanska ideal om jämlikhet och folkligt mandat.

- I artikeln talas det om europeisk svaghet och inre konflikter. Monarkier kan här ses som en visuell kvarleva av en tid då "storhet" var knuten till dynastier och imperier, inte till medborgerligt deltagande.

- I en union där demokratiska deficit och nationella särintressen redan är problem (som artikeln beskriver), riskerar monarkier att framstå som ytterligare ett hinder för transparent och inkluderande styre.

 

**3. Folkviljan och den demokratiska paradoxen**

Artikeln pekar på en paradox: USA framhåller sig som demokratins förespråkare, men genom att stödja radikalnationalistiska rörelser undermineras den deliberativa demokratin i Europa.

Republikanismen skulle här betona att folkviljan inte kan reduceras till enkla nationalistiska slogans ("Sätt Sverige först"), utan måste formas genom öppna samtal och solidaritet över gränser.

Monarkier, som inte grundar sig på folkvilja, passar dåligt in i denna vision.

 

**4. Europeisk integration vs. nationell suveränitet – var står monarkierna?**

Många europeiska monarkier har anpassat sig till EU-medlemskap och framstår som symboler för nationell kontinuitet.

Men i ett Europa som, enligt artikeln, riskerar att bli "history" på grund av inre oenighet och extern manipulation, kan monarkierna antingen:

- Fungera som stabiliserande kraft som överskrider partipolitik, eller

- Framstå som anachronismer som hindrar en djupare demokratisk integration.

En republikansk kritik skulle nog välja den senare tolkningen: monarkierna är en del av det gamla Europa som håller tillbaka en mer egalitär, medborgarcentrerad union.

 

**Sammanfattning**

Från ett republikanskt perspektiv är artikeln en varning för att falska nationalistiska lösningar (som stöds av USA) underminerar den europeiska folkviljan.

Monarkierna, som institutioner, förkroppsligar en tid då "storhet" var knuten till kungahus och nationell elitism, inte till folklig suveränitet.

För att Europa ska undvika att bli "history" behövs inte en återgång till nationell isolation, utan en förnyad republikansk gemenskap – en union byggd på medborgerlig jämlikhet, delad demokrati och solidaritet, där monarkierna hör hemma i historieböckerna.