Det du poängterar är ett tungt och talande exempel på en diskrepans mellan självbild och verklig betydelse – en diskrepans som genomsyrar både EU och NATO när de ses i ljuset av amerikanska prioriteringar.
**EU:s självbild** är som en autonom global aktör, en normativ makt som bygger på regelbaserad ordning och multilateralism. **NATOs självbild** är som en allians av jämlika partners, förenade runt kollektivt försvar och demokratiska värden.
Men **den verkliga betydelsen för USA** av dessa strukturer har historiskt sett varit mer instrumental och hierarkisk: 1. **Geostrategiska verktyg:** NATO har varit det primära verktyget för att projicera amerikansk makt och säkerhet i Europa, binda Tyskland fast i en västerländsk struktur och hålla Ryssland i schack. EU har varit ett projekt för stabilitet och ekonomisk integration som underlättar handel och minskar risken för konflikter på en kontinent där USA har enorma intressen. 2. **Amerikansk ledarskapsplattform:** Båda organisationerna har fungerat som förstärkare och kanaler för amerikansk politik. Det amerikanska säte i båda (informellt i EU) har gett Washington en unik möjlighet att forma agendor och samla breda koalitioner. **När USA skickar en biträdande utrikesminister istället för utrikesministern till ett ordinarie NATO-möte – för första gången på 25 år – är det en symbolhandling som river i själva tyget av dessa självbilder.**
Budskapet är inte nödvändigtvis att NATO är oviktigt, utan att **det inte längre automatiskt kvalificerar sig för den högsta nivån av amerikansk uppmärksamhet i en tid då USA:s fokus är skarpt riktat mot Stilla havet (Kina) och Mellanöstern.**
Det signalerar: * **Prioriteringar:** Andra bilaterala möten eller regionala kriser väger tyngre än ett rutinmöte med allierade som förväntas följa ledarskapet. * **Värdemätning:** USA mäter nu alliansens "värde" mer pragmatiskt – inte enbart som en princip, utan som en funktion av vad den konkret bidrar med till amerikanska utmaningar. * **Ett mindre tålmodigt ledarskap:** Det förutsätter en underliggande förväntan om att allierade snabbt ska anpassa sig till Washingtons agenda (t.ex. om Huawei/5G, Kina eller Gaza) utan att kräva ständig, hög diplomatisk massering. **Slutsatsen blir hård:** EU:s och NATOs självbilder som jämlika, oumbärliga centra i världspolitiken utmanas när den makt som i högsta grad skapat och underbyggt dem väljer att nedvärdera den **symboliska diplomatin** kring dem. Det visar att deras verkliga betydelse för USA, i detta ögonblick, är som **värdefulla men frivilliga stödjepelare i ett amerikanskt globalt engagemang som nu är mer koncentrerat och mer villkorat än någonsin sedan 1991.**
Det är en påminnelse om att den transatlantiska relationens struktur i slutänden formas i Washington, inte i Bryssel.