I en tid när ”ekologisk balans” är ett säljargument landar ekologen Ove Erikssons bok som en välgärning. Fredrik Sjöberg uppmanar alla som till vardags använder adjektivet ”ekologisk” att läsa den. Fredrik Sjöberg Publicerad 2025-11-24 Följ skribent I ekologins gränsland av Ove Eriksson Sakprosa Fri Tanke 274 s. Vilken funktion fyller de satans fästingarna? Alla biologer får den frågan. Och vi svarar ungefär samma sak: ingen. De bara finns. Mål och mening förekommer i bästa fall bland människor, men inte i naturen. Evolutionen är blind och ett ekosystem är ingen ändamålsenlig apparat som slutar fungera om en skruv saknas. Allt sådant är ekologisk barnatro. Religiöst larv. Ja, det där sista säger vi kanske inte, men tänker, ibland uppgivet, och av det skälet landar boken ”I ekologins gränsland” som en välgärning. En förhärdad ekologiprofessor, Ove Eriksson, åtar sig här att röja upp i den snårskog som kringgärdar vetenskapen. Kan man verkligen tala om ekologisk fotbollsträning? Ekologiska viner? Och vad är prästerna egentligen ute efter när de ber oss ”läsa Bibeln ekologiskt”? Ett gammalt problem, det där. Delvis får ekologerna skylla sig själva, menar Eriksson. Många som sökte sig till gebitet var världsförbättrare som villigt lät sig ryckas med när ekologi seglade upp som något generellt sett bra. Stabilitet och balans; allt möjligt eftersträvansvärt, inklusive söta stjärtmesar och miljövänligt skithuspapper, anses ha något med ekologi att göra. Exakt vad är ofta oklart. Författaren härleder ekologins rötter till antikens paradismyter och förklarar tålmodigt hur fältet utvecklades under inflytande av Rousseau, Darwin, Thoreau med flera, för att slutligen under 1900-talet finna sin form som självständig vetenskap med superstjärnor som Robert May och Ilkka Hanski. Särskilt uppehåller han sig vid begreppet ekosystem, uppfunnet på 1930-talet, och därmed förknippade missuppfattningar. Idén om balansen är bara början. Stabila ekosystem finns inte. Allt förändras, hela tiden. Så fort någon använder uttrycket ekologisk balans bör man inte begrunda vad personen säger, utan varför. Är det ett säljargument? Eller bara okunskap? Till och med regnskogarna, historiskt sett mycket gamla, är dynamiska såtillvida att arterna och deras interaktioner varierar över tid. De ekosystem som kan studeras i vårt eget land ska vi bara inte tala om. Eriksson har i sin forskning sysslat med fröspridning i kulturlandskapet, och som växtekolog vet han att nära nog alla naturtyper vi ser omkring oss, även de djupaste skogarna, är mer eller mindre kulturpräglade. Den väsentligen amerikanska drömmen om vildmarken som en orörd katedral ”där man kan möta Gud”, ger han inte mycket för. Åtminstone ser han inga skäl till att ekologerna ska bidra till dogmatiken. De studerar hur naturen fungerar, punkt. De är varken politruker eller själasörjare. Lika fullt kan ekologer lämna vägande bidrag i naturpolitiska ärenden, just så som kärnfysiker kan i militära. Också i det avseendet är ”I ekologins gränsland” givande läsning, för när den idéhistoriska rundmålningen är avslutad synar Eriksson gränsen där vetandets är möter politikens bör. Snårigt, som sagt, och ett av dessa moras är hysterin runt invasiva arter. Foto: Mikael Lundblad Problemet är stort, dock inte större än att det kan överdrivas, vilket vanligen är fallet. Flertalet främmande arter är inget att oja sig över. ”Att bekämpa denna i grunden ofrånkomliga process, är att slåss mot väderkvarnar.” På oceaniska öar kan det förstås vara klokt att hålla undan råttor och katter, varav de senare som vanligt befinns äta sig proppmätta på hotade fågelarter. Utrotning och naturskydd är naturligt nog frågor som engagerar många ekologer, och Ove Eriksson är inget undantag. Hans markering mot ekofascister som pläderar för drakonisk befolkningsminskning är inte nådig, och när det kommer till naturpolitikens genomförbara praktik, här och nu, är hans reflektioner av en kaliber som påkallar tvångsläsning för alla som till vardags använder adjektivet ekologisk. Fredrik Sjöberg