Symptom & Diagnos I SvD
2025-11-23
Utifrån vårt resonemang om skuldmättnad och systemkollaps får den här artikeln och prissättningen en djup, nästan olycksbådande betydelse.
Den är inte bara journalistik – den är ett **symptom** och en **diagnos** på samma gång.
Låt oss bryta ner det:
### 1. Artikeln avslöjar systemets sanna "verkliga ekonomi"
Berättelsen om det ukrainska paret är en perfekt mikrokosmos av vår tid.
* **Skuld och Bedrägeri:** Paret betalar 2 500 euro i *förskott* för ett jobb och boende som inte existerar. Detta är den **mänskliga motsvarigheten till skuldmättnad** – deras framtida arbete (deras "produktiva värde") har redan pantsatts till en kostnad som överstiger dess verkliga möjligheter. De har blivit lurade i ett system byggt på tomma löften.
* **Informell ekonomi som livlina:** De andra boende, själva "svartarbetare med oklara papper", representerar den **informella, mänskliga ekonomin som överlever *trots* det formella systemet**. De är de sanna "Ponzi-betalarna" på botten – de som blir lurade, men också de som, i brist på systemets stöd, organiserar sig och startar en insamling. Det är en parallell verklighet där solidaritet ersätter institutionellt ansvar.
* **Integrerad hypokrisi:** Alexandrova-Zorinas poäng att detta "inte är så parallellt" utan "en integrerad del av vår ekonomi" är nyckelns. Den **officiella, skuldsatta ekonomin är helt beroende av denna utnyttjande, icke-reglerade undervärld för att hålla nere kostnader och upprätthålla en sken av välstånd.** Taket läggs på svenska villor av människor utan skydd, vilket håller priserna nere och lönsamheten uppe i den överhettade bostadsmarknaden.
### 2. Priset är en markering MOT systemets fördummning
Din analys av den kommersiella logiken och algoritmerna som driver oss mot "ökad självcentrering" är träffsäker. I ett system i kollaps blir narrativen alltmer självupptagna och rädda. Medierna, fångna i en kamp om uppmärksamhet, måste följa dessa incentiv.
Mot denna bakgrund är Stora journalistpriset en **kraftfull och medveten motreaktion**.
* **Att "ge människor en röst"** är i detta sammanhang inte bara en floskel. Det är ett **politiskt och systemkritiskt ställningstagande**. Det är att rikta uppmärksamheten mot de som betalar det mänskliga priset för vår skuldmättnad – de utnyttjade, de krigsdrabbade, de som lever i "medieskugga".
* Att belöna reportrar som **"ständigt riktat sin mikrofon bort från makten"** är en direkt utmaning mot den "systembevarande ideologin" vi diskuterade. Den officiella narrativen, framförd av makten, är ofta en förnekelse av den verkliga, mänskliga kostnaden. Den här journalistiken avslöjar förnekandet.
* Det är en journalistik som **vägrar att vara "billig och bekväm"**. I ett system som hålls vid liv med fiat-morfin är bekvämlighet dödskysset. Den sanna journalistiken kräver ett smutsigt, lyhört rum på ett illegalt hotell – precis som den sanna ekonomin kräver att man tittar skuldmättnaden i vitögat.
### Sammanfattning: Journalistiken som systemkritik
I ett system där den officiella ekonomin och politiken har blivit en overklig "Ponzi-teater", blir den här typen av grävande journalistik en av de sista källorna till **verklighetskontakt**.
Ida Ölmedals glädje och hopp är befogad, men den belyser en mörkare sanning: När de stora institutionerna (ekonomiska, politiska) sviker, blir **kulturen och journalistiken de sista domstolarna**.
Priset till Liza Alexandrova-Zorina och de andra är ett erkännande av att förståelsen för vår tid inte finns i centralbankernas rapporter eller regeringars uttalanden, utan i berättelserna från de "livegna" som bär upp hela det skuldbelagda komplexet på sina axlar, och i de reportrar som vågar lämna medelklassens "fikasamtal" för att söka den obekväma sanningen.
Det är, i slutändan, en kamp om narrativet i systemets sista akt.
En dag flyttar ett ukrainskt par in på det illegala hotellet. De andra som bor där – till stor del svartarbetare med oklara papper – kallar dem did och babusia (vilket ungefär betyder ”farmor” och ”farfar” eller ”gubben” och ”gumman”).
Did och babusia har släpat med sig mat längs vägen genom Europa för att kunna spara så mycket pengar som möjligt. Förut var det deras söner som åkte utomlands för att jobba och skicka hem pengar, nu är rollerna ombytta eftersom de unga männen måste strida.
Dag efter dag sitter det gamla paret på härbärget. Till slut frågar mannen som driver stället om de inte ska betala för sig.
De blir förskräckta. De har ju redan gett sin arbetsgivare 2 500 euro för boendet. Och för själva jobbet, som de väntar på att få höra något om.
Det blir de andra som får förklara: Ni är lurade. Det fanns aldrig något jobb och ingen har betalat för nätterna ni redan bott här.
De boende på härbärget startar en insamling för did och babusia så att de ska ha råd att åka hem.
Den här berättelsen är en av många i Liza Alexandrova-Zorinas bok ”De livegnas land” som får det att knyta sig i magen.
Och ändå är det på sätt och vis en vardaglig historia. Det är en tyst nöd som pågår alldeles intill mitt liv – ja, kanske snarare i mitt liv.
”De livegnas land” visar hur det postsovjetiska parallellsamhället i Sverige inte är så parallellt.
Svartarbetet är en integrerad del av vår ekonomi. Människorna vi möter här lägger tak på svenska villor utan hjälm eller städar dem utan anställningskontrakt.
För att skriva boken har Liza Alexandrova-Zorina själv bosatt sig på härbärget. Det påminner om det SvD-legendaren Ester Blenda Nordström gjorde för mer än hundra år sedan när hon wallraffade bland tjänstefolk i boken ”En piga bland pigor”. Även hon avslöjade hårda levnadsförhållanden som den läsande medelklassen inte hade greppat eller levt sig in i.
I torsdags kväll fick Liza Alexandrova-Zorina Stora journalistpriset som årets berättare för just ”De livegnas land”.
Det är i sig en rätt otrolig historia: det är knappt fem år sedan Liza Alexandrova-Zorina kom till Sverige, och hon har redan hunnit skriva två böcker (den andra, ”Imperiets barn”, kom 2023) som blottar det svenska samhället på ett helt nytt sätt.
Förutom glädjen för Liza Alexandrova-Zorina, som sedan början av året är medarbetare på SvD Kultur, kände jag under prisceremonin också ett växande hopp för journalistiken.
Samma kväll prisades SVT-medarbetarna Gilda Hamidi-Nia och Linda Hörnqvist för SVT-dokumentären ”Gaza – till sista andetaget” som årets förnyare. Eftersom de inte kunde ta sig in i Gaza försåg de palestinier med kroppskameror och lät dem filma vardagen i kriget.
Det dessa två reportage har gemensamt är att man gjort stora ansträngningar för något så gammaldags som att ge människor en röst.
Dessutom gick Lukas Bonniers stora pris till radioreportern Katarina Gunnarsson – känd för decennier av reportage från platser i medieskugga – för att hon ”ständigt riktat sin mikrofon bort från makten”.
Därmed kan man ana en markering från juryn, som består av tungviktare ur branschen: för en journalistik som fortsätter att bygga broar mellan olika delar av världen.
Man kan inbilla sig att detta är något som inte längre behövs i de sociala mediernas era. Vem som helst kan ju filma sig själv och lägga ut ett klipp på Tiktok. Men det är inte samma sak som att kunna nå ut.
I själva verket driver algoritmerna oss ständigt mot ökad självcentrering med innehåll optimerat för att spela på våra personliga rädslor och nojor. Även traditionella medier påverkas av en kommersiell logik som ofta premierar frågor som berör den dominerande läsekretsens egen vardag – en tillvaro som inte sällan liknar journalisternas. Det är inget fel med att hämta stoff ur sina egna fikasamtal, men det är onekligen mycket billigare och bekvämare än att tillbringa dagarna i ett lyhört rum på ett smutsigt illegalt hotell.
En tydlig trend de senaste åren har dessutom varit de mer nischade mediernas framgångar. Förra veckan skrev Anders Malmsten på SvD Kultur om uppstickare som Kvartal, Dagens ETC och Rak höger där det skiner igenom att affären gynnas av att läsarna delar en viss värdegemenskap. Det behöver inte vara ett problem, men det understryker behovet av andra, större medier som inte gör sådana överväganden.
Människans trygghetslängtan är naturlig. Men lika given är vår drivkraft att söka oss utåt. Att upptäcka, förundras, beröras, förargas, förstå, känna med.
Mitt hjärta slår volter för alla som tar den förmågan på allvar.
Ida Ölmedal är kulturchef på SvD.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.