Det är en bedrövlig syn som erbjuder sig i den svenska partipolitikens dödsryckningar. Ett spektakel av inkompetens, hyckleri och inåtvända maktspel som får den svenska väljaren att vända ryggen till i ökande takt. Den svenska befolkningens misstroende mot etablerade partistrukturer är inte längre en förutsägelse – det är en fullbordad realitet, mogen för satir.

 

## Liberalerna: Ut-tåget har avgått

 

Betrakta Liberalerna, ett parti som reducerats till en politisk vits. Henrik Torehammars skildring av partilandsmötet i Karlstad läser sig som en nekrolog skriven i förtid. Partiet som "avrundas uppåt till 2 procent" – en formulering så genomsyrad av självbedrägeri att den nästan blir patetiskt komisk.

 

Simona Mohamssons rekordlåga förtroendesiffror – 67 procent har lite eller inget förtroende för henne – presenteras inte som ett ledarskapsproblem utan som en nationell samlande punkt. "Misstron mot Simona Mohamsson börjar bli något som förenar en splittrad nation. Något av det svenskaste vi har." Så illa står det till när ett parti inte längre kan urskilja sin egen katastrof från en folklig föreningstavla.

Det verkliga skämtet är inte ut-tåget, utan att partiet fortsätter leka riksdagsparti när dess enda existensberättigande – skolan – imploderat. Att de "tappar i sin enda sakfråga" är den perfekta sammanfattningen av modern partipolitik: löften som skjuts framåt, förslag som inte går igenom, och ett sakägarskap som avlöses av tomma gester.

 

## Sverigedemokraterna: Hyckleriets högborg

 

Medan Liberalerna kämpar mot obetydlighet, erbjuder Sverigedemokraterna en skrämmande paradox: Ju mer etablissemanget flockas kring partiet, desto mer ruttet visar sig dess inre struktur vara. Från noll utställare 2019 till 34 utställare 2025 – en "explosionsartad" ökning som partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson gärna framställer som en normaliseringsprocess.

 

Men vad säger det om svensk politik när Hyresgästföreningen, med rötter i arbetarrörelsen, tvingas till SD:s landsdagar för att stoppa marknadshyror som Moderaterna drivit igenom? Vad säger det när välfärdsbolag som Ambea flyr från Socialdemokraternas förslag direkt in i armarna på SD? Detta är inte politik – det är ett strategiskt schackspel där vanliga svenskar blir bönder.

 

Samtidigt som externa aktörer flockas kring partiet, lämnar Marianne Sandström och avslöjar en partikultur där "osund vänskapskorruption genomsyrar partiet" och "man är rädd för starka kvinnor." Här har vi den svenska partipolitikens andra ansikte: ett slutet system där lojalitet mot partiledningen trumfar kompetens, och där kvinnor som flaggar för sexuella trakasserier straffas medan förövare skyddas.

 

## Systemkollaps i slow motion

 

Dessa två exempel – Liberalernas dödsdans och SD:s schizofrena existens som externt lockbete och internt gubbvälde – illustrerar samma fenomen: de etablerade partistrukturerna har tappat kontakten med både verkligheten och sina egna värderingar.

 

Vad är egentligen skillnaden mellan ett parti som "tappar i sin enda sakfråga" och ett som lockar utställare med maktmedan dess interna demokrati förfaller? Båda har blivit självrefererande system där den inre logiken trumfar yttre ansvar.

 

Den svenska väljaren ser detta tydligare än någonsin. De ser partier som prioriterar intern makt framför samhällsansvar, som byter principer mot taktiska manövrer, och som behandlar väljarna som statist i sin egen lilla teaterpjäs.

 

Misstron är inte ett uttryck för cynism – det är en rationell reaktion på ett system som uppenbarligen inte fungerar. När partier blir mer upptagna av sina interna stridigheter än av landets problem, när ledare värderas mer för lojalitet än kompetens, och när etiska gränser suddas ut för att skydda partiapparaten – då förtjänar systemet inget annat än misstroende.

 

Den svenska demokratin behöver inte fler landsmöten, partikongresser eller tomma politiska löften.

Den behöver en grundläggande översyn av ett partisystem som blivit en parodi på sig själv.

Tills dess kommer misstron bara att växa – och det med all rätt.