# Den svenska demokratins fasadsprickor: När partistrukturen blir en parodi på sig själv

Det är en bedrövlig syn som erbjuder sig i den svenska partipolitikens dödsryckningar. Ett spektakel av inkompetens, hyckleri och inåtvända maktspel som får den svenska väljaren att vända ryggen till i ökande takt. Den svenska befolkningens misstroende mot etablerade partistrukturer är inte längre en förutsägelse – det är en fullbordad realitet, mogen för satir.

## Liberalerna: Ut-tåget har avgått

Betrakta Liberalerna, ett parti som reducerats till en politisk vits. Henrik Torehammars skildring av partilandsmötet i Karlstad läser sig som en nekrolog skriven i förtid. Partiet som "avrundas uppåt till 2 procent" – en formulering så genomsyrad av självbedrägeri att den nästan blir patetiskt komisk.
Simona Mohamssons rekordlåga förtroendesiffror – 67 procent har lite eller inget förtroende för henne – presenteras inte som ett ledarskapsproblem utan som en nationell samlande punkt. "Misstron mot Simona Mohamsson börjar bli något som förenar en splittrad nation. Något av det svenskaste vi har." Så illa står det till när ett parti inte längre kan urskilja sin egen katastrof från en folklig föreningstavla.

Det verkliga skämtet är inte ut-tåget, utan att partiet fortsätter leka riksdagsparti när dess enda existensberättigande – skolan – imploderat. Att de "tappar i sin enda sakfråga" är den perfekta sammanfattningen av modern partipolitik: löften som skjuts framåt, förslag som inte går igenom, och ett sakägarskap som avlöses av tomma gester.

## Sverigedemokraterna: Gubbvälde och vänskapskorruption

Medan Liberalerna kämpar mot obetydlighet, visar Sverigedemokraterna hur ett parti kan förfalla när makten blir ett självändamål. Marianne Sandströms avhopp avslöjar en partikultur där "osund vänskapskorruption genomsyrar partiet" och "man är rädd för starka kvinnor."

Här har vi den svenska partipolitikens andra ansikte: ett slutet system där lojalitet mot partiledningen trumfar kompetens, och där kvinnor som flaggar för sexuella trakasserier straffas medan förövare skyddas. Sandströms berättelse om runkvideon som ledde till att hon – offret – blev utstött är en perfekt illustration av en partikultur som förruttnat.

Att SD samtidigt utropat sig till glesbygdens förkämpe gör hyckleriet fullständigt när Sandström beskriver partiet som "glesbygdsfientligt." Asplings utspel om Jokkmokk som "tärande kommun" avslöjar den verkliga agendan: ett centralistiskt maktparti i folkrörelsedräkt.

## Systemkollaps i slow motion

Dessa två exempel – Liberalernas dödsdans och SD:s inre röta – illustrerar samma fenomen: de etablerade partistrukturerna har tappat kontakten med både verkligheten och sina egna värderingar.
Vad är egentligen skillnaden mellan ett parti som "tappar i sin enda sakfråga" och ett som utropar sig till folkrörelse samtidigt som det driver bort sina egna med en kombination av gubbvälde och tystnadskultur? Båda har blivit självrefererande system där den inre logiken trumfar yttre ansvar.

Den svenska väljaren ser detta tydligare än någonsin. De ser partier som prioriterar intern makt framför samhällsansvar, som byter principer mot taktiska manövrer, och som behandlar väljarna som statist i sin egen lilla teaterpjäs.

Misstron är inte ett uttryck för cynism – det är en rationell reaktion på ett system som uppenbarligen inte fungerar. När partier blir mer upptagna av sina interna stridigheter än av landets problem, när ledare värderas mer för lojalitet än kompetens, och när etiska gränser suddas ut för att skydda partiapparaten – då förtjänar systemet inget annat än misstroende.

Den svenska demokratin behöver inte fler landsmöten, partikongresser eller tomma politiska löften. Den behöver en grundläggande översyn av ett partisystem som blivit en parodi på sig själv. Tills dess kommer misstron bara att växa – och det med all rätt.