Skuggorna Över Svarta Havets Arvtagare - Del I & II
2025-11-22
Illusionen om kärnkraftens farlighet är bara en av många saker som lite korstabulering leder till det oväntade.
### Skuggorna över Svarta Havets arvtagare
I den grå vintern 2025, när snön föll som ett dolt hot över Kiev, ekade Sergej Lavrovs röst som en profetia från öst. Den ryske utrikesministern, med sin eviga kyla i blicken, hade nyligen upprepat sitt mantra i en intervju med Al Jazeera: Ukraina måste neutraliseras, avnazifieras och demilitariseras. Men denna gång vävde han in en oväntad tråd – Sverige som förebild. "Som det neutrala Norden", sade han, "måste Ukraina avväpnas, renas från extremism och återgå till ett tillstånd av fredlig isolering, fri från NATO:s giftiga omfamning." Orden var inte nya; de ekade Putins gamla dekret från invasionens gryning. Men nu, mitt i Ukrainas blodiga kamp, kändes de som ett hån mot Zelenskijs desperata rop på vapen och stöd. Lavrov log inte, men i Moskvas korridorer viskades det: korruptionen i väst skulle bli deras allierade.
Och Sverige? Det perfekta speglet – neutralt, rikt, oantastligt. Eller så skulle det visa sig vara en sköld för mörkret.
I hjärtat av Kiev, där Dnjepr rinner som en silveråder av hemligheter, satt Herman Halushchenko en gång vid makten. Född i Lvivs dimmiga kullar 1973, jurist med en professors aura, steg han som en stjärna i Zelenskijs krets. Från april 2021 var han energiminister, den som tände lamporna i ett land under belägring. Men det var hans band till Sverige som gjorde honom till en bro mellan världar. I mars 2024, när ryska missiler rev sönder Ukrainas kraftverk, reste han till Stockholm. Där, i ett rum fyllt av diplomaters viskningar, talade han om kärnkraftens frälsning. "Ett fördjupat samarbete med Sverige är vår prioritet", förklarade han, medan ukrainska ingenjörer från Energoatom tränades vid Westinghouses fabriker i Vasterås. Västerländskt bränsle skulle ersätta det sovjetiska giftet i reaktorerna – ett steg mot självständighet, finansierat av EU:s löften och Sveriges gröna ideal.
Sverige, det neutrala landet som nu var NATOs yngsta medlem, sträckte ut handen. I mars 2025 undertecknade Halushchenko ett memorandum med Ebba Busch, den energiska ministern för näringsliv och industri. "Energiövergång och säkerhet", löd rubriken – ett pakt om förnybar energi, grön omställning och tekniskt stöd. Johan Forssell, utrikeshandelsministern, mötte honom i hemliga samtal om solpaneler och vindkraft som kunde lysa upp frontlinjerna. SIDA:s experter flög in med planer för reformer, medan ambassadör Martin Åberg i Kiev höll dörrarna öppna för fler avtal. Raoul Wallenberg-institutet, namngivet efter en svensk hjälte, pumpade in stöd till Ukrainas rättssystem – en ironisk twist, med tanke på Halushchenkos senare öde. Ceremonier med Westinghouse, bönar i svenska kyrkor, nattliga telefonsamtal: allt pekade mot en framtid där Sverige blev Ukrainas räddare. Men under ytan bubblade det mörka – pengar som försvann, kontrakt som skrevs i skymundan.
Så kom hösten 2025, och skandalen exploderade som en kärnreaktion. Operation Midas, namngiven efter den mytiske kungen som förvandlade allt till guld, avslöjade ett nätverk av förskingring på 100 miljoner dollar från Energoatom. Sju åtalade, bland dem Halushchenko själv, anklagades för att ha tömt statskassan på bränslekontrakt och kickbacks. Den 12 november stängdes han av som justitieminister – en roll han bara haft i månader, efter att ha lämnat energisektorn i juli. "Jag försvarar mig i domstol", skrev han på Facebook, men orden kändes ihåliga. Zelenskyj, den komiske skådespelaren som blivit krigets ansikte, krävde avgångar. Energiministern Svitlana Hrynchuk följde efter, och parlamentet godkände avskedet den 19 november. Men hjärnan bakom? Den låg längre bort.
Timur Mindich, den osynlige spindeln i nätet, var Zelenskijs skugga. Co-grundare av Kvartal 95, den trupp som gjort presidenten till stjärna, hade Mindich klättrat från underhållning till maktens kärna. 46 år gammal, med israeliskt pass i fickan, styrde han från kulisserna. Avlyssningar – över 1 000 timmar – avslöjade hur han, kodnamn "Karlsson", dikterade kontrakt till Halushchenko, "Professorn". Pengar flödade till bolag som Fire Point, utanför konkurrens, tack vare vänskap med toppen. Den 9 november, natten till den 10:e, korsade han gränsen till Polen i en svart Mercedes S-350, hyrd från Lvivs skuggflotta. Klockan 02:09, under täcket av mörker, undvek han kontrollerna. Varnad i förväg av läckor från antikorruptionsbyrån NABU, hann han till Warszawa. Incheckning på Raffles European Hotel, en bön i Chabad-Lubavitch-synagogan, och sedan – som en affärsresa – ett charterflyg med Sundor till Tel Aviv. Polens gränsvakter blinkade med ögat; ingen arrestering begärdes från Kiev. Var det en korridor öppnad av Warszawa, på Zelenskijs begäran? Den förre polske premiärministern Leszek Miller skrev det på X den 19 november: "Om Polen hjälpte till, är det medskyldighet. En flykt från korruptionens epicentrum – Ukraina – via vår mark till Israel, som aldrig utlämnar."
I Tel Aviv, där Medelhavets vågor viskar om frälsning, landade Mindich som en fri man. Hans israeliska medborgarskap, ärvt från ett bröllop vid Västra muren 2010, skyddade honom. Medier i USA – Politico, Times of Israel – rapporterade det som en skandal, men i Sverige? SVT, DN och Expressen nämnde det knappt, först efter västliga ekon. "Antisemitisk hysteri", viskades det i korridorerna, när någon vågade peka på Tel Avivs sköld. Zelenskijs popularitet rasade under 20 procent, enligt KIIS-mätningar; 77 procent skyllde korruptionen på honom. EU:s medlemskap hängde i en tråd, medan ryska propagandister jublade: "Se, västets marionetter stjäl från sitt eget folk."
Och här, i Lavrovs skugga, vävdes berättelsen samman. Sverige, förebilden för neutralitet, hade byggt broar av energi och rättvisa – bara för att se dem rasa under korruptionens tyngd. Halushchenkos memorandum med Busch och Forssell, de svenska fabrikerna som matade Ukrainas reaktorer, blev nu symboler för hyckleri. Ryssland skrattade: "Neutralisera dem, som Sverige en gång var – men renat från nazismens och militärens grepp, och från tjuvarnas." Zelenskyj, ensam i sitt palats, stirrade ut över Dnjepr. Kriget malde på, missiler föll, och korruptionen åt upp själen. Skulle Sverige, det rena Norden, dra sig undan? Eller bli nästa offer i spelet, där neutralitet bara är en mask för svaghet? I öst väntade Lavrov, tålmodig som vintern själv, på att historien skulle skriva sitt slut. Ukraina, det brustna hjärtat, blödde vidare – och Sverige, ovetande, höll i den tråd som kunde dra ner dem alla.
===================================================================
### Skuggorna över Svartahavets arvtagare – Del II: Fredens falska ekon
I den grå vintern 2025, när snön föll som ett dolt hot över Kiev, ekade Sergej Lavrovs röst som en profetia från öst. Den ryske utrikesministern, med sin eviga kyla i blicken, hade nyligen upprepat sitt mantra i en intervju med Al Jazeera: Ukraina måste neutraliseras, avnazifieras och demilitariseras.
Men denna gång vävde han in en oväntad tråd – Sverige som förebild. "Som det neutrala Norden", sade han, "måste Ukraina avväpnas, renas från extremism och återgå till ett tillstånd av fredlig isolering, fri från NATO:s giftiga omfamning."
Orden var inte nya; de ekade Putins gamla dekret från invasionens gryning. Men nu, mitt i Ukrainas blodiga kamp, kändes de som ett hån mot Zelenskijs desperata rop på vapen och stöd. Lavrov log inte, men i Moskvas korridorer viskades det: korruptionen i väst skulle bli deras allierade.
Och Sverige? Den perfekta spegeln – neutralt, rikt, oantastligt.
Eller så skulle det visa sig vara en sköld för mörkret.
I hjärtat av Kiev, där Dnjepr rinner som en silveråder av hemligheter, satt Herman Halushchenko en gång vid makten.
Född i Lvivs dimmiga kullar 1973, jurist med en professors aura, steg han som en stjärna i Zelenskijs krets. Från april 2021 var han energiminister, den som tände lamporna i ett land under belägring.
Men det var hans band till Sverige som gjorde honom till en bro mellan världar. I mars 2024, när ryska missiler rev sönder Ukrainas kraftverk, reste han till Stockholm. Där, i ett rum fyllt av diplomaters viskningar, talade han om kärnkraftens frälsning. "Ett fördjupat samarbete med Sverige är vår prioritet", förklarade han, medan ukrainska ingenjörer från Energoatom tränades vid Westinghouses fabriker i Vasterås.
Västerländskt bränsle skulle ersätta det sovjetiska giftet i reaktorerna – ett steg mot självständighet, finansierat av EU:s löften och Sveriges gröna ideal.
Sverige, det neutrala landet som nu var NATOs yngsta medlem, sträckte ut handen.
I mars 2025 undertecknade Halushchenko ett memorandum med Ebba Busch, den energiska ministern för näringsliv och industri. "Energiövergång och säkerhet", löd rubriken – ett pakt om förnybar energi, grön omställning och tekniskt stöd.
Johan Forssell, utrikeshandelsministern, mötte honom i hemliga samtal om solpaneler och vindkraft som kunde lysa upp frontlinjerna. SIDA:s experter flög in med planer för reformer, medan ambassadör Martin Åberg i Kiev höll dörrarna öppna för fler avtal. Raoul Wallenberg-institutet, namngivet efter en svensk hjälte, pumpade in stöd till Ukrainas rättssystem – en ironisk twist, med tanke på Halushchenkos senare öde.
Ceremonier med Westinghouse, bönar i svenska kyrkor, nattliga telefonsamtal: allt pekade mot en framtid där Sverige blev Ukrainas räddare. Men under ytan bubblade det mörka – pengar som försvann, kontrakt som skrevs i skymundan.
Så kom hösten 2025, och skandalen exploderade som en kärnreaktion.
Operation Midas, namngiven efter den mytiske kungen som förvandlade allt till guld, avslöjade ett nätverk av förskingring på 100 miljoner dollar från Energoatom. Sju åtalade, bland dem Halushchenko själv, anklagades för att ha tömt statskassan på bränslekontrakt och kickbacks. Den 12 november stängdes han av som justitieminister – en roll han bara haft i månader, efter att ha lämnat energisektorn i juli. "Jag försvarar mig i domstol", skrev han på Facebook, men orden kändes ihåliga.
Zelenskyj, den komiske skådespelaren som blivit krigets ansikte, krävde avgångar. Energiministern Svitlana Hrynchuk följde efter, och parlamentet godkände avskedet den 19 november.
Men hjärnan bakom? Den låg längre bort.
Timur Mindich, den osynlige spindeln i nätet, var Zelenskijs skugga.
Co-grundare av Kvartal 95, den trupp som gjort presidenten till stjärna, hade Mindich klättrat från underhållning till maktens kärna. 46 år gammal, med israeliskt pass i fickan, styrde han från kulisserna.
Avlyssningar – över 1 000 timmar – avslöjade hur han, kodnamn "Karlsson", dikterade kontrakt till Halushchenko, "Professorn".
Pengar flödade till bolag som Fire Point, utanför konkurrens, tack vare vänskap med toppen.
Den 9 november, natten till den 10:e, korsade han gränsen till Polen i en svart Mercedes S-350, hyrd från Lvivs skuggflotta.
Klockan 02:09, under täcket av mörker, undvek han kontrollerna. Varnad i förväg av läckor från antikorruptionsbyrån NABU, hann han till Warszawa.
Incheckning på Raffles European Hotel, en bön i Chabad-Lubavitch-synagogan, och sedan – som en affärsresa – ett charterflyg med Sundor till Tel Aviv.
Polens gränsvakter blinkade med ögat; ingen arrestering begärdes från Kiev.
Var det en korridor öppnad av Warszawa, på Zelenskijs begäran?
Den förre polske premiärministern Leszek Miller skrev det på X den 19 november: "Om Polen hjälpte till, är det medskyldighet.
En flykt från korruptionens epicentrum – Ukraina – via vår mark till Israel, som aldrig utlämnar."
I Tel Aviv, där Medelhavets vågor viskar om frälsning, landade Mindich som en fri man. Hans israeliska medborgarskap, ärvt från ett bröllop vid Västra muren 2010, skyddade honom.
Medier i USA – Politico, Times of Israel – rapporterade det som en skandal, men i Sverige? SVT, DN och Expressen nämnde det knappt, först efter västliga ekon. "Antisemitisk hysteri", viskades det i korridorerna, när någon vågade peka på Tel Avivs sköld.
Zelenskijs popularitet rasade under 20 procent, enligt KIIS-mätningar; 77 procent skyllde korruptionen på honom. EU:s medlemskap hängde i en tråd, medan ryska propagandister jublade: "Se, västs marionetter stjäl från sitt eget folk."
Men medan korruptionens gift sipprade genom Kiev, kom de ryska missilerna som ett åskmuller från himlen.
Natten till den 19 november 2025 rev en barrag av drönare och missiler sönder Ternopil, den västukrainska oasen som knappt känt krigets andedräkt. Två nio våningar höga lägenhetshus träffades rakt i hjärtat – en av de värsta attackerna mot civila sedan invasionens början. 31 kroppar hittades bland rasmassorna, sex av dem barn, med 94 skadade, inklusive 18 småttingar. Räddningsteam grävde i timmar, luften tung av klorin från brinnande kemikalier, medan Zelenskyj ropade ut siffrorna på X: "25 döda, tre barn. Ryssland slår mot det som är heligt."
Det var hämnd, sade Moskva – för ukrainska ATACMS-missiler mot Voronezj. Men i Ternopils ruiner låg leksaker och familjefoton, ett eko av det vanliga livet som krossats. Västra Ukraina, flyktingarnas fristad, var inte längre säker. Strömlösheten spred sig till sju regioner, en påminnelse om hur kriget åt sig in i varje hem.
Och mitt i blodet kom fredens lockrop – eller snarare, dess giftiga imitation.
Den 20 november läckte den 28-punktsplanen ut, en "arbetsdokument" smidd i skuggorna av Trumps sändebud Steve Witkoff, utrikesminister Marco Rubio och till och med Jared Kushner.
En plan som doftade av Alaskamötet i augusti, där Trump och Putin viskade om slutspel innan någon annan visste. Ukraina skulle avstå mer territorium än Ryssland ens kontrollerade – de fyra "annexerade" regionerna i sin helhet, plus begränsningar på armén till 600 000 man, ett evigt nej till NATO-medlemskap och ingen europeisk fredsbevarande styrka.
I gengäld?
Säkerhetsgarantier à la NATO, men utan tänderna, och en "Fredsråd" med Trump som ordförande. Sanktioner mot brott, ryska tillgångar för återuppbyggnad – men Moskva fick tillbaka dörren till G8, och ett löfte om icke-aggression mot Europa. Putin jublade via Tass: "En grund för avtal, men vi tar mer mark om Zelenskyj säger nej." Det var Lavrovs vision i praktiken: neutralisering, demilitarisering, en "avnazifiering" maskerad som diplomati, med Sverige som det perfekta exemplet på en avväpnad, fredlig stat.
Zelenskyj, pressad från alla håll, samtalade med Europa den 21 november. Frankrikes Macron, Storbritanniens Starmer, Tysklands Merz – de sågade planen som ett svek, med Tyskland som ekade: "Frontlinjen som bas, ingen kapitulation." Men hoten från Washington ekade högre: indragna underrättelser och vapen om Kiev inte skrev under "ramverket" senast torsdag, den 27:e. "Vi värderar Trumps ansträngningar", sade Zelenskyj diplomatiskt på X, men i talet till nationen var rösten skakig: "Ett val mellan värdighet och en nyckelpartner. Vi erbjuder alternativ, en konstruktiv sökande efter lösningar."
Ulf Kristersson, Sveriges statsminister, kallade nordiska och baltiska ledare till möte den 22:a – ett desperat försök att ena Norden mot det som kändes som ett amerikanskt knäfall. "Punkterna går Ryssland till mötes, i kontrast till Ukrainas position", skrev han på X. "Ukraina måste förhandla om Ukraina, Europa om säkerheten."
Sybiha, den nye utrikesministern, kallade sitt samtal med Frankrike, Storbritannien, Polen, Finland, Kallas och Italien "meningsfullt" – men orden kändes tomma mot bakgrund av TT:s reflexiva strömmar, de nyhetsflöden som Ryssland så skickligt manipulerade för att så split.
För det var här den ryska reflexiva kontrollen visade sin mästerlighet – en psykologisk krigföring där desinformation blev verklighet.
Planens läcka, timed till korruptionsskandalen, var ingen slump; den förstärkte narrativet om ett korrupt, svagt Kiev som inte förtjänade västligt stöd.
Putin diskuterade planen "redan före Alaska", påminde Tass, medan Dmitriev twittrade på engelska: "Trumps plan räddar Ukraina från mer blod och land."
Europeiska ledare planerade samtal med USA, G20 i Sydafrika väntade – men Moskvas marionetter, från Orban till anonyma Telegram-kanaler, pumpade ut segerrop: "Trump vinner kriget för oss." Zelenskyjs popularitet, redan sargad av Mindichs flykt, sjönk djupare; 77 procent skyllde korruptionen på honom, nu med fredsplanen som kronan på verket. Ryssland behövde inte bomba mer – de bombade sintern med lögner, tvingade väst att tvivla på sitt eget stöd.
Och här, i Lavrovs skugga, vävdes berättelsen samman.
Sverige, förebilden för neutralitet, hade byggt broar av energi och rättvisa – bara för att se dem rasa under korruptionens tyngd.
Halushchenkos memorandum med Busch och Forssell, de svenska fabrikerna som matade Ukrainas reaktorer, blev nu symboler för hyckleri.
Ryssland skrattade: "Neutralisera dem, som Sverige en gång var – men renat från nazismens och militärens grepp, och från tjuvarnas."
Zelenskyj, ensam i sitt palats, stirrade ut över Dnjepr.
Kriget malde på, missiler föll i Ternopil, och fredsplanen åt upp hoppet.
Skulle Sverige, det rena Norden, dra sig undan? Eller bli nästa offer i spelet, där neutralitet bara är en mask för svaghet?
I öst väntade Lavrov, tålmodig som vintern själv, på att historien skulle skriva sitt slut. Ukraina, det brustna hjärtat, blödde vidare – och den reflexiva kontrollen, som en osynlig dimma, täckte allt i tvivel.
Fred?
Kanske.
Men inte den fria sorten.
Inte än.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.