Korrespondentsparkad För 30 År Sedan
2025-11-21
Vi hade båda ett kontrakt på tre år, med ett möjligt fjärde år efter nya samtal. Ingen av oss fick ens en fråga om att fortsätta ett år till. Finito, slut, basta! Trots att vi hade jobbat som bävrar från dagen vi tillsattes och fått mycket uppskattning för det. (Bengt Therner fick t o m Stora Journalistpriset när han kom hem).
Båda var vi givetvis besvikna, men också förbannade. Facket, som vi båda varit medlemmar i i decennier, lyfte ,inte oväntat, inte ett finger. Bengt sa efteråt till mig: ”Jag har aldrig blivit så förnedrad i hela mitt liv, inte sedan jag vägrades gå i gymnasiet hemma i Strömstad när alla mina kamrater fick göra det.”.
I en bok som kom ut 2012 (”Bland spioner, kommunister och vapenhandlare” - Lind & Co) skrev jag lite vagt att jag och Bengt blev hemkallade p g a ”interna intriger” i Radiohuset i Stockholm. Tja, nu, efter 30 år, är det kanske dags att berätta: det var mycket värre än så.
I den välutvecklade fjäsk- och intrigmiljön som på den tiden frodades på Sveriges Radio hade dåvarande radiochefen OveJoanson utlovat korrespondentjobb till flera medarbetare. Han själv hade trassliga affärer på radion och satt löst. På hösten 1995 erbjöds han en utväg, en mjuklandning som press- och kulturråd på Sveriges ambassad i Washington. Två dagar efter att han som sin sista åtgärd i Radiohuset gett mig och Bengt sparken, och ersatt oss med två andra medarbetare som han i någon för andra oklar deal lovat korrespondentjobb, meddelades det att han fått nytt jobb i Washington. Häpp!
Jag var extra förbannad eftersom jag på dåvarande Ekochefen Lisa Söderbergs begäran ägnat mycket tid åt att städa upp i radions misslyckade fastighetsaffärer i Tyskland. Sveriges Radio hade före Berlinmurens fall haft sitt tyska högkvarter i den gamla västtyska huvudstaden Bonn. Där satt man nu, efter flytten till Berlin, fast med ett stort hus på ett 10-årskontrakt som man inte blev av med. Jag var inte bara korrespondent i Berlin utan också hyresvärd och arbetsgivare i Bonn. Hyresvärd för norska radion och ett amerikanskt och ett grekiskt medieföretag som hyrde in sig i huset och vars hyror till en del skulle täcka upp för Sveriges Radios kostnader för det hopplösa kontraktet. Arbetsgivare, eftersom vi tvingades ta in en sekreterare på deltid i Bonn för att sköta det löpande kring kåken. Otroliga, onödiga kostnader år efter år, ersatta med pengar från licensbetalarna, som jag sedan tvingades administrera vidare i ett svart hål.
När 10-årskontraktet i Bonn började lida mot sitt slut bad dåvarande Ekochefen Lisa Söderberg mig att ordna med avvecklingen och förhandla med husägarna så att reparationer och andra avvecklingskostnader blev någorlunda rimliga. Det ledde till hårda förhandlingar. Jag hade stor hjälp av en bekant i fastighetsbranschen och mot slutet kom även radions fastighetschef ner till Bonn för de sista samtalen. Till slut var vi av med kåken till en hyfsat rimlig kostnad. Jag tyckte att jag hade gjort ett bra jobb, som dessutom låg helt utanför mina åligganden som korrespondent. Och så kom tacken, jag fick sparken som korrespondent!
Jag förstod att många hemma i Radiohuset tyckte att Bengt och jag blivit djupt orättvist behandlade när vi kallades hem. Men ingen vågade öppet stå upp för oss. Civilkurage var ingen stor gren på radion på den tiden (synes mig ibland som det fortfarande inte är det). En av mina nära chefer sa diskret efteråt en gång till mig att hon funderat på att själv säga upp sig när hon fick veta vad som hänt. (Det trodde jag i och för sig aldrig på, mest varm luft för att försöka visa lite sympati.)
Kan f ö tillägga att det rådde tystnadskultur och brist på civilkurage även på andra stora redaktioner i Stockholm där jag jobbat. Utom på Aftonbladet. För där var folk som yttrade sig ofta packade.
Ja, och sedan dess har livet gått vidare.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.