Dödliga I Expressen
2025-11-18
https://www.expressen.se/kultur/bocker/ja-trump-och-putin--ska-faktiskt-do-snart/
"Carl Bildt har i decennier varit en av Sveriges mest beundrade politiker. Det är faktiskt något av ett mysterium att en kutryggig, besserwissrig adelsman vars främsta merit är tre år som statsminister i början på 1990-talet, en mandatperiod i dag mest ihågkommen för sina krisande finanser och chockräntor, fortsätter vara så populär.
Svaret på gåtan stavas förstås världspolitiken. Svenskar dyrkar utlandet och har därför en tendens att svärma tämligen okritiskt för svenskar som lyckas uppnå internationell berömmelse – en Björn Borg, en Astrid Lindgren, en Zlatan, en (eller flera) Skarsgård, eller en Carl Bildt som innehade diplomatiska uppdrag på Balkan under 1990-talet, trots att insatsen kritiserades för att vara otillräcklig.
Men varken den, styrelseuppdraget för Lundin oil eller aktierna i Vostok Nafta har lyckats rubba svenskarnas respekt för honom.
Bildt har som äldre statsman ägnat sig åt författarskap, där tegelstenen ”Mina krig” (2022) faktiskt var så undermålig och oengagerad att jag i min anmälan ifrågasatte utgivningen. När han nu återkommer till bokmarknaden med den tunnare ”Vad händer nu?” är texten tack och lov mer stringent och boken har inte samma karaktär av oredigerad minnesanteckning.
Öppna bild i helskärm
Samtidigt har Carl Bildt höjt insatsen. I stället för att blicka bakåt har boken, med sin utmanande fråga, en ambition att skåda in i framtiden. Det minsta man kan begära är att efter avslutad läsning ha fått en större inblick i hur resten av 2000-talet ska te sig.
Men tyvärr hamnar Bildt alltför ofta i det historiska. Bokens första 50 sidor går åt till att redogöra för vad som redan har hänt, från Wienkongressen till Chat GPT. Allt måste tas från början! Ska han skriva om klimatkrisen går han tillbaka till den svenska kemisten Svante Arrhenius studie från 1896. Skriver han om biologiska vapen går han tillbaka till den genuesiska staden Kaffa på 1340-talet. Skriver han om Ukraina tar vi en omväg via 1200-talet, när mongolerna krossade det rusiska Kievriket. Jämt fastnar han i Wikipediadoftande sammanfattningar av det förflutna i stället för att tvärsäkert sia om framtiden.
Å andra sidan är det kanske klokt, då framtiden i denna bok ter sig så oviss. Här är bokens andra svaghet, att Bildt trots titeln ”Vad händer nu?” visar sig vara ganska ovillig att berätta vad som ska hända nu. När han ska sammanfatta kriget i Ukraina strösslar han med formuleringar som:
”Krig är alltid dynamiska. Saker kan snabbt förändras. Oväntade utvecklingar tillhör det som förväntas.”
Inget av det besvarar frågan 'Vad händer nu?'.
Eller:
”Men osvuret är bäst. Vi kommer att ha att göra med ett oberäkneligt Ryssland under en betydande tid framöver. Framtiden är oviss.”
Allt detta låter rimligt och vettigt. Inget av det besvarar frågan ”Vad händer nu?”.
Det blir mer intressant när Carl Bildt kommer in på styrkeförhållandena mellan USA, Kina och EU, där han föga förvånande företräder en EU-positiv linje och sätter sin tilltro till en utvidgning österut med Albanien, Moldavien och förstås Ukraina som nya medlemmar. Han skriver också bra och förmodligen korrekt om hur Donald Trump snarast är ett symptom på USA som en ”trött supermakt, där opinionen – som är vida större än de ibland högljudda opinionsbildarna innanför ringvägen runt Washington – helst ser att landet håller sig utanför världens olika bråk och stridigheter”.
Men det som blir tydligt, och lite sorgligt, i denna bok är att Bildt har svårt att föreställa sig en postliberal värld, styrd av autokrater och oligarker medan klimatkatastrofen försätter oss i ett slags permanent tillstånd av kris, krig, svält, pandemi och flyktingskap.
Hur historieböckerna kommer att döma författaren och hans epok är en öppen fråga.
Plattityder som ”Det måste finnas internationellt accepterade gränser för vad som får göras och vad som inte får göras”, uttrycker en lovvärd och respektabel åsikt, inte ett framtidsscenario. Fromma förhoppningar om diplomati, handel, överenskommelser och respekt för mänskliga rättigheter räcker inte som ett skydd mot mörkret. I någon mån är Carl Bildt fortfarande kvar i tiden då politiker uppmanade oss att hålla varandras händer och sjunga ”We shall overcome”.
Ironiskt nog, med tanke på att Carl Bildt är 76 år gammal, är den enda helt tvärsäkra profetian i boken den om att världens 70-åriga ledargarnityr alla sjunger på sista versen. Putin är 73 år gammal, Xi Jinping 72, Trump 79, Erdogan 71, Modi 75, Netanyahu 76. Bildt påpekar att de alla lär vara borta om ett decennium, och att sortin kan bli stökig.
”De har alla dominerat sina system så att efterträdare knappt fått några möjligheter, och knappt ens kan skönjas. Vi går en orolig och potentiellt farlig tid till mötes när dessa åldrande män gör sina försök att skriva in sig i historieböckerna.”
Hur historieböckerna kommer att döma författaren och hans epok är en öppen fråga. ”Osvuret är bäst”, för att citera den gamle statsministern, men jag är rädd för att vår tids odelade beundran kommer att visa sig kortlivad."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.