Om Pluribus & Carol I SvD
2025-11-17
"Tv-serien ”Pluribus” rymmer en oväntat exakt metafor för hur det är att vara människa just nu.
Essy Klingberg
Publicerad 06:00
Följ skribent
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ingen vill vara ensam men alla vill vara ifred.
Så skulle man kunna sammanfatta vår tids motsägelsefulla relation till ensamheten.
Å ena sidan är det en tyst epidemi som kostar samhället stora summor. Å andra sidan har ensamheten aldrig behövt kännas så o-ensam som i dag: du kan enkelt leva ett helt friktionsfritt liv med skärmen som enda glugg mot världen.
Självständighet betraktas dessutom som den yttersta dygden. Ingen vill stå i skuld till någon. En relation som ”kostar” för mycket markeras med red flag. Och ja, Vogue har rätt i att det är pinsamt att skryta om sin kille i sociala medier.
Konflikten ligger i kalkylen: hur mycket agens är det rimligt att offra för samhörighet?
I tv-serien ”Pluribus” dras frågan till sin spets.
Det börjar som en historia alla kan utantill. En mystisk radiosignal når jorden, kaos utbryter. Men sedan följer en oväntat exakt metafor för hur det är att vara människa just nu.
Radiosignalen skapar ett slags mentalt klister som får alla människor att uppgå i ett gemensamt medvetande. Till det yttre är kropparna oförändrade, men alla får tillgång till varandras färdigheter, erfarenheter, tankar och känslor. Gränsen mellan vi och individ upplöses i linje med latinets e pluribus unum: Av många, en. Det finns inte längre några jag, bara ett vi.
Och alla – eller hela organismen, som det nu är rimligt att kalla mänskligheten – är helt tillfreds. Organismen är glad, fredlig, hjälpsam och saknar hierarkier. Alla är lyckliga.
Utom huvudpersonen Carol, som tillsammans med en handfull andra individer hamnar utanför.
Säg mig vad det här handlar om och jag ska säga dig vem du är.
Hon – halvdeprimerad och glad i flaskan redan innan den stora sammanslagningen – blir nu jordens mest ensamma människa.
Organismen vill inte tvinga henne att uppgå i vi:et. Den vill bara att hon ska må bra. Hon kan få vad hon än ber om: en lyxresa, en sojalatte, en guidad tur på Guggenheimmuseet.
Jag ska vara ärlig: jag har oftast roligare när jag tänker på sci-fi än när jag konsumerar den. För varje smart premiss finns hundra dåliga, och efter den förra säsongen av antologiserien ”Black mirror” var jag nära att bryta helt med genren. Det räcker gott och väl med den digitala dystopi vi alla redan lever i.
Men när Vince Gilligan – hjärnan bakom ”Breaking bad”, ”Better call Saul” och ett gäng gamla ”X-files”-avsnitt – tillkännagav sin återkomst med ”Pluribus” fick jag anledning att tänka om.
Serien är helt enkelt ett för kul rorschachtest. Säg mig vad det här handlar om och jag ska säga dig vem du är. ”Hjärnklistret” kan tolkas som fascism, kommunism, kapitalism, the woke mind virus eller artificiell intelligens, beroende på vem du frågar.
Men kanske bör man vända på det: hur blev vi alla Carol?
Spänningen mellan subjektivitet och teknologi utgör grunden i all sci-fi. Men ”Pluribus” träffar nerven särskilt väl för att den fångar vårt tidsspecifika helvete.
Foto: Apple tv
Organismen vet allt om Carol eftersom den vet allt om alla människor hon någonsin träffat eller älskat. Och den gör sitt yttersta för att förutse hennes behov: ”Om du gillade ditt besök på ishotellet i Jukkasjärvi kommer du antagligen gilla detta.”
Precis som Carol serveras vi uppkopplade människor det vi vill ha innan vi ens vet att vi vill ha det.
Där gårdagens massmedier arbetade brett och trubbigt verkar dagens algoritmer kirurgiskt, med skräddarsydda erbjudanden.
Exakt vilken ideologi som serveras är likgiltigt – ideologi är bara ännu en datapunkt som hjälper algoritmen att vässa sina förslag. Gillar du Zohran Mamdani kommer du antagligen gilla det här. Gillar du Joe Rogan kommer du antagligen gilla det här.
Det är stimuli och distraktion maskerat som gemenskap.
Seriens mest upprepade replik: ”Vi vill bara hjälpa till, Carol” är som ett eko av de där vädjande mejlen som följer varje onlineköp: ”Hjälp oss bli bättre.”
Men kostnaden för det friktionsfria livet är tomhet. För Carol – och för alla popcornhjärnor där ute.
Nog är det en smula ironiskt att den mest återkommande kritiken mot ”Pluribus” är att den är för långsam. För många ökenvyer! Fansen saknar adrenalinet från ”Breaking bad”.
I stället tvingas tittaren sitta kvar med ensamheten. Helt i linje med temat."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.