"”Sverigevänner – ett partis historia” lyckas inte ta samtalet om SD vidare. Även om den är ambitiös tydliggör den ett större problem hos hela SVT. Björn Werner Publicerad 2025-11-16 Följ skribent Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sverige var en gång den sekulära humanismens starkast lysande fyrbåk. Generös invandring. En straffrätt som tog avstamp i rationalitet, inte hämnd. Det är vi inte längre. Att SVT med den nya dokumentären ”Sverigevänner – ett partis historia” säger sig vilja förklara hur detta kunde hända är därför inte bara bra. Det är nödvändigt. För oavsett vad man tycker om utvecklingen är detta ett enormt skifte i svensk historia. Det är något alla borde vilja prata om – hela tiden. Public service, det svenska folkets egna medier har en självklar uppgift här. Att bidra med underlag för det samtalet. Det lyckas man inte med denna gång. Mycket, tror jag, på grund av att public service-bolaget är livrädda för att fastna i samma kvicksand av anklagelser om partiskhet som BBC nu långsamt försöker kravla sig ur. Det får han ju inte säga För även om dokumentären är ambitiös, och bygger på mängder av långa intervjuer med SD:s grundare, tidigare centralgestalter och politiker, kör den snabbt fast i de krav på ”neutralitet” som präglar kanalens publiceringar. Man märker det direkt. Hur filmaren, den seniore grävreportern Göran Ellung, egentligen bara själv vill skrika ut det han tycker är det uppenbara: att SD är sprunget ur en högerextrem mylla och att partiets två tydliga politiska mål från den tiden är intakta. Ut med invandrarna och in med alla kriminella i finkan. Och att Jimmie Åkesson såklart visste vad han gav sig in i när han gick med, mitt under partiets mest skinnskalliga år. Men det får han ju inte säga. Inte på SVT. I stället kallas, efter den likaledes nervösa principen om ”motvikt” till de djupt invandringskritiska perspektiven som förs fram, olika historiska motståndare in. En besviken Bengt Westerberg. En snett leende Lars Ohly. En uppgiven Mona Sahlin. Och ovanpå det även experterna – många av dem kända för att ha öppet kritiska positioner mot partiet. Som statsvetaren Cas Mudde, journalisten Gellert Tamas och Expos chefredaktör Daniel Poohl. Och den där större målsättningen om att förklara helheten? Nja. Den framstår mer som en fråga som ställts för att kunna påvisa att SD:s ideologiska kärna är intakt, snarare än att göra någon idéhistorisk utgrävning av vårt kollektiva medvetande. Att ”Sverigevänner – ett partis historia” misslyckas sker alltså på grund av public service tvångströja. SVT vågar inte Den blir inte den distanserat kyliga dokumentär som behövs om man på allvar vill göra en neutral framställning av partiets historia som är så skitig att den inte ens förnekas i deras egen vitbok. Paradoxalt nog riskerar den trots alla försvarsmekanismer att utsättas av den sedvanliga trollarmén och deras svans, de borgerliga ledarsidorna. Varför en sådan skildring nu skulle behövas, egentligen. Expressens David Baas har ju redan skrivit den med sin utmärkta ”Segra eller dö” (2022). Jag är rädd att tvångströjan också är det som sätter käppar i hjulet för det som verkligen behövs just nu: den där utforskande uppgörelsen över hur ett lands grundläggande moraliska kompass kan skifta så snabbt som vår. Är det integrationsproblemen? Den stegrande kriminaliteten? Eller något annat? Ett skrämmande mörker i de svenska folkdjupen? En idéhistorisk konsekvens av folkhemmet? Vad vi behöver är både en Ken Burns – och en Adam Curtis. Personer som lägger år på att gräva efter bilder och stämningar för att sätta ihop komplexa skeenden till en förklaring – eller i alla fall en hypotes. Med det kräver att dokumentärfilmaren faktiskt presenterar sin egen åsikt. Skulle SVT våga finansiera och publicera något sådant? Tveksamt. Björn Werner"