Mauricio Rojas Om Svenskheten I SvD
2025-11-07
Sverige är ett undflyende land, som ofta döljer sin verkliga identitet bakom snällhet och tolerans. För att förstå svenskarna skulle man behöva ett beteendelexikon.
Mauricio Rojas
Publicerad 05:00
Följ skribent
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Lars Trägårdh och hans kommitté gjorde ett föredömligt arbete med att ta fram en kulturkanon. De lyfter fram verk och händelser som haft varaktig betydelse för svensk kultur och samhällsutveckling.
Det är ett arv som förpliktar – men kulturen är också levande materia. Den hör inte enbart hemma i museernas värld, utan påverkar våra liv här och nu, hur vi ser på oss själva, vår identitet och vår känsla av tillhörighet.
I det sammanhanget saknar jag ett slags svenskt kulturlexikon. Ett sådant skulle kunna fungera som en orienteringskarta för de utsocknes som bosätter sig i detta undflyende land, som ofta döljer sin verkliga identitet bakom en fasad av snällhet och tolerans. Uppslagsverket skulle kunna underlätta, om än bara en aning, den mödosamma resan mot den svenska folksjälen.
Uppslagsverket skulle kunna underlätta, om än bara en aning, den mödosamma resan mot den svenska folksjälen.
Etnologiprofessor Åke Daun sammanfattade en gång en intervjuundersökning med invandrare som att de är positiva till det svenska samhället, men negativa till svenskarna: ”Svenskarna uppfattar de som kyliga, avståndstagande etcetera, och många säger sig ha direkt svårt att begripa sig på det svenska lynnet.” I en rapport från Diskrimineringsutredningen beskrev svenskarna som inte bara ”socialt slutna” utan också ”andligt tomma”.
Jag misstänker att de missuppfattningar som dessa observationer bygger på alltjämt lever kvar, och man blir inte mycket mindre undrande över det svenska sinnelaget efter att ha bekantat sig med de verk och händelser som listas i Trägårdhs kanon. Något skulle det givetvis hjälpa – så som det en gång hjälpte mig att läsa Carl Jonas Love Almqvists ”Svenska fattigdomens betydelse” eller Gustav Sundbärgs ”Det svenska folklynnet”. Men det är få nykomlingar som har ork eller lust att ge sig in i ett sådant bildningsprojekt.
Det vi egentligen behöver är något så osvenskt som en svensk beteendekanon. En ärlig och begriplig redogörelse för det som provocerar och irriterar: det som gör att näven knyts i byxfickan, allt det som inte sägs och inte så lätt kan förklaras, men som instinktivt känns som en aggression. Genom att förstå detta skulle man också lättare förstå det som behagar – och till och med förtjusar – det ”gåtfulla folket”.
I en sådan kanon skulle givetvis jantelagen ha en framskjuten plats. Utifrån den kunde man förklara det nedtonade ”jag” och det starka ”vi” som präglar den svenska diskursen. Därmed skulle vi också ha en naturlig ingång till kärnan i svensk kultur: gemenskapen och dess bevarande.
Tydliga, utmanande och konfliktsökande ja eller nej – dessa så teatraliska uttryck i de latinska kulturerna – lämnar i Sverige plats åt det introverta nja: ett mjukt, ofta tyst vädjande om en mellanväg, ett kompromissförslag som alla kan acceptera, och som inte hotar gemenskapens sammanhållning och fortlevnad.
Det är samförståndskulturens väsen: det viktiga är inte att ha rätt, utan att komma överens. Sverige är definitivt inte rättshaveristernas land. Den som påstridigt hävdar sin rätt – något tämligen naturligt på andra håll om man verkligen tror sig ha rätt – möts här snarare med ogillande.
Och allt detta, plus mycket annat – som förkärleken för det enkla och avsmaken för det pråliga och skrytsamma – bottnar i det gamla Bondesveriges kultur, med dess kärva levnadsvillkor och unika frihet. Fransmännen brukar säga cherchez la femme när de söker förklaringen till en gåtfull företeelse. I det svenska fallet borde man snarare säga: sök bonden.
Kärleken till naturen skulle också självklart ha en central plats i svensk beteendekanon. Mitt i djupa skogar eller vid åsynen av en blänkande sjö sker en märklig förvandling som Gustav Sundbärg skämtsamt beskriver så i ”Det svenska folklynnet”: ”Då händer till och med, att svenskens stelhet någon gång försvinner – o, under!” Bland tallar, kantareller och vilda bär är svensken hemma, på samma sätt som en medelhavsmänniska är det på ett kafé eller mitt i strandpromenadens skådespel.
Tystlåtenheten – som Susan Sontag i ”Brev från Sverige” kallade ”den svenska nationallasten” – och den hårda kontrollen över känslorna skulle naturligtvis också ingå. I Sverige är det viktigt att ”tala tyst”, ”ha is i magen” och undvika ”känsloutbrott” – uttryck som för många utsocknes är svåra att förstå. I det sammanhanget gjorde Sontag en tankeväckande kommentar: ”Det finns få mänskliga egenskaper som jag uppskattar mer än resonlighet (…) Ändå är jag övertygad om att den svenska resonligheten är olycklig, på det sättet att den kräver för mycket i form av hämningar, ängslan och undertryckande av känslor.”
Den svenska avunden – kanske det historiskt mest omtalade av svenskarnas negativa karaktärsdrag – skulle givetvis beredas utrymme. Också här skulle Sundbärg citeras: ”Allt smått, all den futtighet, som icke kan undgås hos ett så litet folk som vårt, har samlat sig på en punkt: den svenska afunden (…) Svensken har nog intet emot att Sverige blir ärat och ansett – blott det kan ske utan att någon enskild svensk, i synnerhet bland ens egna bekanta, blir berömd och ansedd. Och svenskarna ser nog gärna, att Sverige blir rikt – om det blott kunde ske utan att någon enskild svensk blefve rik.”
En stor del av beteendekanon skulle ägnas åt det som kanske är svårast att förstå: den svenska personlighetens balansgång mellan kollektivism och individualism. Viljan att inte avvika för mycket från andra – och samtidigt det envisa försvaret av det egna reviret, det lilla men heliga rummet där bara jag finns. Eller, som Åke Daun uttryckte det: ”Typiskt för Sverige är (…) en stark individuell integritet som betonar självständighet, samtidigt social konformitet och önskan att inte avvika.”
De svenska mellanmänskliga relationernas grammatik är svår
De svenska mellanmänskliga relationernas grammatik är svår – ibland till och med provocerande – för den som kommer utifrån. För många år sedan beskrev jag kärnan i denna grammatik med hjälp av en metafor som än i dag kanske äger giltighet: ”Människorna i Sverige är som öar i en arkipelag. I närheten av varandra men ändå med havet mellan sig.”
En beteendekanon skulle inte bara hjälpa nykomlingar att orientera sig i detta förbryllande land. Förhoppningsvis skulle den också ge den som har sekelgamla rötter i den svenska myllan en djupare förståelse för det arv som, tyst men envist, lever i och genom honom eller henne.
Mauricio Rojas
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.