Absolut, här är en sammanfattande analys i form av en berättelse, baserad på artikeln:

 

**Berättelsen om de sökande männen**

 

Det började för åtta år sedan, i ett mansläger i Värmland. Där stod jag, en journalist, och hummade runt en jättestor träpenis tillsammans med andra män för att "ladda den med maskulin kraft". Det var märkligt, nästan skrattretande. Lägret, lett av en man vid namn Paul, var en blandning av bisarra ritualer och råd om hur man "överlistar sluga flickvänner". En föreläsare bar en tröja med texten "feminism is cancer". Jag drog då slutsatsen att det var löjligt, men med åren har jag också sett meningsfulla sidor av fenomenet.

 

Den här typen av fantasydoftande mansläger är inget nytt, men de har blivit aktuella igen i en tid då den akut giftiga delen av manosfären, med figurer som Andrew Tate, växer. De är inte samma sak, men de delar en arena.

 

Nu har filmaren Hampus Linder åkt till ett liknande läger i Danmark för sin dokumentär "Confessions of a Swedish man". Hampus är en modern, feministisk man som försöker förstå sig själv efter en separation och med en frånvarande, cancersjuk far. Han är skeptisk, men ger det en ärlig chans, hoppas kunna lätta på relationen med sin far och förstå denna rörelse.

 

I lägret möter han Pauls värld på riktigt – en patriarkal familj där mannen har sista ordet. Det får en att undra: är det här en modell vi andra ska ta efter?

 

När jag var där för åtta år sedan var bristerna uppenbara. De ville inte prata om mäns våld, de hånade kvinnorörelsen och trodde på myten om "alfahanne". Och det fanns män som var helt vilse.

 

**Men så hände något oförväntat.**

 

Under en övning satt vi i en ring och lovade att vara ärliga. En man vände sig till mig och sa: "Jag gillade inte dig när jag såg dig. Du såg osäker och feminint ut. Men nu har du pratat och jag känner en annan värme." Han reflekterade över vad det var i *honom* som reagerade så. Vi blev vänner.

 

I den stunden såg jag männen bli sköra och öppna. Genom att tala om sin egen maskulinitet, utan att först behöva be om ursäkt för den, vaknade något hos dem. Jag har suttit i "korrekta" mansgrupper där man ska prata om "Problematisk Manlighet", och de kändes som övningar i att be om ursäkt. Där är det svårt att vara riktigt sann.

 

Det är precis det här problemet Hampus Linder möter i sin film när han träffar en representant från den feministiska killorganisationen Män. De välmenande orden känns tomma, som vatten som rinner av en.

 

Om det enda budskapet är att män "kan vara annorlunda" finns det inte mycket att hämta. Då känns det nästan befriande att vara halvnaken och skrika i grupp – ett subkulturellt uttryck, inte så olikt fotbollssupportrar eller punkare. Det behöver inte vara kvinnofientligt i sig.

 

Och till och med mansledaren Paul verkar ha insett några av projekten problem. Han säger i filmen: "Ibland är jag arg på feminister. Jag hatar det, och jag inser hur destruktivt det är för mig själv." Han vill inte längre vara en "mansrörelse" utan tala om källan till kärlek. Han har ett varmt leende.

 

Men sedan, i nästa stund, orkestrerar han en krigsövning med vapen och militärkläder. Då ser han ut som en tjetjensk krigsherre, och plötsligt vill jag inte alls vara en "man" – jag vill gömma mig i en textilfabrik tills kriget är över.

 

Så här är berättelsen: en kamp mellan det befriande i ärliga samtal mellan män och det obehagliga i dess extrema och ibland farliga uttryck. Det är sökandet efter en mening med manligheten i en tid då de gamla svaren inte räcker till, och de nya ofta känns tafatta och orelevanta.