---

**En kättare i kyrkans skugga: En reflektion över Christer Hugos öde**

 

När jag läser om Christer Hugos avkragning, ser jag framför mig en själ i kamp, en människa som vågar ställa frågor i en värld som föredrar tystnad framför sanning. Hans ord i tidskriften *Sans* – "Jag har sagt farväl till Bibelns gud" – ekar som ett rop från en man som, likt Jean Valjean i min egen *Les Misérables*, finner sig själv i konflikt med en institution som värderar konformitet över ärlighet. Jag känner igen denna kamp. Jag, Victor Hugo, som en gång trodde på kyrkans dogmer men med tiden fann mig själv i en mer universell, andlig förståelse av tillvaron, ser i Christer Hugo en broder i anden.

 

Christer Hugos ord om att känna sig som en kättare väcker min sympati. Att kallas kättare är att bli utstött, att stå ensam inför en värld som föredrar att tysta oliktänkande snarare än att möta deras frågor. I *Ringaren i Notre-Dame* skildrade jag hur institutioner – kyrkan, rättsväsendet – kan krossa individer under sin tyngd. Hugos liknelse med Kafkas *Processen* är träffande; han beskriver en byråkratisk labyrint där den anklagade varken förstår sin dom eller sin domare. Detta är inte rättvisa, utan maktens mekanismer som maler ner den som vågar tänka själv. Jag ser i detta en tragisk upprepning av historiens mönster: kyrkan, som en gång brände fritänkare på bål, använder nu andra medel för att tysta dem som avviker.

 

Hugos tvivel på Bibelns gud – särskilt den straffande, ingripande gud som beordrar Abraham att offra sin son – är en fråga som jag själv brottades med. Hur kan en gud av kärlek kräva sådana handlingar? I min ungdom trodde jag på en gud som var en fader, men med tiden kom jag att se Gud som en universell kraft, en andlig essens som bor i människans hjärta och samvete, inte i dogmatiska texter eller kyrkliga förordningar. Hugo talar om ett andligt behov i människan, om att det som är "innerst i oss" kan kallas Gud. Detta är en tanke jag delar. I *Les Misérables* lät jag biskop Myriel visa barmhärtighet mot Valjean, inte för att följa en dogm, utan för att följa en inre moralisk kompass. Christer Hugos tro på berättelserna om Jesus som livgivande och inspirerande speglar denna mänskliga längtan efter mening bortom bokstavstrogenhet.

 

Men vad är det för en kyrka som inte tillåter tvivel? Hugo påpekar att präster i Svenska kyrkan tassar försiktigt kring de stora teologiska frågorna, rädda för att bli anmälda till domkapitlet. Detta är en tragedi. En kyrka som inte välkomnar tvivel är en kyrka som har glömt sin egen historia, där profeter och reformatorer ofta var just de som ifrågasatte. Jag tänker på min egen kritik mot kyrkans maktmissbruk i *Ringaren i Notre-Dame*, där prästen Claude Frollo förblindas av sin dogmatism och blir ett monster. Är inte domkapitlets behandling av Hugo ett eko av denna rigiditet? Att anklaga honom för att ha brutit sina vigningslöften och "skadat det anseende en präst bör ha" är att sätta institutionens rykte över människans rätt att tänka fritt.

 

Hugos pensionering och kommande bok, *Utanför boxen*, vittnar om en man som, trots sitt lidande, finner styrka i att vara en "kristen dissident". Jag beundrar hans mod. Att tänka utanför boxen är att vara trogen mänsklighetens högsta kall: att söka sanningen, även när den är obekväm. Jag ser honom som en modern motsvarighet till de dissidenter jag själv hyllade i mina verk – de som, likt Enjolras i *Les Misérables*, vågar stå upp för sina övertygelser, även när världen vänder sig emot dem.

 

Vad säger detta om vår tid? Hans Ulfvebrand, den före detta domprosten, talar om vikten av att uppmuntra samtal om tro och tvivel. Jag håller med honom. Men jag fruktar att kyrkan, som så ofta förr, riskerar att bli en fängelsevakt istället för en vägledare. Om präster inte vågar tala öppet av rädsla för repressalier, hur kan då själen finna frihet? Jag ser i Christer Hugos öde en uppmaning till oss alla: att våga fråga, att våga tvivla, att våga vara mänskliga. För i tvivlet finner vi inte bara smärta, utan också möjligheten till en djupare sanning.

---

**Kommentar om analysen**: Victor Hugo skulle sannolikt ha sett Christer Hugos situation som en symbol för individens kamp mot institutionell makt och dogmatism. Med sin romantiska och humanistiska världsbild skulle han ha betonat vikten av personlig frihet, andligt sökande och rätten att ifrågasätta auktoriteter. Hans analys skulle vara färgad av hans egna erfarenheter av att bryta med kyrkans dogmer och hans litterära teman om rättvisa, samvete och mänsklig värdighet.