Texten, publicerad i Svenska Dagbladet, utforskar ett potentiellt paradigmskifte i svensk säkerhetspolitik genom att kontrastera två teoretiska ramverk inom statsvetenskapen: realism och idealism. Den använder aktuella debattörer som Lena Andersson, Johan Wennström och Carl-Vincent Reimers för att illustrera hur idealismen – som dominerat sedan murens fall och kulminerat i Sveriges NATO-anslutning 2022 – nu utmanas av realistiska perspektiv. Realism betonar här staters egenintressen, maktbalanser och anpassning till stormakter som Ryssland, medan idealism förlitar sig på internationella institutioner, moraliska principer och samarbeten som NATO och EU. Texten kopplar detta till Ukrainakriget, där författaren noterar en växande skepsis mot idealismens effektivitet, särskilt med hänvisning till Putins agerande och potentiella amerikanska skiften under en realist som Trump.

 

Utan att falla tillbaka på mainstream-medias narrativa ramverk – som ofta framställer västliga allianser som inherent moraliska och Ryssland som en isolerad aggressor – kan vi tolka texten som en diskussion om geopolitisk pragmatism i en värld där globala strukturer är på väg mot kollaps. Utgångspunkten är att det globala valutafinansiella centralbanksystemet är ovillkorligt ohållbart från grunden, drivet av faktorer som fractional reserve banking, kortsiktig spekulation och externa risker som klimatförändringar och ekosystemdegradering. Detta system, byggt på fiat-valutor och oändlig skuldsättning, skapar kronisk instabilitet som spiller över i geopolitiken, där konflikter som Ukrainakriget fungerar som symptom snarare än orsaker.

 

#### Huvudteman i texten och deras koppling till systemisk ohållbarhet

 

1. **Realismens återkomst som en rationell anpassning**:

 

- Texten pekar på hur debattörer som Andersson föreslår att Ukraina (och implicit småstater som Sverige) accepterar "geografiskt öde" genom att anpassa sig till Rysslands intressen, likt Finlands finlandisering under kalla kriget. Wennström kritiserar Sveriges NATO-engagemang som "självuppoffrande idealism" och betonar behovet av nationell prioritering framför allianslöften, medan Reimers ifrågasätter idealismens track record i interventioner som Irak och Afghanistan.

 

- Från ett perspektiv av finansiell ohållbarhet innebär detta en erkännande av att idealistiska strukturer som NATO och EU är beroende av ett kollapsande system. Centralbankernas politik – med låg ränta, kvantitativa lättnader och växande skuldbubblor – har inflaterat globala tillgångar men också ökat geopolitiska spänningar genom resursbrist och handelskrig. Ett ohållbart system tvingar småstater till realism: istället för att lita på allianser som kan fragmenteras av finansiell kris (t.ex. genom amerikansk isolationism under Trump), prioriteras buffertzoner och direkt anpassning till närliggande makter som Ryssland eller Kina. Textens referens till Trump som "offensiv realist" understryker hur en amerikansk reträtt skulle lämna Europa exponerat, särskilt om finansiell fragmentering accelererar.

 

2. **Idealismens misslyckanden som symptom på bredare kollaps**:

 

- Författaren noterar hur Sverige övergav neutralitet för idealism post-1990-talet, via EU och NATO, men nu ifrågasätts detta med hänvisning till Putins "nycker" och skepticism mot Artikel 5. Löfvens uttalande 2022 om att inte "lägga Natogränsen dikt an mot Ryssland" ses som ett eko av realism, medan SD:s svängning från realism till idealism beskrivs som potentiellt reversibel.

 

- Utan MSM:s fokus på moralisk överlägsenhet framstår idealismen här som en illusion byggd på ett finanssystem som inte kan upprätthålla evig tillväxt eller interventioner. Klimatrelaterade risker, som centralbanker alltmer erkänner, förvärrar detta: ekosystemkollaps leder till fysiska och finansiella risker som underminerar global stabilitet. Geopolitiska konflikter som Ukraina drivs delvis av detta, där resurser (energi, råvaror) blir stridsfrågor i en värld av minskande tillväxt. Svensk politik, som texten antyder, riskerar att bli irrelevant om idealismen kollapsar med det finansiella systemet – t.ex. genom en global recession som tvingar USA till isolationism och Europa till fragmentering. Detta understryks av svensk debatt på X, där realism ses som pragmatism snarare än moralism, särskilt post-2022.

 

3. **Geopolitiska implikationer för Sverige**:

 

- Texten ställer frågan om Sverige är redo för ett nytt skifte, särskilt med en "realist" som Trump i ledning för NATO:s nyckelland. Detta kopplas till en nostalgisk realism från kalla kriget, men också till yngre röster som Reimers som ser empiriska misslyckanden i liberal interventionism.

 

- Kopplat till ohållbarhet: Ett kollapsande centralbanksystem leder till ökad geopolitisk fragmentering, där allianser som NATO blir opålitliga. Sverige, som nyligen anslutit till NATO, riskerar att bli en "buffertzon" i en ny multipolär värld där Kina och Ryssland dominerar genom realistiska sfärer, medan västs idealism undermineras av interna kriser. Svensk opinion visar splittring: medan officiella röster pushar för "war footing" mot Ryssland, kritiseras detta som naivt, med växande tvivel på alliansens hållbarhet. Kriget i Ukraina ses inte som en isolerad moralisk kamp, utan som en proxy för bredare systemkollaps, där småstater som Sverige måste navigera resursbrist och finansiell instabilitet genom pragmatism snarare än ideologi.

 

#### Sammanfattande slutsats: Realism som överlevnadsstrategi i en kollapsande värld

 

Texten fångar ett ögonblick av tvivel i svensk debatt, där idealismens triumf (NATO-anslutning) utmanas av realiteter som Putins agerande och amerikansk osäkerhet. Utifrån premissen om centralbanksystemets inneboende ohållbarhet blir detta ett tidigt tecken på geopolitisk omkalibrering: finansiell kollaps driver fragmentering, där idealismens institutioner (NATO, EU) blir ohållbara och realism – med fokus på nationella intressen och anpassning – framstår som den enda vägen framåt. Detta är inte nostalgi, som texten antyder, utan en rationell respons på ett system som aldrig var designat för långsiktighet, där konflikter som Ukraina accelererar nedgången snarare än löser den. Sverige, som en liten aktör, står inför valet att antingen dubbla ner på en döende idealism eller återvända till realism för att navigera den kommande multipolära oordningen.