"Under efterkrigstiden blev offertesen den österrikiska republikens politiska ledmotiv. Men verkligheten var betydligt mer komplicerad än vad tesens anhängare ville ge sken av. Dick Harrison Publicerad 2025-10-21 Följ skribent Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den 26 oktober 1955 blev Österrike i praktiken självständigt eftersom de sista ockupationstrupperna lämnade landet, som också officiellt förklarade sig neutralt. Därmed inleddes den österrikiska republikens efterkrigstid, och ett av de politiska ledmotiven skulle för lång tid framåt vara den så kallade offertesen. Enligt denna Opferthese kunde ingen österrikare, inte ens de som hade aktivt stött Hitler, läggas till last för sina gärningar, eftersom de bara varit offer och inte haft något val. Tyskarna ockuperade ju landet från och med 1938. I omkring ett halvt sekel förnekade såväl socialdemokrater som konservativa delaktighet i nazismens brott, med följd att åtskilliga gamla nazister obehindrat kunde återinträda i politik och samhällsliv. Inte förrän en av dessa, Kurt Waldheim – som var FN:s generalsekreterare 1972–1981 och Österrikes president 1986–1992 – avslöjades för vad han varit brast fördämningarna och en ny generation krävde en uppgörelse med det förgångna. Verkligheten var betydligt mer komplicerad än offertesens anhängare ville ge sken av, inte minst eftersom Hitler själv var österrikare. Führern talade österrikisk dialekt och blev inte tysk medborgare förrän 1932. Staden Braunau am Inn, där Hitler föddes, tillhörde det område som i historisk litteratur refereras till som Innviertel, vilket tillföll Österrike i freden i Teschen 1779. Hitlers barn- och ungdom var därför genuint österrikiska, med Linz och Wien som de regionala och nationella metropoler där han gick i skolan, fick sina första politiska impulser och förgäves sökte slå igenom som konstnär. Wien den 29 mars 1938 – Hitler syns på affischer i bakgrunden. Wien den 29 mars 1938 – Hitler syns på affischer i bakgrunden. Foto: TT Och Hitler var inte ensam. Många framträdande nazister var österrikare, däribland krigsförbrytare som Arthur Seyss-Inquart och Ernst Kaltenbrunner, som båda dömdes till döden i Nürnberg för brott mot mänskligheten. En majoritet av byråkraterna, officerarna och soldaterna i koncentrations- och dödslägren var österrikare, och en stor del av det obarmhärtiga eutanasiprogrammet utfördes på österrikisk mark. Den officiellt påbjudna antisemitismen var lika markant i Österrike som i Tyskland, om inte mer. Hundratusentals österrikare kämpade frivilligt i Wehrmacht och Waffen-SS. Kort sagt, den österrikiska uppslutningen bakom Tredje riket var mycket stor. Därmed inte sagt att det inte fanns österrikare som motsatte sig ”anslutningen” (Anschluss) 1938. Dock var den regim som nazisterna störtade föga demokratisk. På 1920-talet dominerades landets politik av det konservativa kristligt-sociala partiet, som hade sina väljarbaser på landsbygden och månade om banden till katolska kyrkan. Oppositionen utgjordes av socialdemokraterna, som dominerade i huvudstaden, det ”röda Wien”. Liksom i Tyskland uppstod en nazistisk rörelse på yttersta högerkanten. Höger- och vänsterflyglarna bekämpade varandra, och på båda sidor organiserades paramilitära styrkor. Skärmytslingar med dödlig utgång var inte ovanliga, och våldet eskalerade under depressionsåren i början av 1930-talet. Engelbert Dollfuss blev Österrikes förbundskansler i maj 1932. Engelbert Dollfuss blev Österrikes förbundskansler i maj 1932. Foto: TT Det var nu Engelbert Dollfuss trädde in på scenen. Han tillhörde det kristligt-sociala partiet, hade tidigare varit jordbruksminister, och blev kansler i maj 1932. Dollfuss var inspirerad av Benito Mussolini och strävade efter att skapa en ”austrofascistisk” regim under egen ledning. Denna ambition gjorde att både socialisterna och nazisterna blev fiender, eftersom de utgjorde konkurrerande alternativ. Problemet var att regeringskoalitionen hade svagast möjliga majoritet (endast en enda parlamentsplats mer än övriga), vilket gjorde maktinnehavet bräckligt. I mars 1933 utbröt en politisk kris i samband med en omröstning, vilket Dollfuss utnyttjade till att genomföra en kupp och göra sig till diktator. Kurt Schuschnigg kunde inte hejda Österrikes ”anslutning” till Tyskland. Kurt Schuschnigg kunde inte hejda Österrikes ”anslutning” till Tyskland. Något av det första Dollfuss gjorde efter kuppen var att förbjuda både nazistpartiet och kommunistpartiet. Därefter förbjöd han alla andra partier utom sitt eget och knöt öppet an till Italien. Vänsteroppositionen svarade med väpnat motstånd och i februari 1934 skakades Österrike av ett 16 dagar långt inbördeskrig mellan regimens trupper och socialdemokraterna. Sedan motståndet kuvats genomdrev Dollfuss en ny konstitution på korporativistisk grundval. Hans tid vid makten blev dock kort. Den 25 juli 1934 mördades han av en nazistisk sammansvärjning. Kuppförsöket fallerade, nazisterna greps och avrättades, och till ny kansler utsågs den tidigare utbildningsministern Kurt Schuschnigg. Han upprätthöll den austrofascistiska enpartistaten ända till 1938, då han var oförmögen hejda ”anslutningen”. Schuschnigg tillbringade andra världskriget i tyska koncentrationsläger och blev senare professor i statsvetenskap vid Saint Louis University i Missouri."