Nordisk Förbundsstat Mot Ryskt Hot I SvD
2025-10-19
Denna artikel från Svenska Dagbladet (SvD), publicerad den 18 oktober 2025, utforskar en hypotetisk framtidsscenario där de nordiska länderna enas i en förbundsstat som svar på ett ryskt hot. Den passar in i det bredare mönstret kring "No Kings"-rörelsen – en global protestvåg mot auktoritära tendenser och principen att ingen står över lagen (som kulminerade i massdemonstrationer världen över, inklusive i Sverige och Norden, samma dag som artikeln publicerades) – samt diskussioner om Sveriges relativa brist på strikt maktdelning. Här bryter jag ner hur det hänger ihop, baserat på artikelns innehåll och det aktuella sammanhanget.
### Koppling till "No Kings"-mönstret
- **"No Kings" som symbol för anti-auktoritärt fokus**: Rörelsen "No Kings" (som exploderade i protester den 18 oktober 2025 mot vad som uppfattas som presidentiell immunitet och fascistiska tendenser, främst i USA men med solidaritetsaktioner i länder som Sverige, Norge och Danmark) betonar att ingen ledare ska ha kunglik, oinskränkt makt – "no one is above the law". Artikeln speglar detta genom att framställa en enad nordisk stat där monarker (kungar och drottningar från de nordiska länderna) visserligen är närvarande i ceremoniella roller ("Kungar och drottningar sitter sida vid sida"), men den verkliga makten ligger hos en vald förbundskansler (Jens Stoltenberg i scenariot). Detta understryker en övergång från historiska unionsspöken till en modern demokrati där ledarskapet är folkvalt och ansvarigt, inte ärftligt eller absolut. Experter som Gunnar Wetterberg föreslår en roterande monarki-modell (inspirerad av Malaysia), vilket gör staten "både monarki och republik" – en lekfull men tydlig nick åt att minska kunglig makt till symbolik, i linje med "No Kings"-budskapet om att avveckla enväldiga strukturer.
- **Geopolitisk kontext och motstånd mot auktoritära hot**: Artikeln målar upp en nordisk union som en defensiv reaktion på ryska aggressioner ("ryska framryckningar" och "om ryssen tar sig över Östersjön"), vilket ekar "No Kings"-rörelsens kritik mot ledare som Putin (och Trump) som symboler för imperiedrömmar och realpolitik. Genom att lyfta fram Nordens styrkor i demokrati, pressfrihet och jämlikhet (t.ex. i listan över "Nordens tio ledande välfärdsmått", där Norden rankas som världens mest demokratiska region), positioneras unionen som en motvikt till auktoritära regimer. Detta passar in i mönstret av mediebevakning som, mitt i protesterna, främjar idéer om stärkt demokratisk samverkan för att motstå hot från öst – en sorts "No Kings" i praktiken, där enad demokrati trumfar enskilda despoter.
### Koppling till Sveriges brist på maktdelningsprincip
- **Sveriges nuvarande system som bakgrund**: Sverige saknar en strikt maktdelning i Montesquieus anda, då det är en enhetlig parlamentarisk demokrati där regeringen hämtas från och är ansvarig inför riksdagen (legislativ och exekutiv makt är sammankopplade), medan domstolarna är oberoende men inte har stark konstitutionell granskningsrätt. Kungen har ingen politisk makt alls – en ceremoniell roll som redan exemplifierar "No Kings" i praktiken, men systemet kritiseras ibland för att koncentrera makt i partier och regering utan starka motvikter.
- **Artikeln som förslag på förbättring**: I scenariot föreslås en federal struktur för den nordiska staten med egna nationella regeringar under en gemensam förbundsregering, fokuserad på utrikes- och säkerhetspolitik. Wetterberg beskriver ett tvåkammarsystem: en proportionellt vald andrakammare och en förstakammare som tar hänsyn till ländernas storlek ("Lite som representanthuset och senaten i USA"). Detta introducerar federala element som skulle stärka maktdelningen – t.ex. genom att ge regioner (tidigare länder) mer autonomi och skapa inbyggda checks and balances mellan kamrarna, vilket adresserar svagheter i det svenska systemet. Unionen skulle också kräva en gemensam valuta och språkpolicy, vilket implicerar en ny konstitution som potentiellt formaliserar starkare separation mellan exekutiv, legislativ och (oberoende) judiciell makt. Artikeln använder historiska paralleller (t.ex. 1800-talets skandinavism och misslyckade unioner) för att visa hur kriser kan leda till sådana reformer, och kopplar det till dagens osäkerhet (Putins imperiedrömmar och Trumps Grönlandsambitioner).
### Bredare mönster i medie- och geopolitiskt sammanhang
Artikeln publicerades samma dag som "No Kings"-protesterna och Kirill Dmitrievs uttalande om Beringstunneln (en genomförbarhetsstudie som påbörjades för sex månader sedan, enligt nyhetsrapporter från 18 oktober 2025, med förslag om ett "Putin-Trump"-namn och samarbete med Elon Musks Boring Company). Detta skapar ett mönster av simultan mediebevakning: medan "No Kings" betonar motstånd mot auktoritära ledare och stärkt demokrati, kontrasterar tunnelnyheten (en rysk-finansierad infrastruktur som skulle koppla Ryssland till USA via Alaska, med potentiella geopolitiska implikationer) mot artikelns fokus på nordisk enighet mot Ryssland. Det kan ses som ett mönster där medier utforskar scenarier för "fred genom utveckling" (t.ex. tunneln som kortar handelsvägar, liknande den rysk-kinesiska bron som nämns) parallellt med varningar för aggression, allt medan protester understryker behovet av demokratiska reformer. I Norden förstärker det diskussioner om hur en union kunde göra regionen till en "stormakt" ekonomiskt och militärt (BNP större än Rysslands, topp i innovation och välfärd), utan att falla för auktoritära frestelser.
Sammanfattningsvis förstärker artikeln "No Kings"-mönstret genom att främja en demokratisk, folkvald federation där monarker är marginaliserade, och den adresserar Sveriges maktdelningsbrister genom att skissa på en mer federal, USA-inspirerad struktur – allt i ett klimat av globala protester och geopolitiska spänningar. Det är en tankelek som känns aktuell just nu, men som experterna i texten betonar: det skulle kräva en kris för att bli verklighet.
Ja jo, jag har tjatat om Ditlev Gothard Monrad (1811–1887) och filmen 1864 flera gånger än få ett fåtal ...
https://www.svd.se/a/4ByMm9/nordisk-stat-ryssland-skandinavism-ateruppvackt
"2028-scenariot: Nordisk stat inväntar rysk attack
Allt fler talar om ett enat Norden. Men hur skulle en nordisk förbundsstat se ut? Monarki eller republik? Stormakt eller lilleputt? SvD utforskar en gammal tankelek som tycks bli allt mer verklig.
Text: John Falkirk. Grafik: Liv Widell.
Publicerad 2025-10-18
Oktober 2028. Vid kusterna hördes kanonelden hela sommaren. Varje dag rapporter om ryska framryckningar, varje dag samma fråga på arbetsplatserna och vid köksborden: klarar vi oss på egen hand om ryssen tar sig över Östersjön?
Svaret: nej.
Nu trängs tiotusentals på Kalmars regnvåta kullersten. Media fångar paraplymyllret, sorlet och förväntningarna – en TV4-reporter säger att det nästan går att ta på historien. Många viftar med de gamla nationsflaggorna, andra med den nya: ett rött kors mot gul botten.
Inne i plenisalen lyser skärmar med ord på svenska, danska, norska, finska och isländska.
Kungar och drottningar sitter sida vid sida.
Den nya förbundskanslern, Jens Stoltenberg, reser sig.
Pausen är lång, nästan outhärdlig.
– Vi valgte ikke krigen, men vi valgte hverandre.
Först stillhet, sedan ett brus genom folkmassan.
Kalmar är inte längre någon småstad, utan huvudstad i ett enat Norden.
Den nya Kalmarunionen
– Vi tänker ofta på historien som ödesbestämd. Men när en världsordning bryter samman, ja då kan saker gå i en våldsamt ny riktning.
Rasmus Glenthøj låter nästan förbluffad över orden han uttalar.
– Som på 1860-talet...
Den danske historieprofessorn har lagt många år på att studera skandinavismen – den pannationella rörelse som en gång i tiden försökte ena Sverige, Norge och Danmark.
Under många decennier var ämnet förvisat till historieinstitutionerna.
Nu har det åter blivit högaktuellt.
– Varje gång världen är osäker har vi de här diskussionerna, säger Rasmus Glenthøj.
Det var också länge sedan det talades så mycket om Norden. I samtliga stortidningar svärmar ledarskribenter och debattörer för den nordiska gemenskapen. Toppolitiker från alla läger vill fördjupa samarbetet, särskilt militärt, vilket nyligen kartlades i SvD:s unika sammanställning av den nordiska försvarsförmågan 2030.
Sedan finns de som går ännu längre – de som vill se en nordisk stat bestående av Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige.
Men hur skulle ett nordiskt rike se ut? Vilket statsskick skulle råda och var skulle huvudstaden ligga? Hur skulle USA och Ryssland reagera?
Och vad står egentligen i vägen för en ny Kalmarunion?
För att få svaren måste vi resa tillbaka till en kaotisk tid som påminner mycket om vår egen.
Norden kunde ha fyllt 160 år
Året var 1863. Wienkongressens regelbaserade världsordning befann sig i uppluckring. Bland kontinentens stormakter bredde ett realpolitiskt synsätt ut sig – nu skulle den starkes rätt triumfera, vilket var dåliga nyheter för Skandinavien.
Söderut höll ”järnkanslern” Otto von Bismarck på att ena Tyskland. Blicken riktades därför mot det rika, danska, men delvis också tyskspråkiga Schleswig-Holstein.
Krigsplanerna utgjorde ett existentiellt hot mot Danmark. Många oroade sig dessutom för en kedjereaktion – om Danmark föll skulle Sverige och dess unionsbroder Norge göra detsamma. Särskilt eftersom den svenska stormaktsstatusen gått om intet i och med förlusten av Finland 1809.
Och faran i öster lurade ständigt.
– Från 1812 handlade den svenska utrikespolitiken om att rätta sig efter Ryssland, konstaterar Rasmus Glenthøj.
På samma sätt som i dag – med Putins imperiedrömmar och Trumps Grönlandsdrömmar – stod de nordiska länderna inför stormaktshot från två väderstreck. Rädslan för en invasion var påtaglig. Så pass att danske Fredrik VII var beredd att ge tronen till kung Karl XV av Sverige och Norge i utbyte mot militärt stöd.
Men den danske kungen avled hösten 1863 och efterträdaren Kristian IX hade inget till övers för unionstanken.
Under de dansk-tyska krigen hoppades många på ett enat Skandinavien. Målning: Otto Bache (1894).
Under de dansk-tyska krigen hoppades många på ett enat Skandinavien. Målning: Otto Bache (1894).
Därför kom ingen svensk hjälp när Preussen och Österrike anföll våren 1864. För angriparen blev kriget ett stort steg mot formerandet av Tyskland. För försvaren en katastrof. Och vid Dybbøl – Danmarks Poltava – dog den politiska skandinavismen.
Hade allt kunnat bli annorlunda om Fredrik VII levt ett år till?
Rasmus Glenthøj tror att det är möjligt. Otto von Bismarck såg ett enat Skandinavien som en bra buffert mot den ryske tsaren: stort nog att vara en nyttig allierad, för litet för att utgöra ett ett hot mot järnkanslern.
Om en sådan stat hade överlevt är en annan fråga, tillägger Rasmus Glenthøj.
Men kan något liknande hända i vår tid?
Han pausar, som för att väga sina ord.
– Krig skapar stater, stater skapar krig... Det skulle nog krävas något sådant.
Omvärldsläget har också gett upphov till en ny generation nordister.
”Vi har samma språk och kultur”
Det finns en nestor inom modern nordism. Han heter Gunnar Wetterberg och är känd från SVT:s succéproduktion ”Fråga Lund”.
2009 skrev historikern ett debattinlägg i Dagens Nyheter som lämnat bestående avtryck.
– Debattredaktören sa att det var en av de mest lästa artiklarna genom tiderna, säger Gunnar Wetterberg till SvD.
Det var ett brandtal för en nordisk förbundsstat. Gunnar Wetterberg argumenterade för att ett enat Norden skulle ha en given plats i G20, ett starkt mandat i EU, vara en ledande forskningsnation och ha en av världens tio största ekonomier.
Idén kom när han researchade en bok om Skånes historia.
– Under min diplomatkarriär har jag alltid pratat om hur väl vi samarbetar i Norden. När jag var nere i den tidiga medeltiden slog det mig att det kunde vara precis tvärtom, säger Gunnar Wetterberg.
– Vi har i hög utsträckning samma språk och kultur. Ändå är vi fem olika stater. Det är lite Balkan över det.
Gunnar Wetterberg – nestorn inom modern nordism.
Gunnar Wetterberg – nestorn inom modern nordism. Foto: Viktor Fremling
Texten fick även stor uppmärksamhet i grannländerna och året därpå fick Gunnar Wetterberg i uppdrag att skriva Nordiska rådets årsbok 2010. Ämnet? En nordisk förbundsstat, såklart.
Men politiskt hände inte mycket.
– Om man hade satt igång direkt trodde jag att det skulle kunnat bli verklighet 2030. Men eftersom ingen sådan process inletts lär åtminstone inte jag få uppleva det.
Han har en teori om varför: Nordenfrågan kapades av 1990-talets EU-debatt.
– De som var motståndare till EU anförde Norden som alternativ. Det gjorde att EU-förespråkarna gjorde sitt bästa för att tala om hur föråldrad den nordiska tanken var.
Men en förbundsstat vore inte ett alternativ till Bryssel, utan ett komplement.
I övrigt anser Gunnar Wetterberg att argumenten står sig.
Att länderna nu hotas från två håll – om Trump menar allvar om Grönland – gör knappast frågan mindre angelägen, säger han.
– Norden är tillbaka på dagordningen, tyvärr av trista orsaker.
Vad är det då som står i vägen?
I första hand det partipolitiska ointresset, säger Gunnar Wetterberg.
Sedan finns det en sak nästan alla förbundsförespråkare nämner – det gamla unionsspöket.
Nordens tio ledande välfärdsmått
1. Mänsklig utveckling (HDI)
Norden skulle toppa FN:s utvecklingsindex med ett HDI runt 0,96 – högre än Schweiz och Singapore. Kombinationen av lång livslängd, hög utbildning och jämn inkomstfördelning gör regionen till världens mest utvecklade samhälle.
Global ranking: nummer 1
2. Demokrati och pressfrihet
Alla nordiska länder rankas i topp tio i världen i demokrati och pressfrihet. Oberoende domstolar, fri media och starkt civilsamhälle är grundbultar i den nordiska samhällsmodellen.
Global ranking: nummer 1
3. Lycka och livstillfredsställelse
Finland, Danmark, Island och Sverige toppar Gallups lyckolista år efter år. Den höga graden av tillit, jämlikhet och social trygghet gör Norden till världens lyckligaste region.
Global ranking: nummer 1
4. Jämställdhet mellan könen
Fyra av världens fem mest jämställda länder ligger i Norden. Könslönegapet är lägst i världen, hälften av parlamentarikerna är kvinnor och föräldraförsäkringen är unik i sitt slag.
Global ranking: nummer 1
5. Forskning och innovation
Med 3,5 procent av BNP investerad i forskning ligger Norden i nivå med Sydkorea och Schweiz. Regionens universitet och företag ligger i topp i EU:s innovationsindex och producerar tusentals patent varje år.
Global ranking: topp 3
6. Social tillit och låg korruption
Omkring två tredjedelar av befolkningen anser att ”de flesta människor går att lita på” – dubbelt så många som i Sydeuropa eller USA. Korruption är i princip obefintlig.
Global ranking: topp 3
7. Digital kompetens och e-förvaltning
Norden har världens mest digitaliserade medborgare och myndigheter. Nästan alla använder digitalt ID och offentliga tjänster online.
Global ranking: topp 3
8. Miljömedveten livsstil
Hållbarhet är inte en trend utan en norm. Från kollektivtrafik och återvinning till klimatneutral energi – Norden ligger långt före resten av världen i beteendeförändring.
Global ranking: topp 3
9. Utbildning och livslångt lärande
Nästan hälften av alla unga vuxna har högre utbildning, och systemet bygger på tillgänglighet snarare än elitism. Finland, Danmark och Sverige hör till de främsta utbildningsnationerna i OECD.
Global ranking: topp 5
10. Hälsa och välfärdssystem
Medellivslängden är 82 år, spädbarnsdödligheten bland världens lägsta och vården tillgänglig för alla. Välfärden är universell och digitaliserad, med hög effektivitet och låg kostnad.
Global ranking: topp 5
Källa: UNDP, OECD, WEF, WIPO, Gallup, WHO, Transparency International, The Economist Intelligence Unit, 2024–2025. Statistiken är sammanställd av SvD.
Unionsfrågan spökar för norrmännen
De nordiska länderna var väldigt nära att bilda en försvarsallians 1949. Allt föll på att Oslo valde Washington framför Stockholm och Köpenhamn. Norge gick med i Nato. Sovjetunionen tvingade finländarna att vara alliansfria – och ett förbund med svenskarna var inte tillräckligt, varför danskarna gjorde som norrmännen.
Ett faktum nordister beklagat sedan dess.
Kanske ligger förklaringen i 1905 – året då Norge höll en folkomröstning om att lämna unionen med Sverige. Då röstade 99,95 procent för utträde, ett resultat som ekar än i dag. Det sägs att de är färdiga med att dansa efter danska och svenska pipor.
Att norrmännen äger en oljefond värd 20 biljoner kronor gör inte heller saken lättare.
Varför skulle de dela med sig?
– Redan 2009 insåg jag att norrmännen skulle säga att svenskarna bara är ute efter deras oljepengar, säger Gunnar Wetterberg.
I Norge nämner man helst inte ”union” och ”Sverige” i samma mening.
I Norge nämner man helst inte ”union” och ”Sverige” i samma mening. Foto: Bjorn Wylezich / Alamy Stock Photo
Men stämmer det verkligen att de är så negativt inställda?
Nja, enligt Espen Stedje, generalsekreterare för Föreningen Nordens norska filial.
– Frågan är kanske inte så het som vi skulle önska, säger han och skrattar.
Men helt sval är den inte heller. I somras publicerades en uppmärksammad text i Morgenbladet där två norska akademiker föreslog en ny Kalmarunion. Och en färsk enkätundersökning visar att över 77 procent av norrmännen vill ha ett mer förpliktigande samarbete inom Norden.
– Det är mer aktuellt än på länge, inte minst med tanke på säkerhetsfrågan, säger Espen Stedje.
Hans förening driver frågan om en union hårdast av alla Nordenföreningar. Eller förbundsstat, ska tilläggas. I Norge nämner man helst inte ”union” och ”Sverige” i samma mening.
– Vi skrev in den i vårt principprogram 2012, först av alla i Föreningen Norden.
Han vill inte gå in på oljepengarna men anser att det är något som normännen först måste diskutera på hemmaplan. Gunnar Wetterberg har sin synpunkt klar – norrmännen får behålla dem.
Espen Stedje hoppas att en yngre generation norrmän är mer öppna för en förbundsstat. Men trots det är det främst en ”realistisk utopi”.
– För oss är det en naturlig utveckling, inte ett radikalt steg, säger han.
Frågan är bara om han är lika övertygad i vad som i sådana fall blir den östra rikshalvan.
”Återförening gynnar Finland”
Nyligen väckte Dick Harrison, historieprofessor vid Lunds universitet och kolumnist i SvD, stor uppmärksamhet när han argumenterade för en svensk-finländsk union i den finskspråkiga kvällstidningen Iltalehti.
Helst vill han se en Kalmarunionen 2.0. Men eftersom det är osannolikt i nuläget nöjer han sig med en tvåstatslösning. Näringslivet, arbetsmarknaden, utbildningsväsendet och mycket annat skulle vinna på det.
Men främst är det geopolitiken som gör saken aktuell, säger han.
– Det är självklart så att små och svaga demokratier blir mer motståndskraftiga mot totalitära oroshärdar om de går samman till stabila demokratier.
Men en återförening av länderna lär sannolikt inte ske på ett tag. Det menar i alla fall Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet och medlem i Svenska folkpartiet i Finland.
Finland skulle bland annat få ett rikare kulturliv genom att återförenas med Sverige, menar historikern Henrik Meinander. Innebär det mera KAJ åt folket?
Finland skulle bland annat få ett rikare kulturliv genom att återförenas med Sverige, menar historikern Henrik Meinander. Innebär det mera KAJ åt folket? Foto: Martin Meissner/AP
– Skulle Sverige verkligen vilja ha en ny riksdel med sämre ekonomi och en 1 340 kilometer lång gräns mot Ryssland? Nato ger förvisso stadga, men Ryssland är Ryssland.
Samtidigt tror han att det skulle föra mycket gott med sig för Finland.
– Sverige har genomfört en rad ekonomiska reformer som Finland verkligen skulle behöva. Dessutom skulle svenskarnas rika kulturliv, vetenskapliga resurser och fina företagsanda storligen gynna Finland.
Men vad skulle hända om tankeleken blev verklighet?
Det är hög tid att vända blicken mot siffrorna.
Norden starkare än Ryssland
Vägen till en förbundsstat är en sak, hur den skulle se ut en annan. Klart är att befolkningen om 28 miljoner individer skulle vara den sjätte största i EU – precis mitt emellan Nederländerna och Polen.
Tillsammans har de fem länderna en BNP om 21 till 23 biljoner kronor. Det innebär den fjärde största ekonomin i Europa. Och världens nionde största ekonomi – en styrka som överträffar både Kanadas och Rysslands.
Så skulle Norden* sticka ut internationellt
Om Norden vore ett land skulle BNP ligga på 2,3 biljoner USD (summan av de fem nordiska länderna), vilket skulle göra oss till den nionde starkaste ekonomin i världen. BNP per capita skulle ligga på 74 000 USD (viktat genomsnitt).
*Norden= Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island.
Källa: World Economic Outlook
I EU-parlamentet skulle antalet parlamentariker sannolikt minska en aning, då mindre stater har proportionerligt fler kandidater. Norden skulle också få färre röster i ministerrådet, men vara en betydligt tyngre spelare.
Men hur skulle styret fungera på hemmaplan? Statsskicket? Politiken?
Sådana saker har Gunnar Wetterberg funderat på.
Han tänker sig att länderna ska ha egna regeringar och en gemensam förbundsregering. Utrikes- och säkerhetspolitik skulle skötas tillsammans, ekonomin skulle samordnas, men i övrigt skulle mycket politik skötas i respektive land.
Parlamentet skulle ha ett tvåkammarsystem.
– Med en proportionellt vald andrakammare och en förstakammare där man tar större hänsyn till länder. Lite som representanthuset och senaten i USA.
Och regenten?
– 2009 föreställde jag mig Margrethe II i Danmark. Jag tyckte att det var lite kul att Margareta II kunde ta över Margareta I:s (Kalmarunionens drottning 1389–1412 red anm) union.
Nu har dessvärre drottning Margrethe II överlämnat tronen åt sin son. Alltså lämpar det sig bättre med en malaysisk modell, där sultanerna turas om att hålla i spiran, säger Gunnar Wetterberg.
Så skulle Norden* sticka ut i europeiska sammanhang
I den här modellen ersätter ett samlat Norden de tidigare fem nordiska länderna och blir unionens sjätte största land, med cirka 28,5 miljoner invånare. Med så många invånare skulle Norden få omkring 42 mandat i Europaparlamentet.
*Norden = Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island.
Källa: Eurostat, UN DESA World Population Prospects 2024 samt SvD:s egen beräkning
– I så fall skulle det vara det enda landet i världen som både är monarki och republik. Det vore väl roligt?
Han konstaterar även att en nordisk stat skulle kräva en gemensam valuta, antingen euron eller en egen variant.
Sedan var det språket. Gunnar Wetterberg blickar mot 1800-talets skandinavism:
– Det blir väl tre språk: finska, isländska och skandinaviska. Men under överskådlig tid måste man väl ha engelska som smörjmedel.
På tal om gränsöverskridande smörjmedel, hur skulle omvärlden se på en nordisk förbundsstat?
Henrik Meinander tar frågan med ro:
– Stormakterna skulle knappast se något hot, så länge vi inte trugar våra värderingar på dem.
– Nordeuropeiska länder med en vikingahistoria. En vikingastat, något sådant skulle kunna tilltala Trump
Rasmus Glenthøj
Danske Rasmus Glenthøj blickar tillbaka och menar att en enad nordisk union skulle vara lika dåliga nyheter för Ryssland som det var på 1800-talet. Han menar dock att Putin inte skulle kunna göra särskilt mycket åt saken.
Trump då? Förvisso skulle det försvåra hans drömmar om Grönland, men kanske skulle han rent av tycka det var coolt.
– Nordeuropeiska länder med en vikingahistoria. En vikingastat, något sådant skulle kunna tilltala Trump, anser Rasmus Glenthøj.
Möjligen är även resurserna något som skulle imponera på Vita huset.
Tech, metall och gröna skogar
Ett enat Norden skulle ha det relativt förspänt. En militär stormakt med högteknologiska stridsflyg, ubåtar och krigsfartyg, men som SvD visat, en stormakt utan både kärnvapen och numerärer.
Bättre ställt är det i sådana fall med naturtillgångarna.
Norden skulle vara självförsörjande på fossilfri el tack vare vattenkraft, kärnkraft och vindkraft. Lägg därtill stora fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller, järn och nickel. Avsevärda olje- och gastillgångar. Bland världens största fiskesektorer och en enorm träindustri.
På näringslivssidan finns tunga industribolag som ABB, AstraZeneca, Nokia, Saab, Scania, Volvo, Vestas och Wärtsilä. För att inte tala om rederijätten Maersk och Ozempic-skaparna Novo Nordisk. Då har inte ens techjättar som Spotify och Klarna nämnts.
Dessutom en stor banksektor, sunda statsfinanser och en välutbildad befolkning.
Även Henrik Meinander lyfter de nordiska ländernas styrka:
– Norden har betydande naturresurser och stabila demokratier. Vi är också ledande i fråga om jämställdhet och har världens plattaste klassamhällen. Klimatförändringen kommer inte heller att ha lika destruktiva följder för oss som på andra håll i världen.
Branscher där Norden™ sticker ut globalt
Bransch Global ranking Ekonomisk betydelse
Energi Topp 3 Nästan helt fossilfri elproduktion
Industriell tillverkning Topp 3 Centrum för robotik och teknik
Transport Topp 3 Global ledare i sjöfart
Design Topp 3 Global exportsuccé
Life Science Topp 5 Stark läkemedelssektor
Telekom Topp 5 Leder global 5G-utbyggnad
Finans Topp 5 Världsledande digitala betalningslösningar
Underhållning Topp 5 Stark musik- och gamingsektor
Livsmedel & jordbruk Topp 5 Klimatneutral livsmedelsproduktion
Försvar & säkerhetsteknologi Topp 10 Betydande global försvarsaktör
Bristerna?
Det skulle vara C-vitamin. Framför allt Sverige, Norge och Island importerar mycket mat, främst grönsaker. Och kaffe, förstås.
En desto större brist rör viktiga komponenter som halvledare, datachip, batteriteknik och de sällsynta jordartsmetaller som förvisso finns men inte utvinns i dagens Norden. Det vill säga sådant som hela västvärlden är beroende av, men där man tidigare har förlitat sig på Kina.
Då återstår bara en avgörande fråga – huvudstaden.
”Det är den naturliga huvudstaden”
Dick Harrison har faktiskt tänkt på det där med huvudstad.
För Sverige-Finland föreställer han sig tre alternativ. Ett är att välja den största staden: Stockholm. Men det vore en dålig idé. Alternativ två är en nederländsk lösning med flera huvudstäder.
– Alternativ tre är att man gör som i sydamerikanska länder och bygger en ny huvudstad. Då lär många säga Mariehamn, men man kan lätt se de logistiska problemen.
Och i en ny Kalmarunion? Desto enklare!
– Då har du fem huvudstäder med regionala parlament, och så har du en samlingspunkt med historiska anor. I det fallet naturligtvis Kalmar, säger Dick Harrison.
Tillbaka till oktober 2028. Regnet har rivit loss affischer från husväggarna längs Kaggensgatan i centrala Kalmar. På marken ligger rester av en slogan, ordet ”freden” är ännu läsbart.
Scenen är släckt. Öltälten tysta. Stortorget tomt, vid sidan om en kvinna i svart. Hon bara står där i havet av tomma plastglas och girlanger. Tänker på brodern som förlorades vid Narva. En äldre man passerar. Han nickar mot den rödgula fanan ovanför Calmar stadshotell som fått bli tillfälligt hem åt den nya förbundsriksdagen. Mumlar:
– Måtte det hålla.
Hon svarar inte, har bara blicken fäst vid det fladdrande tyget.
Så exploderar natthimlen – ett oräkneligt antal JAS 39 Gripen passerar ovanför dem, på väg mot andra sidan havet."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.