Grattis till pristagarna – och till systemet som applåderar sin egen undergång

Så har den årliga ritualen genomförts. Den ekonomiska vetenskapens överstepräster har klappat varandra på axeln och delat ut ett pris för forskning om "innovationsdriven tillväxt". Man firar teorin om "kreativ förstörelse", där det nya och effektiva ständigt ersätter det gamla.

Det låter ju fantastiskt.

Progressivt.

Lovande.

Det är bara ett litet, obetydligt problem man glömmer att nämna i festtalen: Hela det ekonomiska system som dessa teorier försöker beskriva vilar på en grund som inte bara uppmuntrar, utan kräver denna eviga, desperata jakt på tillväxt.

Låt oss tala klarspråk om det monster som gömmer sig under sängen: Vårt penningsystem. Varje krona som skapas av en bank, skapas den ur tomma intet som ett lån.

Och på det lånet läggs ränta.

Detta innebär en brutal matematisk sanning: skulden i systemet är alltid större än mängden pengar som existerar för att betala av den.

Det finns ett inbyggt, evigt underskott.

Hur löser man detta?

Genom evig tillväxt. Systemet måste konstant expandera, fler lån måste tas, mer "värde" måste skapas, bara för att kunna betala räntan på de gamla skulderna.

Det är inte ett val; det är ett systemkrav. En hamster i ett hjul som måste springa snabbare och snabbare för att inte kastas av.

Och det är här som årets Nobelpris blir en så utsökt, nattsvart fars. Man prisar "kreativ förstörelse" som motorn för tillväxt. Men vad händer när den "kreativa" och fredliga innovationen inte räcker till för att mätta monstrets omättliga hunger på ränta?

Jo, då övergår systemet till ren förstörelse. Vi behöver inte vara kreativa längre, vi behöver bara förstöra för att skapa nya "investeringsmöjligheter". Vi behöver prylar som går sönder (planerat åldrande). Vi behöver naturresurser som exploateras till bristningsgränsen. Vi behöver samhällen som ständigt omstruktureras. Och i sin mest lönsamma och ultimata form, behöver vi krig. Inget skapar ett sådant underbart behov av nya lån, ny produktion och återuppbyggnad som att bomba ett land tillbaka till stenåldern.

Så när eliten firar sina tillväxtteoretiker, firar de i själva verket mekanismerna för sin egen överlevnad. De putsar på instrumentpanelen samtidigt som motorn håller på att skära ihop.

Professorerna i planekonomi som fick sopa gator efter Sovjetunionens fall kommer snart att få sällskap.

Hela den moderna kader av nationalekonomer, som antingen är så teoretiskt förblindade att de inte ser den matematiska återvändsgränden, eller – vilket är mer troligt – spelar ovetande för att få behålla sin plats vid grytan, kommer att stå svarslösa.

Det är hög tid att sluta låtsas.

Det är hög tid att riva bort de akademiska omskrivningarna och stirra monstret i vitögat. Verkligheten måste få beskrivas utifrån det grundläggande problemet: Hur pengar skapas genom skuldsättning till en oåterkallelig kostnad av ränta, vilket tvingar fram en evig och i slutändan destruktiv jakt på tillväxt. Allt annat är bara ett akademiskt fotnot i världshistoriens största konkursansökan.