Nordlig Etableringsmylla
2025-10-12
https://www.svd.se/a/OowV6O/alva-dahl-flyttade-till-norrbotten-nu-lamnar-hon-motte-ointresse
"Författaren Alva Dahl flyttade till Norrbotten för snart fyra år sedan. Men det gick inte att ta sig in i samhället – hur mycket hon än försökte. Nu lämnar hon landsänden med en nyvunnen insikt.
Alva Dahl
Publicerad 13:11
Hönsen prasslar i buskarna när jag drar handkärran bort mot det lilla förrådet på andra sidan gården för att hämta flyttkartonger. Det är en av sommarens hetaste dagar i Luleå, älggräset doftar sött och jag vet att jag alltid kommer att sakna denna plats, ett långt och åldrat nattåg norr om allt jag förut kallat hem. Det är vår fjärde sommar här och denna årstids explosion av sol och blomster, älvdopp och bär har öppnat sin famn för oss.
Men att som kulturarbetare komma från södra Sverige och tro att man kan etablera sig i norr, det var svårare än jag hade anat.
Min familj tar sig fram på cykel, vi vet ingenting om hockey och vi äter inte djur. När dessa avvikande beteenden inte ens kan kompenseras med en stuga i Pajala, då verkar liksom ingen tycka att vi har något att prata om. Och som författare bör man sannerligen ha vett att skriva om gruvor och minoritetskonflikter om folk här ska se någon relevans i det man gör.
Bara Hooja och Mikael Niemi?
Norrbotten upptar till ytan en fjärdedel av Sverige, men har enbart två procent av landets befolkning och åtta mandat i riksdagen (varav ett sedan 2022 innehas av SD-kalmariten Johnny Svedin, som aldrig hade satt sin fot i länet före valet). Denna politiska situation präglar både livet och kulturlivet. Vilka samtida kulturskapare från Norrbotten känner du till? Kanske författarna Åsa Larsson, Mikael Niemi, Ann-Helén Laestadius? Konstnären Britta Marakatt-Labba, musikerna Mattias Alkberg och Sofia Jannok? Popfenomenet Hooja?
I princip samtliga dessa har geografin som huvudtema för sitt skapande.
I Sápmi och norra Sverige – i Tornedalen, längs Bottenvikens kust, i fjälltrakterna och runt Malmfälten – knyts, vävs och stickas relationsnäten långt bort från de maktcentrum som ser dessa platser som ytor för ”fyndigheter”. Norrbottningarnas hem är för landets regering främst en källa till utvinning av vatten- och vindkraft, mineraler och skogsprodukter, och en scen för storskaliga krigsövningar.
Och naturligtvis blir denna spänning något konsten måste skildra. Jag fattar det.
Hooja.
Bandet Hooja har geografin som huvudtema för sitt skapande, skriver Alva Dahl. Foto: Anders Wiklund/TT
Det är speciellt att bo här. Bara det att varje samtal och fundering ständigt riskerar att avbrytas av stridsplanen som tillåts härja fritt över luftrummet, det påverkar livskänslan, självkänslan. Att en lulebo ska kunna prata och tänka ostört är uppenbarligen inte väsentligt. Nej, uppgiften är att producera stål som kan berika resten av landet.
När människor i Norrbotten tolkar sina liv och sin omgivning med hjälp av bildkonst, scenkonst och litteratur är det inte underligt att de bearbetar markkonflikter och platsburna sår. Och nu skriver ju även jag om detta! Men det är första och kanske sista gången, för själv har jag aldrig riktigt haft någon plats.
Subtila flin visar på klyftan
I sin personliga, essäistiska bok ”Älven i mig” (2023) beskriver Jannete Hentati, uppvuxen i det vackra lågstatus-hyresområde invid Luleälven där jag själv bodde medan jag läste den, hur också hon alltid har känt sig rotlös.
Jag tänker att fler måste dela den erfarenheten här. Vi är många som inte alls är så väldigt djupt rotade, som irrat runt mellan vitt skilda orter och sammanhang innan vi hamnade här eller som är barn till sådana vandrare. Men Hentatis bok handlar också om den uppsamlingsplats för kapade rötter där hennes mamma växte upp, Vattenfalls provisoriska arbetarsamhälle Messaure.
Hon sätter ord på den kollektiva sorg som ännu lever kvar i många människor här efter regleringen av Luleälven och en lång rad andra älvar i norr. Och när jag hörde henne berätta om boken i ett proppfullt Arkivcentrum på Björkskatan i Luleå insåg jag att boken har fått norrbottningarna att ta henne till sig. Jag undrar om hon känner det själv: genom att skriva om vattenkraften, en av de ömmaste punkterna i länets historia, har hon erkänts som norrbottning.
Brita Marakatt-Labba.
Norrbottens såriga historia sätter sin prägel på kulturen – som hos konstnären Brita Marakatt-Labba. Foto: Christine Olsson/TT
I princip alla rottrådar som finns här är sårade av fördrivningar, fördämningar och sprängningar. När stockholmare och skåningar klagar över att deras elpriser är högre än priserna i norr, anar de inte att det pris som älvarnas folk har betalat för den heliga Elen är omätligt.
Jag är tacksam för att jag själv nu fått lära mig något om det. Subtila flin från de rotfasta har låtit mig erfara klyftan mellan oss som tar tåget upp till fjällen för att glömma vardagsstressen, och dem som tar skotern ut för att stödutfodra stressade renar. Också turismen gör ju platsen till konsumtionsvara. Exploateringen av markerna här pågår fortfarande, med oförtruten kraft, även om den på senare år har etiketterats som ”grön omställning”.
Läsare och uppdragsgivare har funnits i södra Sverige, men här i norr har intresset varit i princip obefintligt.
När jag nu sätter ord på detta kanske norrbottningarna kommer att uppskatta det, visa lite mer intresse för mitt värv – om de lyckas hitta texten, det vill säga; Svenska Dagbladet i pappersform går symptomatiskt nog inte att få tag på i hela Luleå.
Men jag kan inte förneka min längtan efter att också få dela andra intressen med läsare i norr. När är det läge att prata om något annat, också?
Obefintligt intresse i norr
Jag tänker på Stockholmssossen Veronica Palm, sedan något år tillbaka är opinionsredaktör på NSD. Med beundransvärd nyfikenhet reser hon runt och lär känna vartenda hörn av regionen, pratar med massor med människor och solidariserar sig med dem. Men är det någonsin någon som frågar henne något tillbaka? Om hennes långa politiska erfarenhet, om hennes romaner?
Under mina tre och ett halvt år i Luleå har jag bland annat varit inblandad i Bibelsällskapets nyöversättning av Nya testamentet, NT 2026. Samtidigt har jag gett ut två litterära översättningar och tre egna böcker, samt publicerat en mängd essäer och recensioner. Läsare och uppdragsgivare har funnits i södra Sverige, men här i norr har intresset varit i princip obefintligt. Erfarenheter och reflektioner söderifrån tycks oväsentliga. Vad är väl en termin i Kalifornien, jämfört med en sommar i Kalix älvdal? Vad är väl några strövtåg över Roms kullar, för den som känner Råneås byar?
Artisten Sofia Jannok.
Kan det vara så att samiska författare och artister som Sofia Jannok premieras för att de skildrar det specifikt samiska, undrar skribenten. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Ja, det är klart att ointresset jag möter här är en motreaktion. Jag inser också att mina upplevelser här bara ger en ultralätt aning om vad många utomeuropeiska invandrare upplever i Sverige: ständiga krav på anpassning; minimal nyfikenhet på de lärdomar och kvalifikationer man bär med sig från hemlandet; ständig förminskning och mikroförnedring.
Men trots historiens last undrar jag om det inte kan finnas en och annan infödd norrbottning som också känner att det finns fler angelägna frågeställningar än de geografiska. Är inte botten i mig också botten i Norrbotten?
Kan det vara så att norrbottniska författare premieras på olika sätt om de skriver just om livet i Norrbotten, samiska författare om de skriver om det specifikt samiska och så vidare? För att stereotyper är så bekväma, som spegelbilder eller motbilder? För att det är svårt att tänka sig en norrbottning som representerar oss alla?
Visst finns det norrbottningar som förknippas med andra teman. Eyvind Johnson finns, och Staffan Westerberg. Men hur många är de i dag?
Är det samtidens fel?
Så läser jag ett reportage i SvD, där det konstateras att i facklitteraturens kris är det framför allt böcker om svensk historia och identitet som förlagen fortfarande vill satsa på. Kanske är det inte norrbottningarna som är inskränkta, utan hela vår samtid som blivit besatt av geografiska och etniska gränsdragningar – inte trots utan just därför att de flesta av oss inte längre bor i samma trakt som våra far- och morföräldrar gjorde?
Jag kommer alltid att avundas dem som vet att de hör hemma här uppe. Den språkliga mångfalden, stoltheten de hyser över sina släktband, älvar och berg. Tystnaden ute på isen en klar februaridag, och knastret i maj när isen äntligen går.
Jag förstår de norrbottningar som grymtar mot oss sörlänningar.
Under en av våra sista sommarveckor här bilar vi upp en bit längs Torne älv, för att insupa lite till av landskapets vildvuxna, trotsiga stillhet. Medan vi avverkar mil efter mil utmed de blomstersprakande dikesrenarna lyssnar vi på ljudinspelningar med gamla arkivintervjuer.
Vi hör ögonvittnen berätta om hungerkravallerna på Seskarö 1917, då militären sköt mot undernärda öbor som bara krävde att få handla i affären. Andra berättar om hur de utan varken brottsmisstanke eller förklaring blev internerade i Storsienlägret under andra världskriget. Vi stannar till vid minnesstenen i Armasjärvi, där fyrtiofyra soldater och två unga färjkarlar drunknade 1940, i ett annat av militärens många historiska fiaskon. Det är som om staten alltid har vänt sig mot folket här uppe.
Jag förstår de norrbottningar som grymtar mot oss sörlänningar. Jag bara undrar hur vi ska komma vidare. "
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.