Tänkvärt I SvD
2025-10-06
https://www.svd.se/a/zAv1M1/jonathan-lear-och-vikten-av-att-halla-tankar-i-huvudet
"Är vi styrda av dunkla psykiska drivkrafter eller av vår moraliska karaktär? Medan samtidsdebatten tenderar att vara uppdelad i två läger visade den amerikanske filosofen och psykoanalytikern Jonathan Lear på vikten av att hålla två perspektiv i huvudet på samma gång.
Stina Bäckström
Publicerad 2025-09-30
Följ skribent
Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hur kan människor leva vidare när deras kultur går under? Vad innebär det att möta en förlust som gör tillvaron obegriplig? Hur får vi ihop livet, när vi både styrs av höga ideal och oregerliga fantasier och begär?
Det kräver ett visst slags intellektuellt mod för att ställa sådana frågor. Det modet hade Jonathan Lear, amerikansk filosof och psykoanalytiker. Han avled den 22 september, 76 år gammal.
Jag tänker ofta på titeln på en av Lears tidiga böcker: ”Aristotle: The desire to understand”. Att människan har ett begär efter förståelse, en erotisk relation till kunskap, är en djup insikt. Och titeln är talande för Lears eget liv, som präglades av en intellektuell aptit som aldrig lät sig hägnas in av disciplingränser. Han började som logiker, sökte sig till antikens filosofi, och utbildade sig senare till psykoanalytiker – ett yrke han praktiserade fram till sin död, parallellt med sin verksamhet som filosof. Han skrev initierat och originellt om Freud, Kierkegaard, Wittgenstein och Heidegger, men också om Donald Davidson, en av den analytiska filosofins portalfigurer under 1900-talet.
Hans rum på filosofiska institutionen på Chicago universitetet tjänade både som filosofisk skrivstuga och psykoanalytisk mottagning. När jag själv började studera där för snart 20 år sedan sades det att de filosofistudenter som besökte hans kontor för handledning sneglade längtansfullt på divanen, medan analysanderna lika trånande fastnade för filosofiböckerna i bokhyllan.
Lears sokratiska lärarstil gjorde ett djupt intryck på mig. Liksom hur han kastade frågor om människans psyke mellan klassiska etiska filosofer som Aristoteles och Platon och tänkare närmare samtiden som ofta förknippas med en mörk eller pessimistisk bild av människan, som Freud och Kierkegaard. Genom att sätta dessa tänkare i dialog sökte Lear efter ett språk för att benämna de särskilda färdigheter som människor behöver för att förhålla sig väl till själva villkoren för sin existens. Man kan säga att Lear på olika sätt försökte formulera ett slags dygdetik efter Freud.
En kulturs levnadssätt, gemensamma vanor, bildar en väv av meningssammanhang. Denna väv är med nödvändighet också utgångspunkten för att leva vidare och fortsätta hoppas också i tider av kris. I boken ”Det radikala hoppet” (2006, på svenska 2023), utvecklar han tanken om en radikal förhoppning. En mänsklig förmåga som svarar upp mot en särskild existentiell sårbarhet – nämligen att ett sätt att leva, ett sätt att göra världen begriplig, kan gå under.
I boken beskriver Lear ett specifikt historiskt exempel: hövdingen Plenty Coups, ledare för kråkstammen i Montana i västra USA. Han ledde sitt folk genom den civilisationskollaps som européernas kolonisering av Nordamerika innebar. Under andra häften av 1800-talet gick det inte längre att fortsätta som den jakt- och krigarkultur kråkstammen var, och därmed uppstod ett meningssammanbrott. Inte bara eller främst för Plenty Coups som enskild individ, utan för hela kulturen. Väven trasades sönder. Och frågan uppstod: hur lever vi vidare?
Enligt Lear fann Plenty Coups ett slags svar på denna fråga, om än ett gåtfullt och öppet sådant. I en dröm fick han rådet att bli som en tita, alltså en intelligent fågel som lyssnar och lär sig av vad den ser. Och i detta råd fann han en källa till hopp, att kråkstammen i en obestämd framtid skulle kunna hitta ett sätt att leva ett gott liv, trots att det inte ännu gick att föreställa sig hur. Detta är det radikala hoppet.
Med detta historiska exempel vill Jonathan Lear ställa en allmänmänsklig fråga: hur lever man vidare efter en meningskollaps? Jaget utgörs enligt Lear delvis av sina mest grundläggande åtaganden. Åtaganden är sociala roller och samtidigt ideal. Här finns sådant som ens yrkesidentitet, men också det mer personliga och allmänmänskliga: jag är en vän, en dotter, en förälder. Dessa åtaganden är kulturellt formade motivationsstrukturer och erfarenhetsmönster.
Om vi helt överger dessa åtaganden så underminerar vi vår ”grundläggande känsla för den egna tillvaron”. Därför är det bara genom en kreativ omtolkning av våra åtaganden som vi kan ta oss genom även de mest förödande kriser, med hoppet om en framtid i behåll. I Plenty Coups fall handlade det om att finna ett radikalt nytt sätt att fortsätta vara ledare för kråkstammen – genom bilden av en lyssnande tita.
Förmågan till radikalt hopp ser Lear just som en form av mänsklig praktisk excellens. Vi behöver våra meningssammanhang, det är så vi människor lever. Vi begär och strävar efter en begriplig värld. Men denna väv av mening kan slitas sönder. Vår individuella död är ett villkor vi behöver förhålla oss till, men den död som står på spel i Lears bok är en kulturs död. Det radikala hoppet blir ett svar på frågan om hur vi kan förhålla oss väl i en kulturkollaps.
Lear stod för en humanism som varken ryggar för det oerhört svåra i att vara människa eller fastnar i självförakt. Han insisterade på det mänskliga livets värdighet och skönhet och att de står att finna på förvånande platser om vi bara håller ögonen och öronen öppna.
Lears syn på frågan om människans värdighet och hur den präglar hans särskilda förhållande till både filosofi och psykoanalys kommer till uttryck i essän ”Sorg och moralpsykologi” (översatt till svenska i Divan 1–2/2020). När jag nu återvänder till denna essä finner jag att den talar direkt till den diskussion om terapisamhällets död och karaktärens återkomst som vi nyligen sett i svensk kulturdebatt. Där hävdas att vi nu har tröttnat på att psykologisera och bortförklara och i stället vill börja tala om moraliskt ansvar och karaktär. Lears poäng är snarare att en riktig uppfattning om ansvar och karaktär måste gå hand i hand med psykologisering – om än av en sort som är rätt så ovanlig i dag.
I essän utgår Lear från antikens tanke att psykologin både ska förklara hur människan är och rättfärdiga det mänskliga livet, det vill säga visa människans värde och värdighet. Med andra ord ska psykologin innefatta en uppfattning om ett gott mänskligt liv. Endast på så sätt, menade antikens tänkare, kan psykologin hjälpa människor att bli friskare, leva bättre. En psykologi som både förklarar och berättigar är vad Lear menar med moralpsykologi.
Det är i dag ingen främmade tanke att etiska resonemang behöver vara grundade i en god förståelse av hur människan faktiskt är. Att etiken behöver psykologin är inte så kontroversiellt. Mer provokativ är tanken att psykologin behöver etiken.
För att grunda denna tanke sätts Aristoteles och Freud i dialog med varandra. Enligt Lear lyckas inte Aristoteles formulera en adekvat moralpsykologi, eftersom han inte kan visa hur förnuftet kan integrera de irrationella begären i en sammanhållen personlighet. Han vet att det är det förnuftet måste göra för att en människa ska kunna leva ett fullödigt lyckligt liv, men han har ingen bra redogörelse för hur det ska gå till.
Att en sådan redogörelse behövs är en insikt Lear hämtar hos Freud. Vilken komplexitet och styrka som finns i de aspekter av våra inre liv som motsätter sig idealens och förnuftets krav på anpassning är ett slags empiriskt fynd som Freud utvinner ur sina samtal med lidande människor.
Men för att Freud ska hjälpa oss att utveckla en moralpsykologi behövs en annan läsning av honom än den gängse, kulturpessimistiska. Lear menar att om vi bara har en Freud som lämnar oss med bilden att idealen och det jag här har kallat meningssammanhang med nödvändighet gör oss olyckliga lämnas vi med ofrånkomlig inre splittring.
Essän är en hyllning till psykoanalytikern Hans Loewald, som enligt Lear tog den moralpsykologiska frågan i Freuds efterföljd på allvar. Hos Loewald finner han ett perspektiv på sorg som en process med potential att sammanfoga ett splittrat inre. Sorg, inte bara eller främst som något individuellt, utan som gemensam praktik. En kultur som kan sörja är en kultur som hittar sätt att tillsammans laga den trasiga meningsväven. Att utveckla och föra vidare detta arv i att förstå sorg upptog Lears sista arbeten, och var temat för boken ”Imagining the end: Mourning and ethical life” som kom 2022.
Att förstå Lears begrepp om en moralpsykologi som både berättigar och förklarar bereder, som mycket i hans tänkande, en del svårigheter. Men det är givande att kasta in i samtidens diskussion om en moralens och karaktärens återkomst. Jag tror det ligger något riktigt i tanken om att en kultur som fokuserar mycket på diagnostisering, medikalisering och ett ältande av egna trauman lider brist på etiska kategorier. Här finns en meningstomhet. Men det Lear försöker komma åt är att svårigheten ligger så att säga både på etikens och på psykologins sida. De kan inte pågå parallellt, utan måste möta varandra. Annars blir psykologin tom och etiken moraliserande.
Men var hämtar vi material för en sådan moralpsykologi? Lears förslag är lika enkelt som det är svårt. Och det ekar av resonemanget från boken om det radikala hoppet. Vi kan bara utgå från vilka vi är och var vi står. Vi behöver ge oss i kast med att förstå och omtolka de traditioner och de praktiker vi faktiskt har. Men vi behöver också kunna lyssna, i en öppenhet för att värdigheten i det mänskliga ibland talar ett språk vi inte alldeles omedelbart förstår.
Innan seminarierna började brukade Lear ofta prata sportresultat med några i rummet. Jag minns hans glada, intensiva blick och hur den tycktes vara densamma oavsett om det var baseball eller någon snårig distinktion hos Kierkegaard han talade om. För mig gav den blicken ett hopp om att det var möjligt att som filosof inte bara överleva utan, faktiskt, hålla sig levande.
Stina Bäckström
Docent i filosofi, lektor vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola"
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.