Den Stora Tyska Staten I SvD..
2025-09-29
https://www.svd.se/a/63xezL/aterkomsten-for-den-stora-tyska-staten
"Den tyska staten kan bli för stor för sitt eget bästa. Och hamna i fel händer.
Carl-Vincent Reimers
Publicerad 14:30
Följ skribent
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Imaj välkomnades tyska stridsvagnar med jubel på Vilnius gator, när Tyskland invigde sin första permanenta militära stationering utomlands sedan andra världskriget.
Symboliken ska inte underskattas. I medierapporteringen från invigningen kan man läsa att det var först när de tyska dignitärerna såg sina litauiska värdars glada ansikten, som de på allvar kunde njuta av händelsen. Så fungerar den kollektiva minneskulturen i ett land där uniformer fortfarande för tankarna till den tyska arméns grymheter vid östfronten under andra världskriget.
Ändå var det omöjligt att helt frigöra sig från känslan av den stortysk återkomst när Bundeswehrs musikkår spelade ”Preussens Gloria” – segerhymnen som skrevs 1871 för att fira Tysklands enande – på torget i Vilnius.
Den känslan infinner sig också när man undersöker politiken under förbundskanslern Friedrich Merz första tid vid makten. Den stora tyska statens återkomst löper som en röd tråd genom hans mittenorienterade koalitionsregering mellan kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD. Det är ett avbräck mot den västtyska politiska kultur som – elegant sammanfattad i den västtyske landsfadern Konrad Adenauers ikoniska valparoll ”Inga Experiment!” (Keine Experimente!) från 1957 – inpräntade en grundläggande skepsis mot statsmakten och lade tonvikten vid det småskaliga samhället, familjen och småföretaget.
Vad innebär detta för Tyskland? Bilden är kluven. Å ena sidan är målet att göra den tyska armén till den starkaste i Europa anledning att vara hoppfull. Äntligen accepterar den tyska staten fullt ut sin roll som en demokratisk stormakt och sitt ansvar för att minska Europas beroende av amerikansk militärmakt. En kursomläggning som även gäller det tyska folket. Vapentillverkaren Rheinmetall ska nu sponsra en av landets främsta fotbollsklubbar, Borussia Dortmund, och yngre officerare som tidigare möttes av ett ”tvärt avvisande” när de ville besöka skolor för att föreläsa om säkerhetsfrågor, välkomnas nu med öppna armar.
På samma sätt förhåller det sig med EU- och utrikespolitiken, som nu centraliseras under förbundskanslerns ledning. För första gången sedan 1966 kommer den tyske förbundskanslern och utrikesministern från samma parti, kristdemokratiska CDU. Förbundskanslern tar också ett starkare grepp om den komplexa och svårstyrda tyska EU-samordningen i den federala regeringen, en orsak till att Tyskland förlorat flera viktiga förhandlingar i Europeiska rådet de senaste åren. Det förebådar ett starkare tyskt ledarskap och i förlängningen en mer samspelt fransk-tysk axel.
Å andra sidan kan den tyska staten bli för stor för sitt eget bästa. Merz har övergett CDU:s traditionellt budgetrestriktiva politik, och förordar nu en expansiv ekonomisk politik finansierad genom kraftigt ökad statsskuld. Landet som under Greklandskrisen gjorde sig känd för sitt hårdnackade motstånd mot lånefinansiering, ska under mandatperioden spendera 850 miljarder euro på krita, främst till infrastruktur och försvar. Knappast märkliga prioriteringar i ett land där Autobahn faller samman och Bundeswehr saknar basal utrustning.
Men upplåningen innebär också stor risk. När den tyska staten lossar sitt skuldankare och sätter euro-skutan i kurs mot den frikostiga statens förlovade land, tar man den franska och italienska statsskulden med sig som barlast. Och den tioåriga räntan på dessa länders statsobligationer har redan börjat att trycka ned skrovet mot vattenlinjen. Kan Tyskland hålla eurozonen flytande när man själv inte längre ger den makrofinansiella stabilitet som krävs?
Den förutseende noterar att det numera helt saknas röda linjer mot europeisk upplåning i den tyska regeringens koalitionsavtal. Kanske vet Merz mer om slutstationen för euro-skutan än vi själva?
Men de största riskerna med den stora tyska staten är vilka politiska krafter som kommer att styra den. I förbundsdagsvalet blev Alternativ för Tyskland (AfD) näst största parti och partiet är nu Tysklands verkliga opposition. Ett parti som Tysklands underrättelsetjänst beskriver som ”bekräftat högerextremt” och vars demokratiska trovärdighet i statsvetenskaplig forskning bedöms vara lägre än Sverigedemokraternas. Samtidigt sneglar en ung generation inom CDU mot AfD för inspiration till en ny, självständig och djärvare höger.
Än är den stora tyska staten i Friedrich Merz trygga händer. Men om han misslyckas med sitt uppdrag väntar något betydligt mera radikalt."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.