Sidsjöns Sjukhus - Lobotomi & Sterilisering
2025-09-10
"Lobotomi och sterilisering – så var det på Sidsjöns sjukhus
9 september 2025 19:00
Ett humanitetens tempel, sa socialminister Gustav Möller när han 1943 invigde det modernaste så kallade sinnessjukhuset av alla, Sidsjöns sjukhus.
I dag har vi en annan syn på den vård som för smärre åkommor kunde ordinera elchocker, lobotomi och sterilisering.
Sundsvalls museums historievandringar runt Sidsjöns gamla sjukhus är återkommande favoriter.
Beda har svårt att andas ibland. Hon blir kvar här länge. På ett sinnessjukhus. Fast det hon lider av egentligen är – astma.
Hester är orolig och har krypningar. Hon ordineras lobotomi och motsätter sig operationen, men den görs ändå. Hon blir lugnare men känner sig tom, utan kontakt med sina känslor.
En pojke har autismdiagnos och får vara med de vuxna männen för det finns ingen annanstans att ha honom. En annan liten pojke är född med gomspalt och pratar därför dåligt. Han anses vara ”idiot”.
– Men han är med också senare, när vården ändrar inriktning och vill socialisera människor tillbaka till samhället, säger Tina Johansson från Sundsvalls museum.
Människoödena tar stor plats i de berättelser som hon och Carina Möllerberg delger oss på en historievandring runt Sidsjöns gamla sjukhus – ett för sin tid hypermodernt bygge.
– Här fanns åtta paviljonger med manliga eller kvinnliga avdelningar, förbundna med en 800 meter lång kulvert. Det fanns storkök, tvätteri, bibliotek, samlingssalar för personalen samt personalbostäder en bit bort från själva sjukhuset, vilket uppskattades, säger Carina.
I Burmaområdet bodde gift personal, medan singlarna huserade på det så kallade Stalingrad. Läkarvillorna låg för sig. Området hyste förstås också laboratorium, krematorium och kapell.
– Och skogen skyddade patienterna från samhället och samhället från patienterna, säger Tina.
Högst uppe i området, bakom de manliga paviljongerna, fanns den beryktade Specialen bakom en sex meter hög mur.
– Här hamnade bedragare, kvinnotjusare, familjeplågare, våldsverkare, alkoholister, mördare och tjuvar. Människor som ansågs vara uppviglare och ville starta demonstrationer och protester fick också sitta här med kriminella och psykopater, säger Tina.
Innan sjukhuset byggdes fanns kolonilotter på platsen. Den är naturskön så det förslår, och vackra omgivningar ansågs vara läkande. Det var ett av de mer sympatiska dragen i dåtidens vård. På minussidan fanns bland annat tankegods hämtat från rasbiologin.
– Vi var ett vackert folk enligt den, och det skulle vi behålla. Därför skulle de som inte höll måttet hindras från att föröka sig. Sådan var det fina folkhemmets baksida, säger Tina.
Därav det stora intresset för steriliseringar, som mycket väl kunde genomföras utan patientens medgivande – och där det efteråt, när fenomenet briserade som det övergrepp det var, kom fram att 90 procent av de steriliserade var kvinnor.
Det var då också enkelt att hålla kvar personer i vården mot deras vilja.
– Det kunde gå så långt att en läkare sa att man kunde bli utskriven – om man gick med på att bli steriliserad, säger Tina.
Under vandringen får vi också prova på att känna oss som nyinskrivna patienter. Vi får veta att först väntar hela sju dygns sängläge på oss – och noggranna mätningar av kroppstemperatur, menstruationskurvor med mera.
– Vi ska ha ordning här och följer sjukhusets regler. Vi kommer att fråga om er släkt, om det finns sjukdomar och alkoholproblem eller intresse för samma kön, säger Tina i rollen som översköterska.
Stamning och tics sågs som problem att vårda människor för. En ung pojke hamnade här för att han sovit på jobbet – därmed ansågs han lat. Och homosexualitet skulle botas med elchocker, som när de var nymodiga gavs utan narkos. Kramper ansågs botande och även insulinkoma användes.
– Då blev patienten medvetslös tills han eller hon väcktes med sockerlösning. Kroppen krampar, man svettas och är fruktansvärt trött efteråt. Och det utsattes folk för fem dagar i veckan, i veckor och månader, säger Tina.
Rättspsykiatrin fanns kvar på Sidsjöområdet länge. Här polisbevakning efter ett bombhot och hot om fritagning 1998.
Sidsjön var också tidigt ute med lobotomi, som inte stoppades förrän protesterna blev starka mot att så många dog, främst av blödningar i hjärnan. De som överlevde blev lugnare, men fick andra problem.
– Men det blev lugnare på avdelningarna, säger Tina.
Trots alla avigsidor kom folk till sjukhusen. En del placerades där av släktingar, andra av förmyndare, polis och fattigvård. Många kom också frivilligt, för att få vila och få rekreation. Och hos dem som vårdades länge fanns en sorts gemenskap. Guiderna ber oss fundera över att inte heller vår tids vård är perfekt.
Delar av Sidsjöområdet i dag. Gallren för fönstren är borta och allehanda verksamheter ryms i de gamla paviljongerna. Dock saknas ett museum över sjukhustiden.
– I dag bygger vi stora fängelser i stället för stora sjukhus, säger Carina Möllerberg.
– Möjligheten att lägga in sig för att bara vila upp sig i ett par månader finns inte i dag. Och många blir väldigt ensamma ute i sina lägenheter, säger Tina Johansson."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.