Om Svensk Kulturkanon I SvD
2025-09-03
https://www.svd.se/a/bmAlRd/kara-nordar-kanon-ar-en-falla
"Åtta miljoner har redan spenderats på att ta fram denna lista. Åtta miljoner som kunde ha gått till bibliotek, folkhögskolor, teatrar, tidskrifter, studieförbund.
Och så får man höra ordförande Trägårdh säga att det inte räcker. Det här är bara början, tycker han. Hans rekommendation är på allvar att det ekonomiska läckaget från det levande kulturlivet till ett gäng byråkrater ska institutionaliseras i form av en stiftelse.
Dessa listor på kulturfenomen som är så svenska att de måste få vara med på en lista över svenska kulturfenomen värda att bevara (andas ut, offentlighetsprincip, allemansrätt och pappamånad – ni är räddade!) kräver alltså en stiftelse för att deras rätta värde ska framgå.
Strindbergs ”Röda rummet” är visserligen inte med på listan – titanen representeras dock av tre andra verk och kan sägas utgöra en trettiotredjedel av vår samlade svenskhet – men närvarar genom detta förslag med arom av Kollegiet för utbetalandet af Ämbetsmännens löner: vi träffas under angenäma former och förklarar för folk hur otroligt svenska de är när de går på Ikea (med på listan), särbeskattas som makar (med på listan) eller sjunger ”Ekorr’n satt i granen” (med på listan).
Nu hoppas kulturministern att vi ska svälja betet och börja en ”häftig diskussion” om enskilda verk.
Åtta miljoner är väl vad som går åt till pappershanddukar i Vita huset, men i svenskt kulturliv måste det nog räknas som riktiga pengar. En tredjedel av (det nedskurna) tidskriftsstödet, för att ta ett exempel. Mer än hälften av stödet till stärkt kultur i skolan, för att ta ett annat.
Symbolpolitik signalerar handlingskraft utan att man egentligen gjort något. Här har vi en regering som inte kan bestämma sig för att kalla folkmord för folkmord. Det kanske inte är så konstigt att man vill kalla till pressträff för att berätta att man lyckats bestämma sig för att Vasaloppet är svenskt.
Symbolpolitik är som bekant även billigare än riktig politik, men den är inte ofarlig bara för det. Jag återkommer strax till frågan om vilka som blir gladast över att regeringen använt våra skattepengar till att upprätta en hundrabästalista över svenskhet.
Lars Trägårdh och Parisa Liljestrand.
Lars Trägårdh och Parisa Liljestrand. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Listor är som bekant kattmynta för kulturarbetare, sirensång för våra inre kommissarier som gladeligen ägnar sina dagar åt att sätta bockar i kanten på egna och andras listor. Nu hoppas kulturministern att vi ska svälja betet och börja en ”häftig diskussion” om enskilda verk: varför är inte X med av Y och varför är Z med i stället? Då kan hon säga att kanon gett upphov till en livaktig debatt och följaktligen redan tjänat sitt syfte att vitalisera kulturlivet. Kära mednördar: låt henne ha gillrat den fällan förgäves! Vi kan göra våra listor själva, det behöver vi inte staten till. Staten ska ge oss de materiella förutsättningarna för vårt listskapande, ett varmt och väl upplyst ställe att sitta på, mat för dagen, tak över huvudet, trygghet undan förföljelse, trakasserier och kränkningar – ja ni vet, den listan.
När man väl har en lista kommer man förr eller senare att börja använda den. Lita på mig. Och då är det verkligt intressanta inte vilka verk som står på listan utan vilka verk som inte står på den och alltså inte behöver räddas.
På pressträffen sägs det att listan inte är en lista utan ett fönster. I mina ögon är den ändå märkvärdigt lik en lista. Och inte vilken lista som helst, utan en lista över svenskhet. Riktigt gammaldags svenskhet. (Ett ord som knätofs knackar och vill in.) ”Midsommarvaka” och ”Nordisk sommarkväll”, verk skapade för att illustrera svenskhet. Och Grimbergs ”Svenska folkets underbara öden”! Jag är sextiotre år gammal – redan i min barndom ansågs den svårt förlegad med sin historieromantik, ohöljda nationalism och hjälteporträtt av krigarkungen Karl XII. ”Folkskolans läsebok”, ”Tomtebobarnen” och Alice Tegnérs ”Sjung med oss mamma” var nostalgi redan i mammas barndom (hon var född 1936). År 2025 är det inte så mycket levande kultur som en historisk rekonstruktion av hur nationen en gång konstruerade sin självbild.
Jag kan tänka mig att regeringens samarbetsparti nickar gillande någonstans i bakgrunden.
Och mer än så behöver väl strängt taget inte sägas."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.