"Ödmjukt skryt eller nervöst grälsjukt? Jimmie Åkessons sommartal visar hur Sverige står ut i den nya globala högern. Men också riskerna om Åkesson får som han vill. Henrik Torehammar Publicerad 2025-08-30 Följ skribent Jimmie Åkessons tal hade sålts in till mig som ödmjukt skryt om allt SD levererat på. Plus lite pedofilbashing. Regeringsnormalitet med en touch av extremism. Men mot en universellt hatad grupp. Vilket är smart. Rubriken blir: Åkesson vill kastrera pedofiler. Medan brödtexten handlar om sänkta bensinpriser, hyrda fängelseplatser och den politiska välfärdspolitikens heliga graal – tandvårdsreform. Eller i alla fall att fattiga äldre ska få det billigare att gå till tandläkaren. Men att de största applåderna handlade om minskad invandring. Allt detta fanns med och går i linje med berättelsen om Sverigedemokraterna som svensk politiks enda framgång de senaste decennierna. Den svenska versionen av den globala tidsandans vinnare. SD-ledaren, den dominerande alfahannen alla andra följer. Politikens Chad-Sigma-daddy. Eller vad internets brain-rotvälska nu kallar det. Samtidigt var Åkessons sommartal i Sölvesborg en uppvisning i grälsjukt men famlande konfliktsökande. Nooshi Dadgostars Vänsterparti må ha kastat ut Palestinaradikaler. Men det tog för lång tid. Magdalena Anderssons socialdemokrater må ha sagt att de inte vill ha tvångsblandning. Men de ljuger. Moderaterna må vara de som föreslagit ett bidragstak. Men det är Åkesson som måste vädja till statsbärande partiet att våga genomföra detta. Svenska folket hånas för att ha varit för engagerat i frågor som när trillingnöten försvann ur Aladdinasken. När vi borde ha ägnat oss åt att rösta bort sjuklövern! Även Sverigedemokraternas sympatisörer fick en släng av sleven. När Åkesson pratade om att Tidöregeringen hållit en historiskt hög reformtakt, tack vare den ”Sverigedemokratiska motorn”, la han till: – Ja, jag vet att det utifrån inte alltid upplevs så, att det händer massor hela tiden, men ni får ta mig på orden. Planen håller. Här finns ingen objektiv verklighet som väljarna ser. Bara ”upplevelser” när de bara borde lita på Jimmie. Noll självkritik om att de problembilder eller lösningar man sålt in varit förenklade. Här ligger ju SD:s sanna utmaningar. För visst är den nya högern det största partiet i många europeiska länder nu. Men Åkesson ska ju inte mätas med Storbritanniens Nigel Farage eller Frankrikes Marine Le Pen. Utan med Sannfinländarnas Riikka Purra, som sitter i regeringen, eller Geert Wilders vars PVV var den nederländska regeringens största parti. Båda har fallit dramatiskt när de väl fått makten. Wilderskonstruktionen var så skakig att Nederländerna nu går till nyval. Här har Jimmie Åkessons Sverigedemokrater klarat sig över förväntan. Just nu förhandlar Tidö om en rejäl valbudget. SD:s stora inspel i processen har varit sänkt matmoms. Om detta sa Jimmie: – Jag räknar med att kunna leverera något i den riktningen inom kort. Något. I den riktningen. Inom kort. Det är ändå en mening fylld med så mycket retoriska hängslen och livremmar att man känner att blott Sverige svenska populister har. Kanske är inte bara okaraktäristisk återhållsamhet utan även den nuvarande samarbetsformen en del av förklaringen till att SD klarat sig i opinionen. Att både kunna bestämma och klaga i lika delar. Det skulle vara en stor ironi om det enda sättet att verkligen bryta den Sverigedemokratiska framgången är att Åkesson skulle förverkliga sitt stora vallöfte. Som inte handlar om att kastrera pedofiler. Utan att själv sitta i regering."