Inrikespass
2025-08-26
https://sv.wikipedia.org/wiki/Bergsfriden
Inrikespass..
Även kallat vägbrev eller resepass för inrikes resor, var ett system för att kontrollera och begränsa människors rörlighet inom Sverige.
Det infördes gradvis från 1500-talet och avskaffades officiellt 1860, men vissa grupper tvingades bära liknande handlingar ända in på 1900-talet. Systemet var ett verktyg för statsmakten att hålla koll på befolkningen, särskilt de fattiga, arbetslösa och misstänkta brottslingar, för att förhindra att de belastade samhället genom tiggeri, stöld eller uppror.
Eller som kanske bara inte ville gå etablissemangets utstakade och trånga väg..
Det var inte någon frihetsinskränkning för de rika eller etablerade – de kunde ofta resa obehindrat – utan riktade sig främst mot "löst folk" som romer (sk kallade "tattare" i dåtida språkbruk), tartarer, vandrare, arbetslösa och andra som av etablissemanget ansågs vara "parasiter eller hot".
Syftet var att binda människor till sina hemorter och församlingar, så att de inte kunde dumpas som fattigbörda på andra platser, och att underlätta identifiering av kriminella. Under perioder av ekonomisk nöd, som efter befolkningsökningen på 1800-talet, skärptes reglerna för att stoppa massvandrande tiggare och lösdrivare som spred sjukdomar och oroligheter.
Årtal och tidsperiod
Systemet har rötter i medeltiden, men tog fart på allvar under Gustav Vasas tid. Redan på 1400-talet krävdes prästerliga attest för resor inom landet, främst för att hindra bigami genom att verifiera civilstånd. Den första formella regleringen kom 1555, när Gustav Vasa krävde "vägabrev eller passerbordh" för köpmän som reste utanför sina vanliga områden. År 1603 förbjöds gästgivare och bönder att tillhandahålla hästar till resande utan pass, och 1606–1638 utvidgades kravet till att omfatta både inrikes- och utrikesresor.
Kyrkolagen från 1686 förbättrade registreringen genom husförhörslängder, som kopplades till passen för att spåra flyttar.
Den strängaste perioden var från 1812, efter riksdagen i Örebro, då ett kungligt påbud den 14 augusti införde hårdare krav – särskilt för egendomslösa och misstänkta grupper som romer och "tartarer" – för att stoppa deras resor till marknader och städer. Passen trycktes då på förtryckta blanketter för att motverka förfalskningar, och utfärdare var tvungna att rapportera månatligen till justitiekanslern.
Systemet avskaffades den 21 september 1860, när passtvånget för inrikesresor slopades helt. Dock fortsatte det för vissa, som frigivna fångar eller villkorligt dömda, fram till 1906, då en lag krävde att de bar en sorts inrikespass för att polisen lättare kunde övervaka dem.
För utrikesresor dröjde avskaffandet till 1872.
Praktisk funktion
Rent praktiskt var inrikespasset en pappershandling, ofta i format som en utdragen A4-sida (senare mer standardiserad), som utfärdades för en enda resa till en specifik destination. Det specificerade resvägen, så du kunde inte avvika utan risk för problem.
Innehållet inkluderade resandes namn, yrke eller titel, avreseort, målort, resans längd (t.ex. 14 dagar), ålder, utseende (som längd, hårfärg, ögon – särskilt för icke-etablerade som arbetare eller utlänningar, för att underlätta identifiering vid brott), och ibland särskilda noteringar om syftet.
Passet signerades av utfärdaren och hade en giltighetstid – det var inte som dagens pass som gäller i åratal.
För att få ett pass ansökte du hos rätt myndighet: i städer hos magistraten (borgmästaren), på landsbygden hos landskansliet (nuvarande länsstyrelsen), och i undantagsfall hos kyrkoherden, länsmannen eller regementschefen.
Det kostade pengar, t.ex. 22 skilling banco för ett pass från Ystad till Malmö 1848, plus eventuella stämpelavgifter. Inom samma län behövde du ofta inte pass om du var känd lokalt, men vid länsgränser eller längre resor var det obligatoriskt.
Under resan visade du upp passet vid kontroller: vid gästgiverier (värdshus), tullar, stadsportar eller av fiskaler (tjänstemän). De antecknade i passet att du fått fortsätta, som en sorts visering.
Från 1762 registrerades resande i gästgiveridagböcker för spårbarhet. Militärer och statstjänstemän hade speciella regler och fick ofta förmåner som gratis logi och mat fram till 1600-talet, medan vanliga resande betalade själva. Gesäller (hantverkslärlingar) behövde från 1844 en "gesällbok" med yrkesdetaljer, som fungerade som pass.
Om du inte hade pass? Du stoppades hårt.
Gästgivare fick inte ge dig hästar eller logi, och du kunde gripas som lösdrivare, fängslas eller skickas tillbaka till din hemort. Det var ett effektivt sätt att tvinga folk att stanna put, särskilt de fattiga som inte hade råd med pass eller riskerade avslag.
Vad man ville begränsa och kontrollera
Statsmakten ville primärt begränsa fri rörlighet för att upprätthålla social ordning. Det handlade om att kontrollera "löst folk" – vandrare, tiggare, arbetslösa, romer, tartarer och andra minoriteter som ansågs kriminella eller oönskade – för att hindra dem från att sprida brott, laster och fattigdom.
Under 1700- och 1800-talen, med hungersnöd och överbefolkning, ville man förhindra att fattiga flyttade och blev börda för andra församlingar enligt fattigvårdslagarna. Passet användes för att mota bort upprorsmakare, tjuvar och potentiella rebeller, särskilt efter oroligheter. År 1788 kunde man neka flytt för äldre eller svaga för att inte belasta nya orter. Det var också ett sätt att samla information om befolkningen för statskontroll, likt en tidig övervakningsstat. I praktiken diskriminerade det de lägre klasserna och minoriteter, medan eliten slapp mycket av krånglet – ett klassiskt exempel på hur lagar träffar de svaga hårdast..
Godmorgon..
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.