"En republikansk president som låter staten köpa in sig i storföretag? Den amerikanska högern går i taket när Donald Trump introducerar Kina-liknande statskapitalism. Katrine Kielos Publicerad 13:50 Följ skribent Donald Trumps sommarprojekt ser alltmer ut att vara ”förstatligande av produktionsmedlen”. Eller vad Karl Marx nu hade kallat saken. ”Vi har en gyllene aktie, som jag kontrollerar”, sa den amerikanske presidenten i juni efter den kontroversiella sammanslagningen av US Steel med japanska Nippon. Trump tillade att den gyllene aktien gav honom ”total kontroll” över den amerikanska delen av det nya bolaget. Gyllene aktier är en typ av aktier reserverade för stater och ger just kontroll i företag som anses strategiskt viktiga för nationen. ”US Steel må inte vara ägt av den amerikanska staten, men det är nu definitivt kontrollerat av den amerikanska staten”, skrev Sarah Bauerle Danzman, statsvetare vid Indiana University i en analys för tankesmedjan Atlantic Council. I samma anda villkorade Trump sitt beslut att låta chiptillverkarna Nvidia och AMD sälja H20-kretsar till Kina mot att företagen måste betala 15 procent av intäkterna (från denna försäljning) till den amerikanska staten. I juli lanserade försvarsdepartementet ett partnerskap med ett bolag som sysslar med sällsynta jordartsmetaller, Pentagon blir efter en investering på flera miljarder dollar, företagets största ägare. Trump har även försökt beordra den problemtyngda chiptillverkaren Intel att sparka sin vd, och sedan backat efter att sagda vd:n, enligt Trump, lovade att i högre grad ”kolla av” saker med presidenten. Och sent på fredagen bekräftade Vita huset de envisa ryktena om att ja, staten har tagit en ägarandel på 10 procent av aktierna i Intel. Här handlar det alltså inte bara om kontroll. Utan om rent statligt ägande. Alla ställer sig förstås inte positiva. I konservativa Wall Street Journal skrev ekonomiprofessorn Daniel J.Smith rasande om att USA nu är inne på en ”väg mot träldom”. Samma ord fanns i rubriken till det konservativa magasinet National Reviews bistra kommentar. ”Vägen till träldom” är förstås den berömda titeln på den nobelprisbelönade nyliberale ekonomen Friedrich von Hayeks bok från 1944. Statligt ägande ledde, som Hayek såg det, till en nästan oundviklig förlust av individuell frihet: Endast en marknadsekonomi där många människor fattar beslut utifrån lokal kunskap kan skydda oss mot det auktoritära inneboende mörkret i våra själar. Marknaden är inte bara ett ekonomiskt system, utan en väv av miljoner människors fria beslut. Ingen kan stat kan styra den utan att samtidigt slita sönder friheten själv. Och det är onekligen skönt – i dessa tider – att någon fortfarande protesterar utifrån gammalmodiga ting som ideologiska principer. Marknaden själv, däremot, reagerade under tisdagen positivt på beskedet om Intel. Uppenbarligen har den amerikanska börsen inte läst sin Hayek. Trump upplöser också gränsen mellan nationen och hans egna affärsintressen. Fast oavsett vad man tycker ideologiskt om detta med förstatliganden av produktionsmedlen bör man notera utvecklingen. Trump verkar vilja styra världens största ekonomi i en statskapitalistisk riktning. Det är en stor sak. I en tid då säkerhetspolitiska argument väger tyngre än nationalekonomiska, och uniformerna har större inflytande än människorna bakom Bloomberg-terminalerna, återstår frågan hur långt han kan gå? Hela vägen till vad allvarliga österrikiska ekonomer skulle kalla för ”träldom”? Eller bara halvvägs? Visst har den amerikanska staten gått in i företag förr. När landets bilindustri under den stora finanskrisen 2008 höll på att kollapsa tog staten tillfälligt ägande i både General Motors och Chrysler. Men med betoning på just ”tillfälligt”. När den amerikanska staten i samma veva var inne och räddade banker gick den inte in som ägare, vilket många menade att man faktiskt borde ha gjort. Fast då bara som en del av krispolitiken. Vad Trumpadministrationen nu ägnar sig åt är något annat. Det är geopolitiskt orienterad statskapitalism, där nationens uppfattade intressen överordnas alla idéer om ett fritt näringsliv. USA är inne på en väg som har långt mer gemensamt med Kinesiska kommunistpartiet än med klassisk republikanism. Trump har dessutom, till skillnad från tidigare amerikanska presidenter, aktivt fortsatt att förvalta sin privata förmögenhet. I slutet av förra året ägde han enligt U.S. Office of Government Ethics exempelvis Nvidia-aktier värda mellan 615 000 och 1,3 miljoner dollar, rapporterade The Washington Post. Hans presidentskap suddar därmed inte bara om ut skiljelinjen mellan det privata och det statliga – utan upplöser också gränsen mellan nationen och hans egna affärsintressen. Och gällande just Intel: hur mycket av intresset för det bolaget har att göra med företagets etableringsplaner i vicepresident JD Vances hemstat Ohio? Den som ville försvara Trump hade kunnat säga att han bara fortsätter in på en väg som (oavsett om den leder till träldom eller inte?) trampades upp av Biden. Visst bedrev Joe Biden industripolitik i ny skala, dessutom ofta i syfte att konkurrera med just kinesisk statskapitalism. Fast stora statliga stöd är ändå något annat än den typ av kontroll av enskilda bolag som Donald Trump verkar vara ute efter. Financial Times skrev med anledning av den statliga avgift som Trump lade på export av H20-kretsar att ”det amerikanska näringslivet har gått in i en era där affärsbeslut inte styrs av marknadens osynliga hand – utan av Vita Husets tunga politiska hand”. Tidningen gick vidare med att tipsa företagsledare att agera mer som de gör på tillväxtmarknader med opålitliga institutioner och höga nivåer av korruption: ”det är system som gynnar ett mäktigt fåtal, straffar små företag utan politiska kontakter och i slutändan kommer undergräva den grund som Amerika har byggt sitt välstånd på.” Vänstermagasinet American Prospect lade dock sin analys av förstatligandena på ett psykologiskt plan. Du kommer inte hitta förklaringen hos Karl Marx, tycktes de säga (kanske i ett försök att skydda Marx?). Snarare hos Sigmund Freud. ”Den enda ‘ism’ som finns att snacka om här är narcissism”, skrev tidningens redaktör Harold Meyerson. Trump är en man vars psykologiska profil handlar om att försöka vinna på andras bekostnad. Narcissister kännetecknas av extremt kontrollbehov. De saknar andra sätt att upprätthålla en egen identitet och vill därför kontrollera sin familj, sina partners, sin omgivning, sina barn och ja, även Intel verkar det som. Friedrich Hayek själv skulle antagligen säga att det inte spelar någon roll. Trumps motiv kan vara nationalekonomiska, eller psykologiska. ”Träldom” lär det bli ändå."