Pridegråtande Tora I SvD
2025-08-03
https://www.svd.se/a/yEqqp2/nar-laderbogarna-dundrar-in-pa-pride-grater-jag
"Den kollektiva upplevelsen av att gå i pride är att känna sig som ett utstirrat cirkusdjur, skriver Tora Andersson.
Tora Andersson
Publicerad 2025-08-02
Följ skribent
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är pride och allt handlar om mig. Eller nej, det gör det ju inte, men det är så det känns.
Kanske är jag för mycket av en rookie, för att inte känna att just allt som händer på pride är min angelägenhet.. Alltså: jag är en landsbygdsflata, en uppvuxen outsider. Att helt plötsligt befinna sig i ett sammanhang som uppmärksammar något man identifierar sig med är fint, men jag är inte så van vid all uppståndelse.
Därav blir det som så att när läderbögarna kommer indundrande med sina motorcyklar börjar mina tårar strila. Ja, jag gråter i pridetåget, varje gång. Av att jag är rörd, tacksam, gud vet vad. Oftast är jag i full färd av att beklaga mig över hur skamligt det är att pride låtit sig kapitaliserats, att hela skiten blivit något jävla jippo… när jag avbryts av mina egna hulkningar. Men då har motorcyklarna reda åkt vidare, och plötsligt står jag där och gråter framför någon jävla partybuss med ett släptåg av furrys. Jahopp liksom.
Det är tjugo miljoner folk som ska till Pride för att antingen delta eller iaktta. Mamma ringer och säger: akta dig för stora folksamlingar. Det går inte mamma. Men jag studerar läget på avstånd genom att gå ett halvmaraton (fram och tillbaka längs tåget två gånger), innan det väl drar igång. Eller igång och igång, vi går kanske femtio meter under den första timmen.
Någonstans där i början står Rickard Söderberg, som är prideutropare, och läser högt vänsterpartiets banderoll ”no pride in genocide”. Jag undrar om han också högläste en av skyltarna i moderaternas sektion, ”kärlek frihet kapitalism”? Det hade varit intressant att få höra om publikens reaktion var jämlik det jublet Vänsterpartiet mottog.
Den kollektiva upplevelsen av att gå i pride är att känna sig som ett utstirrat cirkusdjur. När jag får rysningar på benen förstår jag att det snart är dags för den årliga förödmjukelsen: att applåderas och fulgråta samtidigt. När jag ett ögonblick senare finner mig själv dansandes till YMCA inser jag att jag nu iscensätter publikens efterlängtade cirkusnummer. Fan också.
Foto: Tora Andersson
Paraden är minst sagt blandad, och det är klart att man som queerperson inte känner att man kan stå för allt. Men så är ju just mitt problem att jag känner att allt angår mig på ett eller annat vis. Jag genomlider den pinsamma tystnaden som följer när scouterna tågar förbi publiken, och jag förstår inte varför ett antal mobboffer frivilligt valt att fortsätta leva livet som tönt. Men så kommer ett lastbilsflak med protect the dolls-klädda kulturarbetare på och jag känner yes, mitt community. Fördelen med Pride är nämligen att man äntligen får se gubbar som hade kunnat vara ens gamla lärare, svänga sina ryggsäcksbeklädda baksidor i motljus med något glittrigt i blicken.
Mot slutet råkar jag få ögonkontakt med en pälsbeklädd typ och kissar nästan på mig av rädsla. Jag ser en traktor och tänker: bra, min skjuts hem. Paraden har pågått i fem timmar och jag är helt slut.
Årets prideparad är annorlunda mot de jag tidigare deltagit i. Närvaron av det pågående folkmordet i Palestina ekar över gatorna, och personligen känns annat än att gå med Queers Against Fascism makabert. I år gråter jag inte endast för att pridetåget är så fint, jag gråter för att det är hjärtskärande att tänka på hur många som drabbas och upprörs och demonstrerar för Palestina, utan att de större insatser som behövs för att förändra läget genomförs.
Foto: Tora Andersson
En banderoll som säger Queera judar för ett fritt palestina får mig att tänka på ett citat av fotografen Peter Hujar: I’m not gay as in i love you, I’m queer as in fuck off. För vad är mer rimligt än att ta den politiskt laddade helgen Pride och synliggöra folkmordet i Gaza. Inget. Pride was a riot, och så är det med det.
För att citera fortsättningen på banderollen: ingen är fri, tills alla är fria. Happy pride.
Tora Andersson"
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.