Tricky Dick Om Napoleons Två Felval
2025-07-09
"Sett i efterhand framstår Napoleons två felval – att gå mot Moskva med en jättearmé 1812 och att acceptera stillestånd 1813 – som obegripliga. Borde han ha vetat bättre?
Dick Harrison
Publicerad 11:30
Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Världen har gott om exempel på hur enskilda individer, i kraft av alltför stark beslutsmakt och bristande insikt om politiska och militära realiteter, leder in sina imperier på vägar som demolerar deras egna maktställningar. Karl XII:s marsch mot Moskva är ett sådant exempel, Napoleons repris på samma koncept ett annat.
För en nutidsmänniska kan det vara svårt att förstå hur oerhört stark den franska stormaktsställningen var år 1812. Den korsikanske officeren Napoleon Bonaparte hade genom duglighet i fält, lyckosamma kupper och krig gjort sig till Europas mäktigaste man.
Frankrikes gränser hade utvidgats till Östersjön och Adriatiska havet. Italien, Spanien, Tyskland och Polen kontrollerades av franska vasaller, och till och med ärkefienden – det habsburgska Österrike – hade tvingats alliera sig med regimen i Paris, detta så till den milda grad att Napoleon gift sig med en österrikisk kejsardotter.
Den nye svenske tronföljaren Jean Baptiste Bernadotte var en av Napoleons gamla marskalkar. Endast Portugal och Storbritannien vägrade rätta in sig i ledet. Ryssland utgjorde inget problem, eftersom landet sedan några år tillbaka också det var vänligt inställt till Frankrike, som besegrat dess arméer på slagfältet.
370 000 soldater dog
För Napoleon hade det räckt med att vila på konfliktlagrarna och säkra imperiet genom fred och framsynta reformer. Då hade de enda kvarvarande konflikterna – kriget på Pyreneiska halvön och kriget mot Storbritannien – kunnat avslutas genom gynnsamma kompromisser. Men den franske kejsaren begick ett ödesdigert misstag.
Efter att alliansen med tsar Alexander brutit samman ledde han år 1812 en enorm armé mot Ryssland. Mellan 600 000 och 700 000 soldater, varav hälften var fransmän och övriga kom från allierade stater, ryckte fram mot öster, segrade i slaget vid Borodino och intog Moskva i september. Tsaren vägrade dock kapitulera, och i takt med att vintern närmade sig och den av sjukdomar alltmer decimerade ”stora armén” krympte ihop i Moskva blev Napoleons ställning ohållbar.
Till slut beordrades återtåg, och under reträtten gick ryssarna till motoffensiv. Svält, deserteringar och kyla bidrog till att ytterligare försvaga Napoleons armé. Omkring 370 000 soldater dog, medan omkring 200 000 råkade i rysk fångenskap.
Sedan kom nästa dumhet. År 1813 allierade sig Sverige och Preussen med Ryssland och började befria Tyskland från det franska väldet. Napoleon svarade med att förflytta trupper från Spanien till Centraleuropa. Snart befann sig hundratusentals fransmän i Tyskland, och till en början gick det som vanligt: i maj krossade Napoleon sina fiender i slagen vid Lützen och Bautzen.
De ryska och preussiska arméerna var hårt åtgångna efter nederlagen, och i detta läge hade Napoleon mycket väl kunnat marschera vidare mot seger. Så hade antagligen också skett om hans egna arméer varit i bättre skick, men eftersom många soldater var färska rekryter begick Napoleon ett av sitt livs största misstag och accepterade vapenstillestånd den 4 juni.
Under de månader som följde genomförde hans fiender en så stor kraftsamling – även österrikarna anslöt sig till alliansen – att den franske kejsarens soldater helt enkelt var för få för att han skulle ha en rimlig chans att segra. Fortsättningen på historien är välkänd: det napoleonska stormaktsväldet kollapsade och kejsaren själv deporterades till ön Saint Helena i Sydatlanten efter 1815 års nederlag vid Waterloo.
Fast övertygad om att segra
Sett i efterhand framstår Napoleons två felval – att gå mot Moskva med en jättearmé 1812 och att acceptera stillestånd 1813 – som obegripliga. Han borde ha vetat bättre. Alla fältherrar kände till konsekvenserna av alltför stora arméer i sanitärt undermåliga fältläger (och alla fältläger var vid denna tid sanitärt undermåliga): soldaterna sveptes bort i sjukdomar.
Ändå ledde han hundratusentals man på en dödsmarsch till Moskva, istället för att (om han nu överhuvudtaget skulle kriga mot ryssarna) avancera genom Baltikum med normalstora arméer och ta Sankt Petersburg. År 1813 borde han ha kunnat räkna ut följderna av att låta besegrade fiender hämta andan, få nya allierade och rekrytera massor av soldater. Så varför gjorde Napoleon som han gjorde?
Ju mer jag skärskådar situationerna, desto mer fastnar jag för ett och samma svar: den franske kejsaren hade en övertro på sin egen förmåga. Han var fast övertygad om att han alltid skulle segra, under förutsättning att han bara krigade tillräckligt länge. En aning större dos realism hade varit nog för att 1800-talets (och kanske nutidens) Europa skulle vila i skuggan av Paris."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.