Samhällsskadliga Tankar Från Östermalm
2025-06-30
Skild af Losvans född von Essen
Av den gamla östermalmska ädelaristokratin
Men jag är inte den som klagar
Fast jag vet att med noblessen
Är det slut ty nu regerar Gudi klagat Parvenyn
I de slott där ädel adel höll taffel för paladinerna
Där sitter nu Reso som proprietär
Så jag vill mena att det har kommit
En katt in bland hermelinerna
Och det är minsann inte bara där
Det är ynkligt att se plebsen
I dyrbaraste chinchinkarna
På Cecils jag tog en kopp te häromdan
Och där satt hela Stockholms rävfarm
Och svansade sig för minkarna
I nyrapad utter och astrakan
Förr var de vi nobla
Som skunka och sobla
Nu sveper sig stans parvenussor i sjok
Av gråverk och iller
Förr var det fru Killer
Och jag som bar päls och vi gick i snok
Men man genomskådar
Både opossumar och pingvinerna
När nertzarna jamar om en hund skäller till
Ja då vet man att det har kommit
En katt in bland hermelinerna
Uti våran halvdana societet
I den nobla Vecko-Journalen
Kommer blott de commilfouta
Medan kungligheten kämpar
För att synas radikal
Har vårt rike börjat verka filial till Coburg Gotha
Kort sagt furstendömet av modelen anno dazumal
Herr von Platen och von Ahlgren
Har näsa för naftalinerna
Dom vädrar furstinnor som tax framför gryt
Så i VJ kommer inte
En katt in bland hermelinerna
Dom motar fru Höök ut med paraply't
Undantag görs givetvis
För de ofrälse damer
Som har skinn på näsan
Och armbågar vassa som spjut
Och som gett sig fanken på
Att vid hovkoren ska ska dom segla in
Och leka med lillprinsen skälmskt titt-ut
Vid Sandhamnsregattan
Var det fint som attan
Med Olav och Astrid och ex-prinsar på
Miljard-skepp där stassen
Så flott var att dassen
Var utsmyckade med Vandyke och Coreau
Varje gång en simpel folkbåt
Försökte att kasta linerna
Mot klubbhusets bojar så hördes ett rop
KSSS släpper inte
En katt in bland hermelinerna
Ty segling och klasskillnad hör ihop
Monarkien triumferar när den franska republiken
Inte kunde finna någon lämplig efter men des France
Jag för min del protesterar
Givetvis mot erotiken hos
De kungliga personer som begått en mesallians
När i Norge en prinsessa
Sig sänkte till rederierna ett skri utav fasa
Från Buckingham ljöd
Titta Philip det har kommit
En katt in bland hermelinerna
Man sju dagars hovsorg i randigt bjöd
Kungligheten här i Sverige
Är uppblandad med en massa tjej
Så en rojalist här går ständigt i sörg
Jag tar aldrig emot en bjudning
Till hovet jag riskerar ej
Att träffa grevinnorna Luxemburg
Carl-Johan med Kerstin
Har nog råkat värst in
I eländet Veckojournalen
- Nåja det är sunt -
Men det är rent oanständigt
Att Carl-Johans ätt ska åka in uti Året Runt
Jag nog litar på prins Bertil
Men han far med flygmaskinerna
Ner till Rivieran så ofta att jag
Har börjat ana att det har kommit
En katt in bland hermelinerna
En till nej då skulle jag dö av slag
Jag en släkting har i Skåne
Baronessan Ramel moster
På långt håll till den där Povel
Som mot stamträt lyft sitt ben
Hon höll på en dag att dåne
När på väg till Övedskloster
Vid ett folkparksplank hon stanna
Och betraktade entrén
Ty där såg hon på affischen
Bland såna som går på linorna
Sin släkting i all hans knäppuppdekadens
Kom och titta Det har kommit
En katt in bland hermelinerna
En kronas entré lyckans hjul och dans
Förr var adelsmannen kaxig
Han slängde sin börs med furstlig air
Till sina livegna men denne baron
Tar betalt för han är gaxig
Av tjänstefolk barn och militär
I en atmosfär utav svett och kron
Och vad ska man tro sen
Om den gren von Rosen
Som skuttar i oprabaletten Mon Dieu
Hon glöms utav anor
Bland ofrälse vanor
Med köbrickan väntar sin tur att dö
Ballerinorna i Svansjön förökar sig som kaninerna
När äntligt den adliga svanen får plats
Jaha då hoppar ur kulissen en katt in bland hermelinerna
Vår svenska Pavlovska fru Malmstedt Rasch
Artikeln:
https://www.svd.se/a/o32rbm/denise-rudberg-alskar-att-bo-pa-ostermalm-men-nagot-stor
"Denise Rudberg älskar sitt Östermalm men sörjer den senaste tidens utveckling. Fast för henne är det inte nyrika ”utbölingar” som stör. Måns Wadensjö stämmer träff med den frispråkiga författaren och får lära sig ett och annat om överklassen – och sig själv.
Text: Måns Wadensjö. Foto: Staffan Löwstedt.
Publicerad 2025-06-29
Pengar och politik ska man inte prata om. Så heter det på Östermalm – men Denise Rudberg kan inte låta bli att dra fram det som sopats under mattan. Både vid middagsbordet, och bland kollegorna.
– Inför förra valet var det en spänningsförfattare som sa till mig: ”Jag pratar inte om politik, för jag kan ingenting om det.” Jag blev otroligt provocerad. Vi skulle just upp i ett panelsamtal på Bokmässan och jag kände: vad gör du ens här? Du har fått en plats i offentligheten. Du måste kunna förvalta den.
Det är en varm försommardag på Narvavägen, men i dunklet längst in på Cassi sitter Denise Rudberg och jag och äter varsin callison.
Inredningen är intakt sedan 70-talet, och över de snusbruna heltäckningsmattorna och de mintgröna handfaten i entrén vilar ett lugn.
Denise dricker päronsoda. Jag sippar på en svart kaffe och fumlar med en snusdosa.
Vi är båda författare och bor ett par stenkast häirfrån. Ändå finns det mycket som skiljer oss åt.
På Cassi är inredningen bevarad sedan 1970-talet.
På Cassi är inredningen bevarad sedan 1970-talet. Foto: Staffan Löwstedt
Denise Rudberg introducerade chick lit i Sverige, nekades först inträde i Författarförbundet av kvalitetsskäl och har sedan dess sålt 40 böcker i över 5 miljoner exemplar.
Jag skriver samtidsprosa så smal att jag fick medlemskapet i Författarförbundet i pris för min debutbok, men räknar mina läsare i tusental och är nästan överraskad av det.
Tillsammans är vi en bild av att det just nu existerar två svenska litteraturer: en med ensamrätt att definiera litterär kvalitet, och en med monopol på läsarna.
Så tänker jag. Men för Rudberg är verkligheten mer komplex än så. Hon visste redan inför debuten år 2000 vilket fack hon skulle sorteras i.
– På den tiden fick man inte säga att Sverige var ett klassamhälle, och man kunde inte vara feminist ifall man röstade blått. Jag skrev om unga kvinnor som lägger en undersköterskelön på shopping, och det gjorde folk rasande. Men det var ju aldrig som om jag var okritisk till det.
Betalade Guillous lunch – ”aldrig hänt förut”
Hon säger att hon har sin styrka i det dramaturgiska. Visst är hon intresserad av stilistik, men hon är utbildad i skrivande i New York och drar från en amerikansk tradition. Hon vill alltid peta på det som är förbjudet.
Samtidigt, säger hon, måste man hejda sig ibland. För sin egen skull.
– Jag vill nog inte veta om min släkting röstar på Sverigedemokraterna. Då kommer det automatiskt att bli gräl.
Då fanns det en anledning till den där gamla regeln ändå?
– Ja. Folk hade kanske vassa knivar vid bordet.
Denise pausar innan hon säger att det kanske låter hårt.
– Men jag gillar verkligen inte rasister och antifeminister. Jag gillar inte extremister åt något håll. Det skadar samhället att tänka som de gör.
Du är en fanatiker i mitten?
– Ja. Jag är en galen liberal.
Denise Rudberg måste hejda nyfikenheten ibland – för sin egen skull.
Denise Rudberg måste hejda nyfikenheten ibland – för sin egen skull. Foto: Staffan Löwstedt
Denise Rudberg pratar snabbt, flytande och fritt från hjärtat. Hon säger att de som träffar henne för första gången ofta blir överraskade över att hon är intelligent.
Jag svarar att de läsare jag möter ibland är lika chockade av att jag är bekväm i ett rum fullt av människor och aldrig öppnar munnen utan att försöka säga något kul.
Men hur mycket som än skiljer oss åt har vi ändå något gemensamt: vi bor inte bara i den här delen av Stockholm. Vi skriver om den också.
Hon har just avslutat sin romanserie om kvinnliga kodknäckare på Karlaplan 4 under andra världskriget.
Själv skriver jag just nu färdigt kollektivromanen ”Karlaplanspraktikan” med över hundra karaktärer, men kliniskt befriad från cliffhangers, sexscener och mord.
Vi är överens om att det är en utmaning att skriva om rika människor.
– Pengar gör någonting med dina karaktärer. Hur ska jag beskriva den här människan? Går det att känna empati för en människa med två miljarder på banken? Det är spännande.
För egen del kommer Rudberg inte från pengar. Men det var här hon växte upp, och det har präglat henne både som människa och som författare.
– Jag har alltid haft mina läsare, men jag har aldrig haft ett behov av att bli kändis. Det tror jag beror på att jag har vuxit upp här. Jag har haft nattklubb, jag har haft tillgång till världar som många tror kommer med kändisskapet. Ett kändisskap skulle bara begränsa mig.
Du är för cool för att vara kändis?
– Absolut inte! Men alltså – detta är min värld. Det här är platsen där jag härskat redan från början. Varför skulle jag vilja bli känd? Jag behöver inte det för att ta mig in någonstans.
Stureplan mot Karlaplan – vad är mest Östermalm?
– Det är lite både och. Men det får bli Karlaplan. Stureplan är mer city för mig.
Författaren Jan Guillou vände sig 2021 mot de nyrika och att saluhallen fyllts av ”utbölingar som tydligen bor här”.
Författaren Jan Guillou vände sig 2021 mot de nyrika och att saluhallen fyllts av ”utbölingar som tydligen bor här”. Foto: Jessica Gow/TT
2021 väckte Jan Guillou uppståndelse med att säga att de nyrika tagit småstadskänslan från Östermalm och att saluhallen fyllts av ”utbölingar som tydligen bor här”.
Rudberg berättar att hon känner Guillous dotter. Bara häromåret bjöd hon honom på lunch just här på Cassi.
– Det har aldrig hänt förut, sade han: att han låter en kvinna betala för lunchen.
Men hans resonemang om småstaden håller hon inte riktigt med om.
– Jag tycker inte att man ska göra sig lustig över nya pengar. Det är väl inte som att de gamla var så jävla mycket bättre? Den stora förändringen är att hyresrätterna försvunnit. Då blir det ingen blandning av människor. Jag är själv uppvuxen i hyresrätt på Grevgatan 30, med föräldrar som var portvakter i huset. Nu kan bara de med pengar ta sig hit. Det gör stadsbilden superhomogen.
Nu låter det nästan som att du saknar det gamla socialdemokratiska Sverige?
– Ja. Jag vill ha mixen. Nu blåser alla ut och bygger om sina våningar. Så var inte Östermalm när jag växte upp. Det var mer en kamelpissad äkta matta ingen hade dammsugit på tio år. Det var inte posh på det här sättet.
Vad ska man göra åt det då?
– Jag tycker att man ska göra om hela Garnisonen till en ministad. Äldreboenden, förskolor, hyresrätter – gör ett nytt Fältöversten! Jag gillar inte städer som är döda.
Samtidigt säger vi båda att lugnet är det vi gillar mest med Östermalm. Ibland får stillheten nästan något magiskt över sig. På sommaren, när det är som allra vackrast, blir gatorna fullkomligt tomma och de jättelika våningarna vilar nedsläckta runtomkring.
Är det inte lite motsägelsefullt?
– Man är ju konstig på det sättet. Jag skulle ändå gömma mig om det blir för mycket folk. Men att man är social behöver inte betyda att man gillar att umgås.
I slutet av maj kom ”Vår sjätte attaché” – del sex i Denise Rudbergs historiska romanserie ”Kontrahenterna”.
I slutet av maj kom ”Vår sjätte attaché” – del sex i Denise Rudbergs historiska romanserie ”Kontrahenterna”. Foto: Staffan Löwstedt
Skulle du kunna bo någon annanstans?
– Gud vilken bra fråga. Ärligt talat – jag vet inte om jag skulle palla det nu. Jag har bott på Kungsholmen. Jag hatade det.
Hur kan man hata Kungsholmen? Det har väl ingen personlighet alls?
– Det var just det! Vi hade en jättefin lägenhet, mitt på Norr Mälarstrand. Fantastisk utsikt och allting – men det var så tråkigt! Det sa mig ingenting. Gud vad jag hatade Kungsholmen.
Till läsare bosatta på Kungsholmen som möjligen tar illa vid sig av det ovanstående vill jag säga att jag också har bott där. Det var nog inte den ljusaste tiden i mitt liv heller, men för mig har just stadsdelens anonymitet fortfarande en lockelse, till och med en romantik.
Överklassens maktmedel: parallell till kulturvärlden
Till Östermalmstrakterna flyttade jag själv för tio år sedan efter att ha fått just ett av de hyreskontrakt som nu är så sällsynta. Men Denise Rudberg menar att det ändå är något särskilt med att växa upp här:
– I högstadiet var vi ett stort gäng som bodde här, men inte kom från familjer med inflytande eller pengar. Ändå har flera tagit sig riktigt långt inom både företags- och konstvärlden. Jag tycker att det är fascinerande. Vi befann oss liksom i hjärtat av allt, men det var lite Lost boys över oss.
Finns det många oskrivna regler man får lära sig?
– Det kan man verkligen säga. Jag har tankar på att göra en etikettbok med ”do’s and dont’s” på Östermalm. Man pratade till exempel aldrig om pengar. Men jag tycker inte att det är rätt. Det blir en sorts tystnad, ett slags mörkläggning. Så har vi alltid gjort. Den mystiken har överklassen levt på och använt som maktmedel i alla år.
Diskretionen kan vara exkluderande. Men enligt Denise är överklassen inte ensam om den. Den existerar också i kulturvärlden.
– Du är på Albert Bonniers förlag va? Tänk bara på korridoren där. Det är mjuka gröna mattor, det är tyst och ingen skrattar riktigt högt.
Speglar de här världarna varandra?
– Absolut. Det är ju bara att se vilka som får möjlighet att skriva böcker. De kommer från bildade medelklassfamiljer. Vi har en jättestark tradition av arbetarförfattare, men de är inte särskilt många i dag.
Jag har skrivit mycket om arbete. Men vad tror du min bakgrund är?
– Du är nog från bildad, bättre bemedlad medelklass.
Det stämmer. Det är professorer, konstkritiker och bokförläggare. Mina släktträffar är vansinniga.
– Precis.
Bidrar det till att du och jag har hamnat i olika fack som författare?
– Säkert. Och så är det ju det här med att du är man. Per Hagman och jag hängde i samma kretsar och skrev om saker som var rätt lika. Ändå hamnade vi fort i olika kategorier.
De mintgröna handfaten är det första som möter en innanför dörren på Cassi.
De mintgröna handfaten är det första som möter en innanför dörren på Cassi. Foto: Staffan Löwstedt
Om Rudberg gräver i det förbjudna, kan den som vill vara elak mot min sorts författare säga att det enda vi gräver i är oss själva och den litterära formen.
Själva menar vi kanske att vi utforskar språkets, samhällets eller tillvarons grundvillkor – men enligt Rudberg är skillnaden inte ämnena. Det är hur man förhåller sig till och paketerar det skrivna.
– En fördel med att hamna utanför finkulturfacket är att jag har kunnat använda mig av helt andra redskap. Jag har inte haft några skrupler.
Hur då?
– När min debutbok ”Väninnan” skulle släppas ringde jag till Viggo Cavling som var redaktör för DN På stan. Jag sa att jag hette Lena och att de absolut måste skriva om Denise Rudbergs nya bok. Han blev helt tyst. Jättetyst. Sedan sa han: ”Det är för fan du själv som ringer? Du heter väl inte Lena?”
Hur kändes det?
– Jag kände mig så avslöjad. Men sådär har jag hållit på.
Uppmaning: ”skriv inte om sex!”
I hennes erfarenhet är normerna inom den finlitterära sfären mer rigida.
– Där gäller tävlan och manlighet – en litteraturtillställning är två män som sitter och förklarar för varandra hur en god författare ska vara.
Stämmer det verkligen? Visst finns det en ängslighet i min litteraturvärld – men ett större problem är nog att alla i grunden delar livs- och litteratursyn. Den är med Rudbergs ord ”superhomogen”. Då slår det sällan gnistor om samtalen.
Hon har förstås rätt i att jag aldrig skulle ringa en tidningsredaktör under falskt namn, men det är något annat jag inte kan släppa när jag sitter med författaren till ”Väninnan” och ”Ett litet snedsprång”.
För Denise Rudberg är skillnaden mellan den fina litteraturvärlden och den populära inte särskilt stor.
För Denise Rudberg är skillnaden mellan den fina litteraturvärlden och den populära inte särskilt stor. Foto: Staffan Löwstedt
Det är sexscenerna. Jag har aldrig skrivit någon, och brukar säga att det är för intimt. Jag vill väl inte att folk ska veta vad jag tänker på när sovrumslampan är släckt.
Men det är inte sant. Jag är inte det minsta pryd, och eftersom min hjärna tuggar text hela tiden är sannolikheten för att jag tänker på kommatering och aoristparticiper då också hög.
Att jag tvekar beror snarare på att sex är det svåraste av allt att skriva om. För en författare som försöker ligga på en viss stilnivå skulle ett misslyckande bli fruktansvärt.
Men sex skulle inte göra mig till en bästsäljare?
– Nej! Jag har aldrig haft en sådan säljtanke med mitt skrivande. Det blir helt ointressant. Jag skulle aldrig skriva någonting bara för att det säljer. Det vore att begå självmord, rent litterärt.
Det är klart, lite smärtar det att Denise Rudberg uppenbarligen är mer principfast än vad jag är. Men hon förklarar också vad man faktiskt borde göra:
– Det handlar mer om att konceptualisera och paketera det skrivna efteråt. Det har jag alltid varit bra på. Många författare är lite för fina på det. Men man kan inte skriva något bra om man inte känner passionen för det.
Då är det okej att det finns två olika litterära världar ändå?
– Jag tycker det. Jag har rört mig i båda, och har aldrig upplevt motsättningen som så stark.
Kaffet är uppdrucket sedan länge, men Denise verkar ha glömt både päronsodan och sin callison.
Medan vi reser oss frågar jag om hennes råd är att man ska vara lite mer sorglös och skrupelfri när boken väl har blivit klar.
– Ja! Vi måste älska det vi gör – men vi måste faktiskt garva också. Allt det här är ju en lek. Vi hittar på. Det är vad vi gör!
Det var faktiskt länge sedan jag skrattade så mycket i ett samtal om litteratur. Men på vägen därifrån ringer Denises svar på frågan om lite naket skulle göra mina böcker till bästsäljare fortfarande i öronen på mig:
– Du ska absolut inte skriva om sex!
Denise Rudbergs tips för livet på Östermalm
Så här gör du för att passa in på Östermalm
Presentera dig alltid med både för- och efternamn
”Förnamnet räcker inte – men det här är lite av en luring. För visst är det artighet – men det är också ett sätt att skaffa sig social kontroll över situationen och veta vem du är.”
Följ årstiderna och traditionerna
”Den årliga pulkaåkningen i Nobelbacken eller Humlegården efter första snön är obligatorisk – på Östermalm följer man med i årstidernas gång och håller traditionerna vid liv.”
Välj de små familjeföretagen – inte de stora kedjorna
”Ska du köpa konfekt – gå till Ejes på Erik Dahlbergsgatan som varit familjeägt sedan 1923. Ska du gå bort har du Fogelmarcks – gå dit i stället för till något varumärke utan själ. Att vårda de lokala företagen är en del av lokalpatriotismen här.”
Svär uppåt – inte neråt!
”Det är inte fult att svära – om du menar något bra. Du kan ha haft det ’förbannat trevligt faktiskt’ i helgen – men du kan inte säga att det var ’jävligt dålig mat’ på det där stället. Då har du gjort bort dig.”
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.