I en överpudrad herrgård, där sekelskiftets falska glans lyste, snurrade Ingmar Bergmans Sommarnattens leende som en spetsig saga, doppad i giftig honung. Här fladdrade själar i en karusell av lust, lögner och självgod moral, där varje steg avslöjade människans löjliga försök att polera sina brister.
Möt Fredrik, en självgod advokat som klängde sig fast vid ungdom genom sin blonda trofé, Anne, en flicka för naiv för hans unkna famn. Hans blickar mot Desirée, teaterns listiga drottning, avslöjade hans hyckleri – en man som predikade dygd men dreglade efter förförelse. Desirée, å sin sida, vävde sina nät med syrlig precision, en marionettmästare som hånlog åt världens regler. Grevinnan Charlotte, fast i ett äktenskap lika äkta som hennes smink, kastade spydiga repliker för att dölja sitt krossade hjärta. Henrik, Fredriks son, brann av ungdomlig dårskap för Anne, medan pigan Petra, med en fnysning åt överklassens cirkus, kastade sig in i kärlekens armar utan krusiduller.
Sagan fnyser åt kärlekens illusioner. Fredrik, som gömmer sina lustar bakom en fernissa av respektabilitet, är en vandrande karikatyr av manligt självbedrägeri. Desirée, med sina manipulationer, visar att ärlighet mot begäret kan vara en bitter men nödvändig medicin. Charlotte speglar samhällets patetiska fasad – en värld där moral är en mask för att dölja feghet.
Klassens löje lyser klart: Petra, fri från salongernas bojor, älskar med en ärlighet som adeln bara kan drömma om. Sensmoralen är syrlig: moral är inte de regler du låtsas följa, utan det mod du saknar att vara sann.
När Anne och Henrik smiter iväg, hand i hand, är det ett hånfullt farväl till konventionernas fängelse. Bergman kastar en syrlig blick på oss alla, med en saga som säger: sluta låtsas, era narrar. Livet är för kort för masker, och den enda segern är att våga vara precis så trasig som ni är.
De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning!