Litterär Genre & Neutralitetstro
2025-06-11
https://www.svd.se/a/G19w6l/manga-tror-fortfarande-att-vi-ar-neutrala
"Försvar och säkerhet är numera en egen litterär genre. Lars Wilderäng har fängslat med en rad spänningsromaner som Midvintermörker och Höstregn. David Bergman har skrivit 36 timmar respektive 6 dagar. Säkerhetsrådet har tidigare tagit upp Björn Anderssons och Tommy Jeppssons trilogi om kriget på Gotland.
Först ut var dock pseudonymen Harry Winters Operation Garbo – en thriller om en möjlig verklighet som gavs ut 1988 på Timbro förlag. Det var en framtidsspaning fram mot 1992 och handlade om en sovjetisk invasion av Sverige.
Operation Garbo är utgången från förlaget men finns nu som ljudbok. Så här säger en av författarna, överste Bo Hugemark.
Varför valde ni att skriva Operation Garbo?
Utöver mig själv var vi journalisten Lars Christiansson och docenten Ingemar Dörfer. I del två och tre tillkom överstelöjtnanten Stellan Bojerud. Skälet till att vi bestämde oss för att skriva Operation Garbo var enkelt: det var tvingande nödvändigt att få till stånd en verklig debatt om Sveriges säkerhet och försvar. Vi kom fram till att bästa sättet att nå ut med våra budskap och våra fakta var en thriller om ett sovjetiskt angrepp mot Sverige.
Vi hade fem huvudbudskap:
För det första ville vi visa att den hotbild som var grunden för vår försvarsplanering var föråldrad: ett sovjetiskt storanfall i ett läge då vi hunnit mobilisera vår krigsmakt. Vi ansåg det mer sannolikt att vi skulle angripas överraskande, tidigt i en storkonflikt.
För det andra ville vi förklara att i händelse av krig var Sverige beroende av utländsk väpnad hjälp, men att förberedelserna för detta var otillräckliga. Det var helt tabu i den tidens debatt.
För det tredje ville vi konkret beskriva resultaten av många års vanskötsel av försvarsmakten. Anslagen hade hela tiden minskat utan att uppgifterna förändrats.
För det fjärde ville vi demonstrera politikers och höga militärers övertro på sin förmåga att höja beredskapen i tid
För det femte ville vi visa på Sveriges ödesgemenskap med våra grannländer, inte minst Finland.
Varför skrev ni under pseudonym?
Det skall väl erkännas att huvudorsaken till var en viss försiktighet. Vi hade upplevt att det var mycket lågt i tak i den säkerhetspolitiska debatten. Vi ville nu att uppmärksamheten skulle riktas mot boken, inte mot författarna och våra yrkesroller. Vi undvek att negativa krafter skulle stämpla boken som en ensidig partsinlaga och därigenom slippa debattera huvudbudskapet.
Och så fanns förstås den tänkbara ”Baldersson-effekten”, en spekulation som lyckades. Det blev en massa gissande i kolumner och skvallerspalter.
Hur mottogs Operation Garbo?
Det blev en stor framgång. Recensionsskörden blev rikhaltig, naturligtvis blandad beroende på partipolitisk hemvist, inställning till försvaret m m. En del talade om viktiga budskap, andra om rysskräck och sovjethat. Ganska snart kom ett tryck på att fortsätta handlingen med en uppföljare som fick undertiteln Slutet. Men nu hade handlingen fått eget liv och då kändes det nödvändigt med en tredje del Upplösningen, turligt nog sammanfallande i tiden med Sovjetunionens upplösning, här sammanflätad med vår intrig.
Jag tror att böckerna bidrog till ökad säkerhetspolitisk förståelse och till kunskap om hur den tidens försvarsmakt skulle fungera i krig, dess styrka och svagheter. En sak som förre ÖB Bengt Gustafsson pekat på är att medvetandet väcktes om förekomsten av Spetsnazförbanden.
Vad kan vi lära oss idag från det som ”hände” då?
En viktig sak har vi lärt oss, åtminstone har försvarsberedningen gjort det när den säger att ”en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.” Vad vi däremot inte har lärt oss är att vi i det läget måste ha gjort ordentliga förberedelser för att samverka med allierade. Mycket har gjorts, inte minst av försvarsminister Peter Hultqvist genom olika fördrag med tänkbara allierade. Krigsmetoder och stridsförlopp har dock blivit så mycket snabbare på tre decennier att vi kan komma i efterhand om vi inte är medlem i Nato.
En sådan seghet som försvaret ändå hade under 1980-talet har inte dagens försvarsmakt – en tiondel av dåtidens.
Vad vi också måste lära oss är att vi nu liksom då har en ödesgemenskap med våra grannländer. Nu har vi till och med satt den på pränt med vår Solidaritetsförklaring från 2009, men våra politiker har med närmast kriminell försumlighet underlåtit att upplysa folk om detta – många tror fortfarande att vi är neutrala."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.