Ja vem vet, kanske säkerhetsrådgivningen främst skall vara landsgagneligt inriktad.. Inte ens en svensk tror nämligen längre att den institutionaliserade korruptionen är någonting bra för alla...
"Det finns flera saker att säga och flera frågor att ställa efter att Sveriges nya nationella säkerhetsrådgivare Tobias Thyberg, blott ett halvt dygn efter tillkännagivandet, meddelade att han inte avsåg bära tjänsten. Skälet var som bekant att han underlåtit att underrätta sin blivande uppdragsgivare om förekomsten på nätet av de bilder av sexuell karaktär som tillställdes Regeringskansliet och ett flertal medier en halvtimme efter att utnämningen offentliggjorts. De som nu försöker göra saken till en fråga om huruvida statsministern är pryd eller bigott, väljer att göra sig medvetet enögda. Som med alla upphöjda positioner, oavsett om det handlar om rollen som idrottsledare i knattefotbollen eller redaktionell chef, finns beteenden som kan undergräva utförandet av uppgiften. Den lärare som i början av pandemin glömde stänga av sin kamera avsedd för distansundervisning innan hon hade sex, blir förstås inte en sämre lärare, och hennes agerande var inte olagligt – men hennes förutsättningar att utföra sitt arbete försvårades betydligt. Detta är inom den politiska världen och statsförvaltningen ingen ny kunskap; en person kan ha agerat formellt rätt, men dennes privata förehavanden ställer sig i vägen för uppdraget. ”Uppmärksamheten kring min person försvårar för mitt parti att nå ut med sitt budskap”, som det återkommande hörs. Den arbetsuppgift Thyberg tillfrågades om och tackade ja till var att vara chef för den nationella säkerhetsrådgivningen i Statsrådsberedningen. Den utför strategisk analys och samordning av frågor om nationell säkerhet. I rollen ingår också att fungera som rådgivare åt statsministern och representera Sverige i det internationella nätverket av säkerhetsrådgivare. Det kräver kunskap, erfarenhet och omdöme. Det senare tycks alltså ha brustit eftersom Thyberg antingen hade förbisett, eller medvetet negligerat en i officiella sammanhang spektakulär del av sin persona. Är det alls en god idé att ha en nationell säkerhetsrådgivare? En annan aspekt av detta är, som ledarsidans fristående medarbetare Patrik Oksanen påpekat och som kollegan Peter Wennblad lyfte i samband med att Henrik Landerholm fick lämna rollen som nationell säkerhetsrådgivare: frågan om vem som ligger bakom avslöjandet. Denna gång var det dessutom synnerligen utstuderat i tajming och spridning. Det är, tills det eventuellt finns fakta på bordet, spekulationer. Men att det finns flera aktörer som har intresse av att misskreditera regeringen och/eller undergräva förtroendet för svensk statsförvaltning är väl känt. En tredje fråga som är befogad att ställa efter två misslyckade rekryteringar är ifall det alls är en god idé att ha en nationell säkerhetsrådgivare, och på vilka grunder en sådan i så fall ska städslas. I Sverige är statsministern inte överbefälhavare, och den svenska regeringen är kollektivt ansvarig, så det gör exempelvis att jämförelsen med den amerikanska presidentens nationella säkerhetsrådgivare inte går att direktöversätta. När Henrik Landerholm utnämndes var det att betrakta som en politisk rekrytering. Det var nästan som om rollen skapats för honom. Han var väl och erkänt meriterad, men hade också mycket nära vänskapsband med statsministern. Det garanterade förvisso ett grundmurat förtroende dem emellan, men öppnade också för frågor om nepotism. Tobias Thyberg var mer av en ren ämbetsmannarekrytering. Som det nu har blivit aktualiseras frågan om hur man ska tänka kring denna roll, som det tycks ha gått troll i. Den förutvarande försvarsministern Mikael Odenberg (M) har tidigare och ingående kritiserat den nyinrättade konstruktionen för att den riskerade att kortsluta inarbetade berednings- och beslutsprocesser. Han föreslog att man i stället skulle uppgradera det existerande kriskansliet och benämna dess chef nationell säkerhetsrådgivare. Det är nu fullt möjligt för statsministern och regeringen att ta tillfället i akt att prestigelöst och ödmjukt tänka igenom strukturfrågan igen. Det förefaller i alla fall inte vara något dåligt alternativ till att hålla andan och hoppas på tredje gången gillt."