Inte Naivitet Utan Dekadens & Inkompetens
2025-05-12
Efter den senaste tidens avslöjanden om den omfattande infiltrationen av organiserad brottslighet inom personlig assistansverksamhet har mer än en kommentator ironiskt rullat ut Stefan Löfvens vid det här laget bevingade ord om att vi har ”varit naiva”.
Ironiskt – eftersom det försvaret inte längre kan mobiliseras efter det senaste årtiondets samhällsutveckling. Den som nu åberopar ”naivitet” som Löfven gjorde har i mångas ögon självidentifierat som lögnare eller cyniker. Uttrycket var illa valt redan då, för vad Löfven kallade naivitet kan bättre beskrivas med två andra ord: inkompetens och dekadens.
Det kan låta som rena förolämpningar, men orden i sig är objektivt beskrivande.
Inkompetens handlar i sammanhanget om att man helt enkelt inte är skickad för sin uppgift. Man besitter inte de erforderliga kunskaperna, och inte heller visdomen att förstå vad det är man kanske behöver förstå, för att därefter hämta in den kunskapen från dem som besitter den. Ovanstående borde vara grundläggande och okontroversiella krav att ställa på våra välbetalda folkvalda och offentliga tjänstemän.
Det absolut minsta man kan begära är att man inte aktivt bekämpar, svartmålar, misstänkliggör och tystar visselblåsare och externa observatörer med specialkunskap.
Dekadens handlar i den här bemärkelsen inte om personlig skörlevnad, utan om någonting på systemnivå. Människor slutar helt enkelt att försöka göra sitt jobb på ett acceptabelt sätt eftersom förutsättningarna tycks saknas; det tycks finnas ett oöverstigligt glapp mellan den officiella linjen och verkligheten på marken, och alla omkring en tycks se samma sak och agera på samma vis. Cynism, feghet, lathet och overksamhet blir sådant som i praktiken premieras. Visselblåsare och utifrånperspektiv blir högst ovälkomna.
Att svenska politiker och tjänstemän anno 2025 på olika områden ännu inte har förstått och dragit de nödvändiga slutsatserna av samhällsförändringarna, är svårt att förklara med något annat än olika kombinationer av inkompetens på personnivå och dekadens på systemnivå.
Det torde vara allom bekant att vi har några av världens mest generösa och utbyggda välfärdssystem. Likaså att vi gjort några av världens mest radikala reformer för individuella val och individuellt ansvar när det gäller omsorg för funktionshindrade. LSS är en verklig spetsreform vad gäller att sätta individens ansvar och dennes individuella relation till staten på prov. Det är förstås långt ifrån det enda systemet av den här karaktären i vad som tills nyligen var ett verkligt högtillitssamhälle, baserat på just denna ”statsindividualism”.
Parallellt med dessa reformer har vi tagit in hundratusentals människor från länder med endera ingen fungerande centralmakt alls, eller där relationen mellan centralmakten och individen är präglad av, om inte fientlighet så åtminstone stor ömsesidig misstänksamhet, där vad vi ser som ren korruption är ett självklart vardagligt faktum, och där all trygghet utgår från familjen, klanen och den etniska gruppen.
Lägg därtill den relaterade, snabbt eskalerande och alltmer akut samhällshotande organiserade brottsligheten. Noa-chefen Johan Olssons ord till TT om assistansavslöjandena må vara självklara, men de behöver uppenbarligen sägas: ”Enkelt uttryckt måste vi utforma allt från välfärdssystem till kreditsystem på ett sätt som tar hänsyn till den brottsligheten vi har i dag.”
Man måste vara lite av en liberal extremist för att anno 2025 framhärda i inte bara att barn föds som blanka blad, utan även att vuxna analfabeter från radikalt annorlunda kulturer egentligen går och bär på en inre statsindividuell svensk som enkelt kan förlösas. Även om man anser att föresatsen i sig är god bör man rimligen ta rejäl höjd för friktion och problem i ett sådant företag. Och man bör självklart med högsta prioritet inhämta erforderlig kunskap. Det absolut minsta man kan begära är att man inte aktivt bekämpar, svartmålar, misstänkliggör och tystar visselblåsare och externa observatörer med specialkunskap. Att man väljer sina experter och rådgivare utifrån faktiska behov, och inte utifrån på förhand bestämda politiska doktriner.
Kan man inte leva upp till dessa krav får man åtminstone vara ärlig, och nästa gång något sådant här briserar (när, inte om) säga: ”Vi har varit inkompetenta och dekadenta.”
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.